En annan verklighet
Schizofreni är en form av psykossjukdom. Gemensamt för alla psykossjukdomar är att man upplever att verkligheten är förändrad, till exempel kan man känna sig förföljd eller styrd av någon eller något. Man kan höra röster som andra inte hör. Dessa symtom på psykos brukar kallas vanföreställningar, tankestörningar och hallucinationer. Ofta kan man inte avgöra vad som tillhör sjukdomssymtomen och vad som är verkligt. Andra personer kan oftast inte sätta sig in i den värld som en person med psykos upplever eftersom de inte delar dessa upplevelser. Att uppleva en psykos är ofta skrämmande och ångestfyllt, ungefär som en mardröm, både för den som är sjuk och för de närstående.
Det som skiljer schizofreni från andra psykossjukdomar är att funktionsförmågan oftare är nedsatt och att sjukdomen är mer långvarig. Det innebär att symtom på sjukdomen kan komma tillbaka om man slutar att ta medicin även om man mått bra i flera år.
Sömnstörningar och ångest
Om man har schizofreni får man ofta svårt att sova. Sömnlösheten kan ha flera orsaker, till exempel att man hör röster, känner sig uppvarvad eller blir skrämd av de upplevelser som ingår i sjukdomen. För lite sömn kan försämra den psykiska hälsan och förvärra de symtom man har.
Om man har schizofreni är det mycket vanligt att man samtidigt har ångest. Ångest kan ses som en sorts alarmsignal och kan utlösas av flera orsaker, till exempel att man blir skrämd av de vanföreställningar som kan vara en del av sjukdomen. Ångest kan förstärka de psykotiska upplevelserna och förvärra besvären.
Vilka läkemedel används vid schizofreni?
De grupper av läkemedel som används vid schizofreni är:
- Antipsykosläkemedel – minskar psykossymtomen.
- Sömnmedel – används om man har svårt att sova.
- Ångestdämpande medel – används vid behov om man har ångest.
- Antikolinerga medel – används i vissa fall om man får muskelbiverkningar, till exempel stelhet, av antipsykosläkemedel.
- Antidepressiva läkemedel – används om man är nedstämd eller om man har ångestsymptom under en längre tid.
Antipsykosläkemedel
Vid behandling av schizofreni används en grupp läkemedel som kallas för antipsykosläkemedel, även kallade antipsykotika eller neuroleptika. Medicinerna minskar psykossymtomen, men de botar inte själva sjukdomen.
Medicinerna minskar symtomen efter ett par dagar, och symtomen fortsätter sedan att minska de kommande veckorna. Ungefär hälften av alla som behandlas upplever förbättring, symtomen dämpas och man klarar det dagliga livet bättre. Ofta får man ta medicinerna under en längre tid, eftersom risken för återfall, det vill säga att psykossymtomen kommer tillbaka, är stor.
Det finns många olika antipsykosläkemedel, en del har funnits länge och en del är nyare. Vilken medicin man får beror bland annat på vilka biverkningar som läkemedlet kan ge och hur känslig man är för biverkningar. Det är viktigt att man märker att medicinen hjälper och att biverkningarna inte är alltför besvärande eftersom behandlingen ofta pågår i många år.
Schizofreni innebär, förutom de psykotiska symtomen, även bristande initiativförmåga, svårigheter med sociala kontakter, nedsatt aktivitet, bristande motivation och oförklarliga känsloutbrott. Antipsykosläkemedel har en begränsad verkan på flera av dessa besvär, och de kan vara svåra att påverka med läkemedel.
Sömnmedel
Det är viktigt att man sover ordentligt när man har psykossymtom och då kan sömnmedel vara av värde. Störd sömn kan vara ett tidigt tecken på att man håller på att bli sämre i sjukdomen.
De läkemedel som används mest vid sömnbesvär är så kallade bensodiazepinbesläktade sömnmedel. Om man använder dessa läkemedel under längre perioder finns risk för att man blir beroende.
