Krönika: När kallelsen till efterkontroll dimper ner

Foto av Helene Kindstedtav Helene Kindstedt

Det råder skollovslunk i familjen. Härliga dagar där frukost och lunch flyter ihop och vi har lagom rörigt i den tillfälliga fristaden från vardagen. Vi lunkar runt i mysbrallor, hänger i tv-soffan och tittar på miserabla såpor, spelar tv-spel och låter sängen vara obäddad. Vardag och helgdag flyter ihop. Men en dag blev det vardag, åtminstone för posten.

Och då kom den. Som ett brev på posten. Kuvertet är adresserat till vårdnadshavaren för min son. Avsändaren är Barnonkologen, Karolinska Universitetssjukhuset.

Jag vet att det nu är ett halvår sedan som pojken gjorde en magnetkamera-undersökning av hjärna och rygg och att en kallelse till nästa undersökning bör komma nu. Men jag är inte beredd. Brevet kommer som en oväntad käftsmäll och jag faller. Med brevet kommer oron. Och medvetenheten om allt det som kan tas ifrån oss. Vardagen som ju är så himla bra. Livet här och nu som är så långt ifrån sjukhuset. Låt oss vara nu! 

Med brevet kommer oron. Och medvetenheten om allt det som kan tas ifrån oss. 

Måste jag ha en kallelse till en undersökning för att påminna mig om hur fantastiskt livet är? Har vi kommit så långt från sjukdomstiden att jag glömt att njuta i vardagen? Nej. Jag njuter faktiskt varje dag. Men jag börjar ta det för självklart, att vi ska få ha det så här bra. Så nu ligger den där på köksbänken och påminner, skaver och skapar obehag.

Magnetkameraundersökning en torsdagskväll, svaret kommer en vecka senare. Väntan blir orolig och lång, varje gång, och jag försöker att inte oroa mig men jag lyckas inte. Jag vet att oron kostar, att den inte gör någon som helst skillnad i övrigt. Genom åren har vi upplevt den här proceduren så många gånger, och varje gång det där fina svaret kommer är jag lika lättad, lycklig, och samtidigt arg på mig själv för att jag låtit oron ta överhanden. I onödan.

Och varje gång jag går ifrån det där läkarbesöket med min son tänker jag att NU ska jag njuta! Nu ska jag verkligen vara lycklig i nuet, länge. Varje dag! För jag vet ju, att hade vi fått ett annat besked hade jag bara önskat en alldeles vanlig vardag. Den jag lever i. Nu. Och så går jag vidare i vardagen och några dagar senare har jag glömt intensiteten i det jag lovat mig själv.

Och nu är den här igen. Kallelsen. Oron. Jag funderar på strategier. Oron ska inte få förstöra min tid. Jag tänker att jag ska njuta i kvadrat av vardagen. Jämt. Och kallelsen på köksbänken får bli min väckarklocka. Den ringer nu.

signatur

Senast uppdaterad:
2011-01-18
Skribent:

Helene Kindstedt

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund