Läkemedel vid ledgångsreumatism

Skriv ut
Skriv ut

Översikt

Översikt

Inflammation som börjar i lederna

Ledgångsreumatism, reumatoid artrit, är en kronisk inflammatorisk sjukdom som drabbar kroppens leder. Inflammationen gör att man får ont och blir stel i lederna.

Ibland kan även andra organ i kroppen bli inflammerade, till exempel lungsäckarna, hjärtsäcken, blodkärlen eller ögonen. Då har man en mer allvarlig form av ledgångsreumatism.

De flesta med ledgångsreumatism behöver behandling

Om man har ledgångsreumatism behöver man få behandling så snart som möjligt. Ju tidigare man får behandling, desto större är möjligheterna att påverka sjukdomen och minska skadorna.

Förändringar i lederna och minskad muskelstyrka kan komma mycket tidigt under sjukdomens förlopp. Redan efter ett år kan det finnas tecken på att ledbrosket har börjat brytas ner. För att undvika att man blir sämre fortsätter läkemedelsbehandlingen under lång tid om den fungerar bra och man inte får några allvarliga biverkningar.

Målet är att dämpa inflammationen

Syftet med läkemedelsbehandling är att dämpa inflammationen i lederna så mycket som möjligt och på så sätt förhindra att lederna skadas. Då minskar även stelhet, smärta och trötthet och man får bättre muskelstyrka och rörlighet. På sikt kan också andra negativa effekter av sjukdomen som benskörhet och åderförfettning minskas eller förhindras. Framgångsrik behandling gör att man kan fortsätta arbeta och leva som vanligt.

Olika läkemedel används

Läkemedel som används vid ledgångsreumatism är

  • cox-hämmare, även kallade NSAID, som dämpar inflammationen och även smärtan
  • smärtstillande läkemedel, som lindrar smärtan
  • kortison, som är det snabbast verkande inflammationsdämpande läkemedlet
  • antireumatiska läkemedel, även kallade DMARD, som motverkar inflammationen
  • biologiska läkemedel, som är det senaste tillskottet vid behandling av ledgångsreumatism och kan hjälpa om man inte får tillräcklig effekt av antireumatiska läkemedel.

Olika behandlingsstrategier

Flera olika faktorer ligger bakom ledgångsreumatism. Därför kan man få en kombination av olika läkemedel som hämmar sjukdomen på olika sätt. Vilka läkemedel man får kan vara olika från person till person.

Vanligtvis får man ett långtidsverkande antireumatiskt läkemedel, oftast metotrexat, tillsammans med ett smärtlindrande och inflammationsdämpande läkemedel. Ofta får man kortisontabletter i låg dos under en period i väntan på att man ska få effekt av den antireumatiska medicinen. Man kan även behöva få en kortisoninjektion i en eller flera leder för att snabbt bli bättre.

Om man inte får full effekt av metotrexat kan man kombinera den med ett eller flera andra långtidsverkande antireumatiska läkemedel, till exempel sulfasalazin, hydroklorokin eller klorokinfosfat. Undersökningar har visat att en kombination av dessa läkemedel kan vara mer effektivt än varje läkemedel var för sig, utan att man får mer biverkningar.

Om man behöver ytterligare medicin tar läkaren ställning till om man ska få biologiska läkemedel.

Läs mer om de olika läkemedelsgrupperna i de följande kapitlen.

Behandlingen följs hela tiden upp

Det finns ingen behandling som gör att sjukdomen försvinner för gott, men den kan minska symtomen och i många fall ledskador.

Behandlingen följs upp fortlöpande för att se om den fungerar bra. Ett tecken på att inflammationen har dämpats är att blodprover visar att den så kallade sänkan och snabbsänkan, CRP, har sjunkit. I bästa fall kan också nedbrytningen av brosket i lederna bromsas eller stoppas. Detta kan undersökas med hjälp av röntgen, magnetkameraundersökning eller ultraljudsundersökning av lederna.

Behandlingen kan orsaka biverkningar, som kan påverka blodet och hur olika organ fungerar. Därför får man lämna blodprov och urinprov regelbundet. Om proverna visar en påverkan kan man få göra ett uppehåll med medicinen eller minska dosen. Då återställs värdena och man får ingen permanent skada.

Om behandlingen inte fungerar som den ska kan man antingen få högre dos eller byta läkemedel. Det är olika för olika personer och det går inte alltid att säga på förhand vilken behandling som kommer att fungera bäst.