Det finns andra sömnmedel som är särskilt lämpliga om man är orolig för att bli beroende av mediciner. Nackdelen med dessa är att man kan känna sig trött dagen efter.
Om man fortsätter att ha sömnsvårigheter under längre tid, även efter att psykossymtomen har minskat, kan det vara bra att prova ett annat antipsykosläkemedel som samtidigt gör att man blir trött. Om inte det fungerar kan man lägga till ett sömnmedel som inte gör att man blir beroende.
Ångestdämpande medicin
Om man har ångest tänker man inte alltid förnuftigt och det kan försvåra behandlingen. Därför kan det vara bra att man snabbt får ångestdämpande medicin om man behöver det.
Om ångesten är direkt kopplad till psykosen får man oftast både ett ångestdämpande läkemedel och ett antipsykosläkemedel. Även om man kan börja minska behandlingen med ångestdämpande mediciner när psykossymtomen avtar, kan det vara svårt vid schizofreni, eftersom man ofta har kvar lite psykossymtom trots medicineringen. Det gör att man ofta behöver fortsätta behandlingen med något ångestdämpande medel.
Mediciner ur läkemedelsgruppen benzodiazepiner lindrar ångest snabbt och kan därför vara värdefulla i akuta skeden när man har svår ångest till följd av psykossymtomen. Det finns en risk för beroende om behandlingen blir längre än några veckor.
Vid lindrigare ångest och om man behöver behandlas under en längre tid kan man få andra typer av ångestdämpande medel som inte är beroendeframkallande.
Lätt eller måttlig ångest kan behandlas med en slags psykoterapi som kallas kognitiv beteendeterapi. Om man upplever att psykoterapin hjälper behöver man kanske inte ta någon medicin för ångest.
Antikolinerga läkemedel
Så kallade antikolinerga läkemedel används för att lindra muskelbiverkningar, framför allt muskelstelhet, som man kan få av antipsykosläkemedel. Ibland kan det vara nödvändigt att ta antikolinerga läkemedel, speciellt om man får antipsykosläkemedel i form av en spruta och känner muskelbiverkningar den första tiden efter att man fått sprutan. Om man använder de nyare antipsykosläkemedlen är det ovanligt att man behöver ta antikolinerga läkemedel.
Antikolinerga läkemedel kan ge besvärande biverkningar, till exempel kan man få svårt att minnas och bli torr i munnen och ögonen. Därför är det bra om man kan ta så lite som möjligt av dessa mediciner. Det är bra om man tillsammans med sin läkare väljer ett antipsykotiskt läkemedel eller en dos som inte ger muskelbiverkningar. Då slipper man ta antikolinerga läkemedel och att eventuellt få biverkningar av dessa.
Första gången man blir sjuk
När man insjuknar för första gången i psykossjukdom är det viktigt att omgivningen och vårdpersonalen förstår den svåra situation som man befinner sig i. Man bör också få personlig information som är lätt att förstå om sjukdomen och behandlingen. För att få rätt diagnos och behandling är det viktigt att kontakten med läkaren är bra och att man själv är delaktig i sin behandling så långt det är möjligt.
I regel får man inte antipsykosläkemedel direkt efter den första kontakten med sjukvården. Det brukar ta någon vecka innan man får sådan medicin. Under denna vecka får man gå igenom olika utredningar och undersökningar för att diagnosen ska bli rätt och för att kartlägga symtom och besvär. Det förekommer att andra sjukdomar, mediciner, droger eller mycket svåra upplevelser kan ha utlöst eller bidragit till utveckling av psykossymtomen. Då ska man kanske ha en annan behandling förutom antipsykosläkemedel. Man kanske bara ska behandlas med antipsykosläkemedel under en begränsad tid.
Om man sover dåligt får man oftast något sömnmedel för att kunna sova på natten. Om man har ångest kan man även få ett lugnande medel som innehåller bensodiazepiner under någon eller några veckor. Ofta börjar man med dessa läkemedel innan man får antipsykosläkemedel. Bensodiazepiner är snabbt ångestlindrande och används ofta i akutbehandlingen.
