Till slut kom vårt mirakel

Efter att ha fått ett missfall 2010 kändes allt hopplöst. Det kändes som att alla i omgivningen fick barn, och man själv som verkligen ville, längtade och försökte, aldrig blev gravid. Men sen kom dagen. Den 25 januari 2011 plussade jag. Tre dagar före min mans födelsedag. Jag blev hur lycklig som helst, men på samma gång kom oron. Tänk om jag får missfall igen?

Vi valde helt enkelt att vänta med att berätta för familjen. De blev ju så otroligt glada förra gången och så gick det som det gick. De första fyra månaderna passerade och efter det berättade vi. Eftersom jag fick det väldigt svårt med min foglossning blev jag helt sjukskriven från jobbet fram till förlossningen. Många gånger fick jag höra att läkare inte gjorde det. Men det gjorde min läkare, hur snäll och hjälpsam som helst.

Månaderna gick väldigt långsamt. Det kändes som en evighet att "bara gå och vänta" hemma. Samtidigt kunde jag ju inte göra så mycket på grund av min svåra och jobbiga foglossning. Men så gick sommaren och vår efterlängtade kom dotter till världen. Efter ett missfall, en blödning, två besök hos specialisten, cirka två månaders sovandes, sittandes på soffan, övervakning med CTG på grund av sammandragningar och en övernattning på sjukhuset två veckor tidigare än beräknat. Vi fick en jobbig start på bb där vi fick ligga en hel vecka på grund av att dottern var på gränsen till gul och fick solbehandling.

Och här ligger jag nu, bredvid det käraste och dyrbaraste man kan ha. Den villkorslösa kärleken. Vår snart sju månader gamla dotter. Att bli mamma var som att bli kär för första gången och finna evig kärlek till ett litet mirakel sänt från ovan.