Fäll ihop

Cox-hämmare

Cox-hämmare

Så här fungerar cox-hämmare

Cox-hämmare verkar genom att hämma ett ämne i kroppen som kallas cyklooxygenas eller cox. När cox hämmas minskar kroppens bildning av prostaglandiner, som är ämnen som bland annat framkallar smärta och inflammation. Det leder till minskad smärta och stelhet.

Smärtan minskar snabbt, men det kan dröja ungefär en till tre veckor innan medicinen ger full effekt på inflammationen. Man kan dock inte räkna med att inflammationen helt stoppas upp, utan dessa läkemedel är att betrakta som symtomlindrande och inte sjukdomsstoppande.

Olika cox-hämmare

Det finns många olika cox-hämmare. Alla fungerar på liknande sätt och har liknande biverkningar, men de verkar olika lång tid. Ett och samma läkemedel kan ha olika effekt hos olika personer. Därför kan det ibland löna sig att byta till ett annat preparat om man får biverkningar eller inte är nöjd med effekten.

Cox-hämmare som används vid ledgångsreumatism innehåller till exempel ibuprofen, nabumeton, naproxen, diklofenak, ketoprofen, meloxikam och celecoxib.

Några cox-hämmare finns som långverkande tabletter. Dessa kan vara bra att ta på kvällen om man har besvär med stelhet och smärta på morgonen.

Viktigt

Man ska aldrig kombinera cox-hämmare med andra smärtlindrande läkemedel utan att först ha talat med läkare. Många värkmediciner liknar varandra, och det gör att den totala dosen kan bli för hög. En för hög dos ökar risken för biverkningar och kan vara farlig. Flera cox-hämmare går att köpa receptfritt och det är mycket viktigt att ha koll på om man har fått en cox-hämmare på recept av sin läkare och då inte samtidigt ta en receptfri.

Om man är överkänslig mot medicin som innehåller acetylsalicylsyra eller någon annan cox-hämmare kan man få en kraftig reaktion med nässelutslag, rinnsnuva eller andningsbesvär. Sådana reaktioner är vanligare bland astmatiker. Om man har astma ska man därför rådgöra med läkare innan man använder cox-hämmare i andra former än som gel. Om man fått astma eller allergiska besvär av acetylsalicylsyra eller av andra cox-hämmare ska man aldrig använda cox-hämmare i någon form.

Cox-hämmare påverkar njurarna och kan leda till att njurarna fungerar sämre, att vätska samlas i kroppen och att blodtrycket stiger. Därför bör man bara ta cox-hämmare i samråd med läkare om man har någon njur- eller hjärtsjukdom. Detsamma gäller om man har någon leversjukdom.

Om man har eller har haft återkommande magsår ska man vara mycket försiktig med att använda cox-hämmare. Man bör inte använda de receptfria medlen på egen hand utan vid behov diskutera lämplig behandling med läkare. Ibland kan man få medicin som skyddar magen samtidigt som man behandlas med cox-hämmare.

Cox-hämmare minskar blodplättarnas förmåga att klibba fast vid varandra. Det ökar risken för blödningar, och medicinerna bör oftast inte användas samtidigt som man tar blodförtunnande läkemedel för att förebygga blodproppar, till exempel Waran.

Graviditet och amning

Man bör inte använda cox-hämmare när man är gravid, särskilt inte under de tre sista månaderna av graviditeten när prostaglandin är viktigt för utvecklingen av fostrets hjärta och blodkärl. Om man använder cox-hämmare i början av graviditeten bör man alltid rådgöra med läkare och välja ett beprövat medel. Cox-hämmare kan också göra det svårare för kvinnor att bli gravida.

Man ska rådgöra med läkare om man behöver använda cox-hämmare när man ammar. De flesta cox-hämmare passerar över i modersmjölken, men om man följer doseringsanvisningarna är det liten risk att barnet påverkas.

Biverkningar

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling.

Biverkningar som kan förekomma är till exempel sura uppstötningar, halsbränna och illamående. Cox-hämmare kan även öka risken för magblödning och magsår. Det beror på att cox-hämmare minskar mängden prostaglandiner, som skyddar magslemhinnan från magsäckens sura och frätande innehåll. Risken kan minskas om man samtidigt får läkemedel som skyddar mot magsår, till exempel läkemedel som innehåller omeprazol.

Man kan få ont i huvudet, känna sig dåsig eller yr, bli törstig, nedstämd och få utslag på huden.

