Dålig andedräkt

Vanligt med tillfällig halitos

Nästan alla får någon gång tillfällig dålig andedräkt. Det kan inträffa i samband med att man ätit starkt kryddad mat, rökt cigaretter eller druckit alkohol. På morgonen dagen efter, kan man inte undgå att känna den dåliga andedräkten. Efter en bra frukost och tandborstning brukar besvären inte märkas. Tillfällig andedräkt leder därför sällan till problem som behöver behandlas.

Kronisk halitos

Om den dåliga andedräkten ständigt eller ofta gör sig påmind kallas det kronisk halitos. Kronisk halitos är ett vanligt problem. Ungefär en halv miljon svenskar beräknas ha så svåra halitosproblem att de behöver hjälp med behandlingen.

Det är bra att veta att halitos kan behandlas med goda resultat.

Dålig smak behöver inte betyda dålig lukt

Dålig smak i munnen är inte samma sak som dålig andedräkt. Salivens sammansättning, munnens pH-värde och det man äter kan bidra till olika smaker i munnen.

Svårt att avgöra själv

Eftersom man vänjer sig vid lukter som man känt under en längre tid är det svårt att veta hur den egna andedräkten uppfattas av andra människor. För att få en uppfattning om sin andedräkt kan man slicka på ovansidan av handen, låta det torka och sedan lukta. Tycker man att det luktar illa har man förmodligen dålig andedräkt.

Vad är det som luktar?

Många tror att dålig andedräkt kommer från magen, men det är inte så vanligt. Lukten kommer nästan alltid från munnen.

I saliven finns olika typer av bakterier som frigör illaluktande, gasformiga svavelföreningar när de bryter ner proteiner. Proteinerna kommer från maten man ätit och från munnen, i form av avstötta, döda celler. Det är de här svavelföreningarna som ger den karakteristiska lukt man uppfattar som dålig andedräkt.

Bakterierna finns inte bara i saliven. De samlas också på ostörda, skyddade ställen i munnen i form av beläggningar, så kallat plack.

Av de olika ställen i munnen där bakterier kan fastna är det bakterieansamlingen på tungan som har störst betydelse för dålig andedräkt.

Bakterieansamlingar kan även bildas i halsmandlarnas, tonsillernas, veck och det ger dålig lukt ur munnen. Det gäller också infektioner och andra sjukdomar i näsan och näsans bihålor, lungor, hals och mage. Infekterade sår och varbildningar i munnen kan också ge upphov till dålig andedräkt.

Bakterietillväxten ökar när man är torr i munnen. Då blir saliven också mer trögflytande och förlorar sin rengörande effekt samt många övriga skyddande egenskaper. Det påverkar andedräkten.

Placket skyddar bakterierna

På tungans ovansida har man korta, tättställda små strån, så kallade papiller. Mellan papillerna kan matrester och döda celler fastna. Tillsammans med bakterier bildar de en beläggning, ett sammanhängande plack. Bakterierna trivs i beläggningen, där de kan föröka sig och producera illaluktande ämnen. Plack är ofta klibbigt, men det kan ha olika konsistens och vara olika tjockt. Ibland känner man det tydligt om man skrapar på det. Placket ger tungan en annan färg än vanligt, ofta gråvit, gul eller brunaktig.

Placket utgör ett skydd för bakterierna. Tack vare placket sköljs eller spolas de inte bort, och bakterierna inuti placket påverkas inte så mycket av bakteriedödande sköljmedel. Det är därför sådana sköljmedel bara har effekt mot dålig andedräkt under en begränsad tid.

Det enda sättet att bli av med plack är genom mekanisk rengöring, som med tandborste, tandtråd och tungskrapa. Om man rengör noga varje dag minskar så småningom antalet bakterier som producerar illaluktande ämnen. Regelbunden rengöring minskar också risken för tandsjukdomar.

Även mediciner och sjukdomar kan ge dålig andedräkt

Mediciner och sjukdomar kan orsaka dålig andedräkt. Många mediciner gör att man blir torr i munnen och då trivs de luktproducerande bakterierna. En del mediciner, som till exempel antibiotika och vissa vitaminer, kan ge upphov till illaluktande ämnen som utsöndras genom lungorna och ger dålig andedräkt.