Man kan få en vårdplan
Närmaste kontaktperson kan göra en vårdplan. Det är viktigt att även andra personer är med och bidrar när vårdplanen skrivs. Dit hör familj, ansvarig läkare och personal inom socialtjänsten.
I vårdplanen skriver man vilket mål man vill uppnå, det kan vara till exempel att man vill ha ett arbete eller återknyta till vänner. Sedan gör man upp en plan för hur det ska göras. Man kanske behöver stöd för att klara att uppnå målen.
Vårdplanen innehåller information om hur symtomen och funktionsförmågan utvecklas av den behandling man får. Därför måste läkaren veta vilka psykossymtom man har under den akuta fasen av sjukdomen innan läkemedelsbehandlingen dämpar dem för mycket. Vårdplanen ska också innehålla en krisplan för hur man hanterar situationen om symtomen börjar komma tillbaka. Det är ofta samma symtom som återkommer varje gång man blir sjuk, och i vårdplanen ska det ingå information om vilka symtom som ska aktivera krisplanen. Vårdplanen bidrar till att man får rätt behandling och att återinsjuknande förhindras.
Så låg dos som möjligt
När utredningarna är klara börjar man oftast med ett antipsykosläkemedel i låg dos. Om det behövs kan dosen långsamt ökas.
Om man får biverkningar från musklerna som till exempel stelhet, skakningar och muskelkramper, har man fått en för hög dos. Då minskas dosen, samtidigt som man, om det behövs, får medicin mot biverkningarna, så kallade antikolinerga läkemedel. Efter ett par dagar ska man sluta med behandlingen mot biverkningarna för att se om den nya, lägre dosen är lagom.
De nyare antipsykosläkemedlen ger sällan muskelbiverkningar men kan ge andra besvär. Man kan till exempel gå upp i vikt, få diabetes, känna sig trött eller yr. Det är viktigt att sänka dosen om man besväras av biverkningar eller, speciellt om man går upp i vikt, byta läkemedel. Annars kan det vara svårt att stå ut med att ta läkemedlet under längre tid.
Vissa personer är känsligare än andra för biverkningar, och när man blir sjuk för första gången är man speciellt känslig. Risken för biverkningar skiljer sig också mellan de olika medicinerna. Därför är det viktigt att läkaren provar ut läkemedel och dos noggrant för att man ska få bästa nytta av medicinen.
Bra att själv vara delaktig
Behandling med antipsykotiska läkemedel kan bli långvarig. Ofta är det biverkningarna som är orsaken till att man slutar ta sin medicin. För att öka chansen att få ett läkemedel som man trivs med under lång tid är det viktigt att man själv är delaktig i valet av läkemedel. Man kan be sin läkare berätta om vilka effekter och biverkningar som de olika läkemedlen har och därefter tänka igenom vilket läkemedel som man skulle trivas bäst med. Då minskar risken för att man avbryter sin läkemedelsbehandling i förtid.
Symtomen kan minska redan inom någon vecka
När man börjat behandlingen minskar oro och ångest redan efter någon dag. Psykossymtomen minskar under den första veckan och fortsätter att minska under de följande veckorna. Ofta får man full verkan av medicinen inom åtta veckor. Om man inte blivit bättre efter två till tre veckor bör man få en annan behandling.
Om man inte blir bättre
Om man inte blir bättre får man oftast pröva ett annat antipsykosläkemedel. Om inte detta heller lindrar symtomen inom ett par månader bör man erbjudas behandling med läkemedel som innehåller klozapin. Klozapin är det mest effektiva antipsykosläkemedlet som finns idag, men det kan i enstaka fall ge allvarliga biverkningar. Därför används medicinen endast i särskilda fall, till exempel om man får svåra muskelbiverkningar av de andra läkemedlen eller om man inte har effekt av andra psykosläkemedel.