Risken för biverkningar ökar med åldern.

Varför känner man sig inte alltid bättre?

En förklaring till att man inte alltid blir bättre kan vara att besvären bara till viss del beror på inflammationen.

Många användningsområden

Cox-hämmare har många användningsområden. De används till exempel vid andra reumatiska sjukdomar och vid artros. Cox-hämmare används också vid många andra smärttillstånd, som till exempel njursten, menssmärta och smärta efter operation.

Exempel på cox-hämmare som används vid ledgångsreumatism

Läkemedel som innehåller ibuprofen:

Läkemedel som innehåller diklofenak:

Läkemedel som innehåller naproxen:

Läkemedel som innehåller meloxikam:

  • Meloxicam med tillverkarens namn som tillägg, till exempel Meloxicam BMM Pharma och Meloxicam Teva

Läkemedel som innehåller ketoprofen:

Läkemedel som innehåller nabumeton:

Läkemedel som innehåller celecoxib:

  • Celebra.

 


Fäll ihop

Smärtstillande läkemedel

Smärtstillande läkemedel

Så här fungerar smärtstillande läkemedel

Det vanligaste och mest besvärande symtomet vid ledgångsreumatism är att man har ont i lederna. Smärta kan delas upp i akut smärta och långvarig smärta och de behandlas på olika sätt. Vanligtvis är akut, kortvarig smärta lättare att dämpa än långvarig smärta.

Behandlingen förhindrar att smärtsignalerna når hjärnan eftersom det är först då som man blir medveten om att man har ont. Smärtsignalerna kan antingen stoppas lokalt i nerverna vid det ställe där man har ont, eller centralt i hjärnans smärtcentrum.

Läkemedel som innehåller paracetamol är ett vanligt läkemedel mot smärta och det kan köpas receptfritt.

Läkemedel som dämpar smärta genom att verka i ryggmärgen eller i hjärnan kallas centralt verkande. Exempel är så kallade opioider.

Svaga opioider, som även kallas morfinliknande läkemedel, har något kraftigare smärtstillande effekt än paracetamol och kan kombineras med paracetamol. Exempel är kodein och tramadol.

Ibland kan smärtan vara så kraftig att man behöver starkare opioider, till exempel morfin. Dessa läkemedel används nästan alltid efter ledoperationer, men kan ibland även behövas vid ledgångsreumatism om smärtan blir långvarig och mycket svår.

Viktigt

Det finns risk för allvarlig leverskada om man tar större dos paracetamol än den som rekommenderas. Risken för leverskada ökar om man missbrukar alkohol. Om man har alkoholproblem ska man inte använda läkemedel som innehåller paracetamol, utan att man först har rådgjort med läkare.

Det finns en risk för att bli beroende av opioider. Men när opioder används rätt, det vill säga vid smärttillstånd som de är avsedda för och ger en bra effekt på smärtan, är risken för beroende betydligt mindre.

Man bör inte dricka alkohol samtidigt som man använder opioider utan att först ha pratat med sin läkare. Alkohol, sömnmedel eller andra läkemedel som påverkar det centrala nervsystemet kan förstärka den dåsighet man kan känna när man tar opioider. Opioider tillsammans med alkohol kan öka risken för att man kan få svårare att andas. Detsamma gäller om man tar för hög dos.

Opoider kan påverka koncentrations- och koordinationsförmågan. Därför rekommenderas att man är försiktig när man kör bil eller använder maskiner som kan vara farliga.

Läs mer: Trafikfarliga läkemedel

Graviditet och amning

Man kan använda paracetamol när man är gravid och ammar.

Man ska rådgöra med sin läkare om man behöver använda opioider när man är gravid eller ammar. Opioider kan användas under graviditet, men bör undvikas om det går. Långtidsbehandling, speciellt mot slutet av graviditeten, kan ge försämrad andning och abstinens hos det nyfödda barnet.

Biverkningar

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling.

Om man använder paracetamol på rätt sätt, i rätt doser, är det ovanligt att man får biverkningar.

Illamående och även kräkningar är vanligt i början av behandlingen med opioider.

Andra biverkningar som kan förekomma är till exempel dåsighet, förvirring, yrsel och muntorrhet. Om man blir torr i munnen ökar risken för hål i tänderna. Därför är det viktigt att sköta sin tänder extra noga under behandlingen. Till exempel är det bra att borsta tänderna noga med fluortandkräm och använda tandtråd.