Sjukdomar som diabetes, njursvikt och skrumplever kan ibland ge sämre andedräkt på grund av att ämnen som utsöndras via lungorna når utandningsluften. Det gäller även tumörsjukdomar och andra sjukdomar i luftvägar och lungor som bihåleinflammation, bronkit, astma och lungemfysem. Besvär med sura uppstötningar och kräkningar kan också göra att andedräkten försämras.

Beläggning på tonsillerna

Tonsillerna, som även brukar kallas halsmandlar, har ofta inbuktningar, veck och fåror. När tonsillerna är förstorade, till exempel för att man har en infektion, blir utrymmena särskilt djupa. Det uppstår skyddade utrymmen, fördjupade kryptor, där bakterieplack kan samlas och det kan göra att man får dålig andedräkt. Ibland syns placket som vita proppar på tonsillen.

Om man ofta har besvär med tonsillerna bör man få dem undersökta av en öron-näsa-halsläkare.

Infektioner i näsa och bihålor

Dålig lukt kan också komma från näsan. Det kan till exempel bero på att näsans slemhinnor är torra eller att det sekret som ska rengöra halsen hindras av något, som polyper. Då gynnas bakterietillväxten och dålig lukt uppstår.

Bihålorna i överkäken står i förbindelse med respektive näsgång. Om man har varbildning i bihålan kan det göra att var kommer mot svalget via näsgången. På så sätt kommer utandningsluften i kontakt med det illaluktande varet, och det kan ge dålig andedräkt.Maten påverkar ganska lite

Det är ovanligt att den mat man äter gör att man får kroniskt dålig andedräkt. Det kan ändå vara bra att känna till att mjölkprodukter, kött och fisk innehåller proteiner med svavelföreningar. När luktproducerande bakterier sönderdelar och tillgodogör sig proteinerna frigörs illaluktande ämnen i munnen.

Vitlök och starka ostar kan påverka andedräkten i flera timmar efter det att man ätit dem. Att till exempel vitlök ger en speciell andedräkt beror inte i första hand på bakterier i munnen. Ämnen i vitlöken når blodet och sedan andas man ut dem via lungorna.

Att den skarpa lukten från en del ostar kan påverka andedräkten en stund beror vanligtvis på att ostrester finns kvar till exempel mellan tänderna.

Maten påverkar ganska lite

Det är ovanligt att den mat man äter gör att man får mer omfattande dålig andedräkt. Det kan ändå vara bra att känna till att mjölkprodukter, kött och fisk innehåller proteiner med svavelföreningar. När luktproducerande bakterier sönderdelar och tillgodogör sig proteinerna frigörs illaluktande ämnen i munnen.

Vitlök och starka ostar kan påverka andedräkten i flera timmar efter det att man ätit dem. Att till exempel vitlök ger en speciell andedräkt beror inte i första hand på bakterier i munnen. Ämnen i vitlöken når blodet och sedan andas man ut dem via lungorna.

Att den skarpa lukten från en del ostar kan påverka andedräkten en stund beror vanligtvis på att ostrester finns kvar till exempel mellan tänderna.

Många har dålig andedräkt periodvis

Små barn kan ibland ha dålig andedräkt. Det beror på att de får i sig mycket mjölk och mjölkprodukter, till exempel bröstmjölk och välling, som innehåller mycket svavelhaltiga proteiner. När kosten blir mer omväxlande blir andedräkten normal.

Det är inte ovanligt att personer med halsbesvär och svullna halsmandlar, tonsiller, får halitos. Andedräkten blir normal igen när halsbesvären gått över. Om man har besvär med tonsillerna ofta eller länge remitteras man till en öron-näsa-halsläkare.

Kvinnor kan ha sämre andedräkt under menstruation, graviditet och i klimakteriet. Det beror på hormonförändringar i kroppen. Hormonerna når saliven där de påverkar bakteriesammansättningen i munnen.