Akut behandling
Det som kallas akut schizofreni innebär oftast att man har vanföreställningar och hörselhallucinationer, man har en psykos. Då är det vanligast att man först kommer till en psykiatrisk akutavdelning på ett sjukhus, där man får vård och behandling. Till en början brukar man få mediciner som dämpar ångest, så kallade bensodiazepiner, och senare när situationen är mer stabil, får man antipsykosläkemedel. Om man får behandling i den ordningen brukar det bli lättare att hitta rätt dos antipsykosmedicin.
Om man lider av svår ångest, stark oro och aggressivitet kan det ibland vara nödvändigt att få antipsykosläkemedel i ett akut skede, ibland i form av spruta, ofta i kombination med ångestdämpande medicin. Denna behandling kan ske mot ens egen vilja.
Läkemedelsbehandling under en längre tid
När men behandlas för första gången för psykossjukdom brukar dosen minskas efter ungefär sex månader, om man är symtomfri. Detta görs därför att nästan var femte person som insjuknar med psykossymtom för första gången inte får något återfall. Men de flesta får återfall i sjukdomen, speciellt om man får diagnosen schizofreni. Om man får mer än ett återfall och symtomen endast förbättras delvis behöver man behandlas med läkemedel under många år. Antipsykosläkemedel minskar risken för återfall och gör så att ett eventuellt återfall blir lindrigare.
Man kan även behöva någon form av psykoterapi eller utbildning om hur man ska klara av de svårigheter man har. Familjemedlemmar eller andra närstående bör också få hjälp med att hantera situationen. För de flesta behövs annan behandling än bara mediciner. Medicinerna är dock förutsättningen för att de andra behandlingarna ska kunna ha en god effekt. Vilken typ av annan behandling som passar beror på vilket hinder eller problem man har. Om man till exempel har kvardröjande symtom som till exempel att man har röster som inte medicinerna riktigt tar bort kan kognitiv psykoterapi vara till stor hjälp. Om man till exempel har svårt att minnas eller fungera normalt kan man behöva träna upp sina funktioner med hjälp av en gruppterapi som kallas integrerad psykologisk terapi.
Graviditet och amning
Om man planerar att skaffa barn är det viktigt att prata med läkaren om hur man ska göra med läkemedelsbehandlingen. Generellt ska man vara försiktig med att använda mediciner under graviditeten, men fördelar och nackdelar kan se olika ut för olika personer och behandlingen måste därför anpassas till varje person.
I samband med graviditet finns en risk för återfall i psykossjukdom på grund av den hormonella omställningen i kroppen. Oftast är det bra att ta en låg dos antipsykosläkemedel under graviditeten.
I slutskedet av graviditeten och månaderna efter förlossningen är risken ökad för att psykossymtomen ska komma tillbaka. Man bör därför inte sluta att ta antipsykosmedicin under den perioden. Om man får en akut psykos kan det innebära risker för en själv och barnet.
Man bör däremot undvika att ta bensodiazepiner, eftersom de kan vara skadliga för barnet.
Oftast kan man amma när man behandlas med antipsykosläkemedel, men även här är det viktigt att man pratar med sin läkare.
Andra mediciner som kan användas i vissa fall
Många som får schizofreni blir nedstämda och behöver hjälp med att bearbeta de svårigheter som sjukdomen för med sig. Då brukar man i första hand få behandling i form av psykologiskt stöd. Om nedstämdheten fördjupas till en depression kan man även behöva antidepressiva läkemedel.
En sjukdomstyp som räknas in bland de schizofrena tillstånden är så kallad schizoaffektiv störning. Det är en kombination av schizofrena symtom och manodepressiv, eller bipolär, sjukdom. Då har man samtidigt både schizofrena vanföreställningar med hallucinationer och starka maniska eller depressiva stämningssvängningar.
Om man får schizoaffektiv störning kan man utöver antipsykosmediciner även få behandling med ett så kallat stämningsstabiliserande läkemedel, till exempel litium eller mediciner som innehåller valproat eller lamotrigin. Litium kan ge vissa biverkningar, bland annat kan sköldkörtelns, njurarnas eller hjärtats funktion påverkas. Därför används många gånger i stället till exempel valproat.