En mycket vanlig biverkan av starka opioider är förstoppning. För att undvika förstoppning får man även börja med laxermedel samtidigt som man börjar med en stark opioid.

Varför känner man sig inte alltid bättre?

Smärta är ett av de besvär som är mest handikappande när man har reumatisk sjukdom. Det handlar framför allt om så kallad nociceptiv smärta. Det är sådan smärta som man kan få till exempel vid ett olycksfall som benbrott eller stukning, eller vid en inflammation som ledgångsreumatism. Nociceptiv smärta kan oftast lindras med hjälp av läkemedel som innehåller paracetamol eller morfinliknande läkemedel.

Om man har en reumatisk sjukdom kan man också få så kallad neurogen smärta som beror på att nerver i hela nervsystemet, ryggmärgen eller hjärnan påverkas av sjukdomen. Neurogen smärta är svårare att lindra. Paracetamol och morfinliknande läkemedel har då förhållandevis liten effekt. Om man har neurogen smärta kan man i stället få pröva andra typer av läkemedel.

Läs mer: Läkemedel vid långvarig smärta

Exempel på smärtstillande läkemedel som används vid ledgångsreumatism

Läkemedel som innehåller paracetamol:

Läkemedel som innehåller paracetamol och kodein:

Läkemedel som innehåller tramadol:

Starka opioider till exempel:

Fäll ihop

Kortison

Kortison

Så här fungerar kortison

Kortisol är ett hormon som finns i kroppen och som bildas av binjurarna. Kortisol är viktigt bland annat för kroppens försvar mot påfrestningar som till exempel skador, infektioner och allergier.

Kortison-läkemedel liknar kroppens eget kortisol och fungerar på samma sätt, men har framställts på konstgjord väg. Alla symtom som kännetecknar ledgångsreumatism, som trötthet, smärta, stelhet och svaghet, beror på den inflammation som sjukdomen orsakar. Kortison minskar bildningen av olika ämnen som är verksamma vid inflammationer och dämpar på så sätt inflammationen.

De flesta får en låg dos kortison under den första tiden av sjukdomen. Studier har visat att de som fått kortisonbehandling i upp till två år efter diagnos har mindre ledskador på sikt. Om man blir helt bra i lederna snabbt brukar man dock få försöka att minska dosen och eventuellt avsluta behandlingen tidigare.

Kortisonsprutor i en inflammerad led är en skonsam behandling som oftast har snabb effekt och används då en eller flera leder är mycket inflammerade och besvärande trots annan medicinering.

Långtidsbehandling med kortison är ibland nödvändigt och då måste läkaren göra en noggrann bedömning i varje enskilt fall. I mycket svåra fall när andra organ än lederna är drabbade kan kortison i höga doser rädda liv.

Kroppens kortisolproduktion är högst på morgonen. Därför brukar man ta hela kortisondosen på morgonen. Då påverkas kroppens egen kortisolproduktion minst. Om man behöver höga doser kan man vara tvungen att dela dosen och ta en mindre del på kvällen.

Viktigt

Om man använder kortison i lite högre doser under en längre tid minskar kroppens egen kortisolproduktion. Om man slutar tillföra kortison kan man få kortisolbrist, något som kan vara mycket allvarligt. Därför ska man aldrig sluta tvärt med kortison om man har behandlats under en längre tid. I stället ska behandlingen trappas ner gradvis i samråd med läkare.

Om man har behandlats med kortison under en längre tid kan kroppens egen tillverkning av kortisol vara så dämpad att den inte klarar att bilda det extra kortisol som behövs om man får feber, någon allvarligare infektion eller skada. Då kan man behöva ta extra kortison.

Kortison kan dölja tecken på infektion. Därför ska man inte vänta för länge med att söka läkare om man får tecken på infektion, till exempel feber.

Kombinationen av kortison och cox-hämmare ökar risken för blödningar i magen. Är det nödvändigt att använda denna kombination bör man samtidigt få ett läkemedel som skyddar magens slemhinna.

Graviditet och amning

Man kan använda kortison när man är gravid, men det bör alltid ske i samråd med läkare. Om det är möjligt ska man undvika höga doser eftersom risken kan öka för tidig födsel och minskad tillväxt hos barnet.

Man ska rådgöra med läkare om man behöver använda kortison när man ammar. Kortison passerar över i modersmjölken, men om man följer doseringsanvisningarna är det osannolikt att barnet påverkas.