Man kan förebygga besvären

Dålig andedräkt kommer oftast från bakterier på tungan och tandytorna. Därför är det viktigt att man håller rent i munnen för att förebygga besvär. Det är bra att borsta tändernas alla ytor rena morgon och kväll, och med tandtråd kan man få bort plack mellan tänderna. Det är inte nödvändigt att skrapa tungan om det inte finns någon beläggning och om andedräkten är fräsch.

Fråga tandläkaren om råd

Varken tandborstning eller användning av tandtråd ska göras så hårt att det blöder. Om tandköttet ofta blöder vid rengöring, ska man fråga en tandläkare om råd. Det kan man också göra om man på grund av till exempel tandlossning har förstorade mellanrum mellan tänderna. Tandstickor eller så kallade mellanrumsborstar kan då vara bättre att rengöra med än tandtråd.

Skrapa bort beläggningar på tungan

En vanlig orsak till dålig andedräkt är att man har en beläggning, plack, på tungan. Vanligtvis har tungans ovansida en blekrosa färg. Den bleka nyansen kommer av de små stråna på tungan, papillerna, som är svagt ljusgrå. En beläggning döljer den rosa nyansen, och tungan kan se gråvit, gul eller brunaktig ut. En anledning till att det bildas beläggningar kan vara att papillerna blir längre. Då kan tungans normala självrengöring bli sämre.

Man kan ta bort sådan beläggning med en tungskrapa i samband med tandborstningen. Tungskrapan är speciellt utformad för att skrapa hela tungan i ett drag och är lätt att göra ren. Om man har någon sjukdom i tungan eller lider av muntorrhet i samband med sjukdom eller medicinering ska man vara försiktig med tungskrapning.

Om man har en känslig tunga som är öm eller blöder när man använder skrapan ska man be sin tandläkare om råd. Då kan man i stället använda ett speciellt munsköljningsmedel som utformats just för behandling av dålig andedräkt.

Saliven skyddar

Ett rikligt salivflöde motverkar dålig andedräkt. Saliven sköljer och renar munhålan innehåller bakteriedödande ämnen och antikroppar förser munhålan med enzymer som är viktiga för matsmältningen reglerar pH-värdet i munhålan syresätter munhålan.

Det är ett vanligt problem att andedräkten blir sämre om salivproduktionen minskar, eftersom det gör att bakteriebeläggningarna i munnen ökar. Muntorrhet ökar också risken för snabb utveckling av karies.

Om man har problem med långvarig eller tilltagande muntorrhet bör man undersökas av tandläkare som kan mäta salivproduktionen, ge råd om hur tänderna skyddas och remittera för medicinsk undersökning.

Många mediciner orsakar muntorrhet. Är man osäker kan man läsa bipacksedeln. Man kan också fråga sin läkare eller apotekspersonal.

Om man har trögflytande eller seg saliv kan det vara ett tecken på att salivproduktionen är dålig. Näshålans sekret fastnar då i svalget i stället för att sväljas ner. Det ökar risken för att de bakterier som ger upphov till dålig andedräkt ska få fäste och öka i mängd. Efter samråd med en tandläkare eller tandhygienist kan man använda koksaltlösning i sprayform för att lösa upp sekretet så att det kan sväljas ner.

Ät och drick med jämna mellanrum

Andedräkten brukar vara sämst på morgonen. Det beror på att kroppen drar ner på salivproduktionen under natten, och då blir miljön för de luktproducerande bakterierna god. Särskilt tydligt blir det om man under natten andas genom munnen.

Samma sak inträffar mellan måltiderna. Saliven stimuleras när man äter, både mekaniskt genom tuggningen och genom matens smak, doft och utseende. Ett bra råd är att äta på regelbundna tider och att äta mat som behöver tuggas så att salivproduktionen aktiveras. Det är också bra att dricka vatten eller använda ett salivstimulerande medel mellan måltiderna. Salivstimulerande medel finns att köpa på apotek.

Om man talar mycket i sitt arbete kan man bli torr i munnen och få sämre andedräkt. Lösningen är att ha ett glas vatten till hands.