Biverkningar

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling.

Biverkningar av kortison kommer framför allt om man behandlas under lång tid. De är också beroende av hur hög dos man tar. Kortison kan orsaka en rad biverkningar, men är samtidigt ett läkemedel som har snabb och god verkan på många symtom. Kortison i låga doser under kortare perioder ger större fördelar än nackdelar eftersom inflammationen dämpas så effektivt.

När man får sprutor är det bara en liten del av kortisonet som går ut i blodet och därför är risken för biverkningar mindre.

Hos en del personer som använder kortison kan vätska samlas i kroppen. Då kan man få till exempel svullna händer eller fötter. Andra kan få högt blodtryck eller förhöjt blodsocker. Man kan få tunn och ömtålig hud, blåmärken eller så kan det ta längre tid än vanligt för sår att läka. Vissa personer kan också få ökad aptit och ändrad ämnesomsättning. Det kan leda till att man går upp i vikt. Kroppsfettet kan omfördelas så att ansiktet och magen blir rundare.

Om man tar höga doser av kortison kan man bli överaktiv och få svårt att sova. Då kan man behöva ta sömntabletter under en kortare period för att få sova och behålla en normal dygnsrytm.

En av de allvarligaste biverkningarna är benskörhet, som ökar risken för benbrott. Det kan man i viss mån förebygga genom att äta tillskott av kalcium och D-vitamin. Läkare kan ibland även skriva ut andra mediciner för att minska risken för benskörhet.

Kortison minskar kroppens känslighet för insulin. Det kan leda till att man utvecklar diabetes. Om man redan har diabetes krävs ofta extra intensiv behandling av diabetessjukdomen under hela kortisonbehandlingen.

Kortison har flera olika användningsområden

Kortison används även vid andra reumatiska sjukdomar och vid till exempel inflammatoriska tarmsjukdomar, allergier och astma.

Exempel på kortisonläkemedel som används vid ledgångsreumatism

Fäll ihop

Antireumatiska läkemedel

Antireumatiska läkemedel

Olika typer av läkemedel

I gruppen långtidsverkande antireumatiska läkemedel, som också kallas DMARD, ingår flera olika typer av läkemedel. Nästan alla av dessa läkemedel har från början tagits fram för att behandla andra sjukdomar.

Antireumatiska läkemedel minskar på olika sätt inflammationen i lederna. Därmed minskar också besvär med smärta, stelhet och svullnad.

Ibland är inte ett läkemedel tillräckligt för att hämma inflammationen och då får man en kombination av flera olika antireumatiska läkemedel.

Några exempel på antireumatiska läkemedel är

  • metotrexat
  • sulfasalazin
  • hydroxiklorokin och klorokinfosfat
  • guldsalter i form av sprutor
  • leflunomid
  • ciklosporin.

Metotrexat

Metotrexat är det läkemedel som i första hand används vid ledgångsreumatism. Det beror både på att den antireumatiska effekten är bra och att biverkningarna är förhållandevis få. Det är viktigt att inte få så mycket biverkningar eftersom medicinen används under flera år. Metotrexat kan antingen vara det enda antireumatiska läkemedel som man använder, eller så kan det kombineras med till exempel sulfasalazin eller klorokinfosfat, eller båda.

Vid reumatisk sjukdom bromsar medicinen sjukdomsförloppet genom att immunförsvaret hämmas. Det gör att inflammationen minskar. Effekten kommer vanligen inom två till tre månader.

Läkemedel som innehåller metorexat finns både i tablettform och som spruta. Medicinen tas i låg dos en gång i veckan.

Medicinen kan även användas vid vissa tumörsjukdomar, men då används mycket högre doser än vid reumatiska sjukdomar.

Viktigt

Man ska inte använda metotrexat om man har en leversjukdom.

Graviditet och amning

Metotrexat kan orsaka missbildningar hos foster. Därför bör man använda säkra preventivmedel under behandlingen och sluta ta medicinen minst tre månader före en planerad graviditet. Det gäller både män och kvinnor. Man ska undvika läkemedlet när man ammar. Det verksamma ämnet passerar över i modersmjölken.

Biverkningar av metotrexat

En biverkning av metotrexat kan vara illamående dagen efter att man har tagit medicinen. Illamåendet kan minskas genom att sänka dosen eller ta tabletterna på kvällen. Man kan även ta tabletter med folsyra, som är ett B-vitamin, för att motverka och lindra illamåendet. Man ska inte ta folsyra samma dag som metotrexat, eftersom det kan minska dess effekt. Ett annat alternativ till att minska illamåendet kan vara att få metotrexat i form av en spruta.