Om man ständigt andas genom munnen bidrar det till att torka ut munnen och dålig andedräkt kan uppstå.

Tuggummi och sugtabletter

Om man har dålig andedräkt eller muntorrhet kan man använda sockerfritt tuggummi eller sugtabletter. Att tugga tuggummi efter en måltid ökar rengöringen och minskar risken för hål i tänderna. Om man har försämrad salivsekretion kan man även ta ett salivstimulerande medel, kolsyrat vatten eller en frukt.

Munvatten

Vanligt munvatten som säljs i varuhus och som innehåller starka smakämnen kan dölja den dåliga lukten under några minuter, direkt efter att man använt dem. De påverkar inte nämnvärt de bakterier som bildar illaluktande ämnen. Många av dem innehåller alkohol, vilket är ofördelaktigt framför allt i samband med muntorrhet.

Zinkpreparat

Zinksalter (zinkklorid, zinkcitrat med flera) har förmågan att binda svavelföreningar. Då minskar också den dåliga lukten. Sköljmedel som innehåller en kombination av zinksalt och bakteriedödande medel kan minska luktämnena i munnen något mer effektivt. Men användning av sköljlösningar bör alltid kombineras med noggrann rengöring av tänder och tunga.

Ta upp problemen med tandläkaren

Man kan kontakta en tandläkare om man

• tycker att andedräkten är ett problem
• har en beläggning på tungan som man inte kan få bort själv
• har långvarig eller svår muntorrhet
• tänker mycket på att man har dålig andedräkt.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd.

Tandbehandling börjar med frågeformulär

Om man går till en tandläkare eller tandhygienist för att få hjälp med sin dåliga andedräkt brukar man först få fylla i ett frågeformulär. I formuläret finns frågor om munhygien, sjukdomar, mediciner, matvanor och arbetssituation. En del frågor är särskilt riktade till kvinnor eftersom hormonförändringar under menstruation, graviditet och klimakterium kan påverka andedräkten. Av svaren på frågorna kan tandläkaren få en uppfattning av vad som kan orsaka den dåliga lukten.

Ibland kan man få anteckna och redovisa för tandläkaren vad och när man har ätit och druckit under minst ett dygn, och när på dygnet som andedräkten varit bäst och sämst. Det kan ge svar på frågan om orsaker samt vilken behandling som kan hjälpa bäst.

Tandläkaren åtgärdar de också de eventuella gömställen för bakterier som kan finnas: tandsten, otäta fyllningar, dåliga anslutningar till kronor och broar, fickor kring delvis frambrutna tänder samt infekterade sår och andra infektioner i munnen. Tandläkaren måste hitta och behandla alla de ställen i munnen där de speciella bakterierna kan samlas. Så länge bakteriegömmorna kvarstår finns risk för att dålig lukt ska uppstå.

Ett tung- och tonsillkort används

Tandläkaren eller tandhygienisten gör ibland noteringar på ett så kallat tung- och tonsillkort. Där ritas ut var på tunga och halsmandlar som beläggning finns, vilken färg beläggningen har och om det förekommer någon speciell lukt. På en skala från ett till fem anges hur starkt lukten känns utanför munnen. Anteckningarna används som jämförelse vid återbesök.

Svavelföreningar i utandningsluften mäts

Dålig lukt från munnen kommer från ett åttiotal kända och okända gasformiga ämnen. De vanligast förekommande ämnena är lättflyktiga svavel- eller kväveföreningar. Det finns ett antal metoder och instrument som används för att kunna säga om och i vilken koncentration luktämnen finns.

De vanligaste instrumenten suger in luft genom ett sugrör. Andelen svavelhaltiga föreningar i luften anges direkt som ett siffervärde. Sugröret kan hållas munnen eller i näsborren och ger en uppfattning om varifrån lukten kommer. Det går också att undersöka om lukten i huvudsak kommer från tunga eller tonsiller. En sådan undersökning gör inte ont.

Hjälp med tungskrapning

Man kan behöva hjälp av tandläkare att skrapa bort beläggningar. Det kan vara svårt att komma åt själv, särskilt på tungans bakre, mera ostörda, delar där placket oftast är som tjockast. Det finns olika metoder för att ta bort tungbeläggningen.

Om man har haft en beläggning på tungan länge kan den ha packats och bildat en hård "kaka" som inte går att ta bort på egen hand genom tungskrapning. Då kan en tandläkare hjälpa till att lösa upp och ta bort beläggningen. När det hårda har tagits bort kan man på egen hand hålla efter den beläggning som bildas.

Efter en sådan behandling får man på egen hand fortsätta med noggrann rengöring av tänder och tunga morgon och kväll under ett par veckor, tills bakterierna som orsakade dålig lukt minskat så mycket att lukten inte märks.

Det är klokt att även fortsättningsvis hålla uppsikt på tungan. Behovet av daglig tungrengöring kan variera över tid.

Flera behandlingar kan krävas

Om man samtidigt har några problem eller sjukdomar i tänder och tandkött kan behandlingen av halitos kräva flera besök. Det kan till exempel vara att man har hål i tänderna, karies, eller en tandlossningssjukdom. Då måste infektion i tänderna eller tandköttet samtidigt behandlas, för att behandlingen mot dålig andedräkt ska ge bra resultat. De luktproducerande bakterierna finns nämligen också i kariesangrepp och i djupa tandköttsfickor.

Om man behandlas för dålig andedräkt och samtidigt karies eller parodontit får man komplettera den dagliga tandrengöringen med tungskrapning för att bekämpa de illaluktande bakterierna. I början kan man också bli rekommenderad att använda speciella munsköljningsmedel.

Remiss till läkare vid andra orsaker

Om tandläkaren misstänker att orsakerna till att man har dålig andedräkt finns i näsan eller bihålorna får man en remiss vidare till läkare. Även vid infektioner i öronen, halsen, lungorna, matstrupen och magen, eller om man lider av muntorrhet remitteras man vidare för undersökning och behandling. Men det är ganska ovanligt.

Återbesök och vidare utredning

När man har undersökts och behandlats för halitosis, och har friska tänder och bra munförhållanden i övrigt, får man efter den inledande behandlingen en tid för återbesök. Det brukar vara efter fyra till åtta veckor.

Då får man tillfälle att få svar på nya frågor som uppstått, och den som behandlat kan se hur effektiv behandlingen varit samt eventuellt ge ytterligare råd för att lukten inte ska komma tillbaka.

Vanligt att man oroar sig

Den som har dålig andedräkt blir lätt överkänslig inför reaktioner från omgivningen, vilket påverkar det sociala umgänget. Minsta rörelse eller min från personer runt omkring tolkas som ett tecken på att de lagt märke till ens dåliga andedräkt. Ofta håller man ett ordentligt avstånd till den man talar med eller försöker med hjälp av tuggummi eller halstabletter dölja andedräkten. Det kan till och med gå så långt att man helt drar sig undan familj, vänner och bekanta. Den dåliga andedräkten blir ett socialt och psykiskt problem. Halitosis kan då bli ett handikapp i såväl arbetslivet som privatlivet.

Halitofobi

De flesta tänker då och då på sin andedräkt. Det handlar då om en naturlig önskan att känna sig fräsch.

Men det finns också något som kallas halitofobi, som innebär att man upplever att andedräkten är mycket sämre än den verkligen är. Man har en fast övertygelse om att man har halitosis, dålig andedräkt. Man tuggar tuggummi, använder munsköljmedel och undviker att komma nära den man talar med trots att man faktiskt inte luktar illa ur munnen.

Om man har halitofobi kan problemet vara lika stort som för den som har halitosis. Det är inte alltid det räcker att en närstående eller en tandläkare talar om att andedräkten är som den ska vara.

Övertygelsen om att man har dålig andedräkt kan vara ett uttryck för att man egentligen har andra problem. Då är det viktigt att man blir tagen på allvar och blir undersökt av en tandläkare. Man behöver hjälp att förstå att det inte är dålig andedräkt som är problemet. Om det behövs kan man få en remiss vidare för att få hjälp av till exempel en psykolog eller läkare.