Vissa personer kan få inflammation i munhålans slemhinnor, huvudvärk, yrsel, håravfall och hudutslag. Man kan också tappa matlusten.

Påverkan på levern är en annan biverkan, som ofta beror på hur hög dos man tar. Leverpåverkan går tillbaka om man gör ett uppehåll med medicinen och därefter eventuellt minskar dosen. Leverpåverkan brukar man inte märka själv utan det upptäcks på blodprover som man bör ta regelbundet när man behandlas med metotrexat.

En biverkning som är sällsynt men allvarlig är torrhosta och andningsbesvär som beror på inflammation i luftvägarna. Om man får sådana besvär ska man omedelbart kontakta läkare.

Ecempel på läkemedel som innehåller metotrexat

Sulfasalazin

Vid ledgångsreumatism används sulfasalazin för att bromsa sjukdomsförloppet. Från att man börjar ta medicinen kan det ta upp till tre månader innan man märker att man blir bättre i lederna.

Sulfasalazin används även vid inflammtoriska tarmsjukdomar som ulcerös kolit och Crohns sjukdom.

Viktigt

Man ska inte använda sulfasalazin om man är överkänslig mot sulfa eller acetylsalicylsyra.

Ibland, men det är ovanligt, kan antalet vita blodkroppar minska och leda till att man får en ökad risk för infektioner. Risken för en minskning av antalet vita blodkroppar är störst de första månaderna som man använder sulfaslazin. Därför ska man alltid kontakta sin läkare om man får hög feber eller andra symtom på infektion när man använder medicinen.

Graviditet och amning

Man kan använda läkemedlet när man är gravid.

Man kan använda medicinen när man ammar trots att det verksamma ämnet passerar över i modersmjölken. Om man följer doseringsanvisningarna är det inte sannolikt att barnet påverkas.

Biverkningar av sulfasalazin

Biverkningar är till exempel illamående, ont i magen och huvudvärk som ibland kan bli så besvärande att man måste avbryta behandlingen. Klåda, hudutslag och feber förekommer också. Mer sällsynta biverkningar är till exempel inflammation i lungorna och njurarna. Risken för biverkningar är störst under de första månaderna.

Man får regelbundet lämna blodprover för att kontrollera blodkroppar, levern och njurarna.

Exempel på läkemedel som innehåller sulfasalazin

Hydroxiklorokin och klorokinfosfat

Läkemedel som innehåller hydroxiklorokin och klorokinfosfat motverkar inflammation. Medicinerna är inte alltid tillräckligt effektiva för att hejda ledgångsreumatismen utan används främst tillsammans med metotrexat och sulfasalazin.

Det kan ta en till tre månader innan medicinenerna har fått full effekt.

Klorokinfosfat kan också användas mot malaria.

Viktigt

Man ska inte använda medicinerna om man har epilepsi, porfyri eller vissa skador på syn eller hörsel.

Graviditet och amning

Man ska rådgöra med läkare om man behöver använda malariamedicin när man är gravid och när man ammar. Om man behöver denna typ av läkemedel när man är gravid får man oftast hydroxiklorokin.

Biverkningar av hydroxiklorokin och klorokinfosfat

Medicinerna har oftast inga allvarliga biverkningar. Men vissa personer kan må illa, tappa aptiten och känna obehag från magen. Det brukar bli bättre när man har tagit medicinen en tid. Andra kan få suddig syn och svårigheter att ställa om ögat från fjärr- till närseende och tvärtom. Dessa besvär från ögonen kommer ofta tidigt i behandlingen och är inte farliga, utan brukar gå över om man slutar med medicinen eller sänker dosen.

Om man behandlas med höga doser under lång tid finns en liten risk att man kan få skador på ögats näthinna. Risken är betydligt mindre med hydroxyklorokin än med klorokinfosfat. Om man behandlas under lång tid kan man behöva kontrollera ögonen hos en ögonläkare.

Hudutslag, klåda och pigmentförändringar i huden är andra biverkningar som kan förekomma.

Läkemedel som innehåller hydroxiklorokin eller klorokinfosfat

Guldsalter

Läkemedel med guldsalter får man som sprutor. Medicinen kan ge god effekt även hos de som inte blir hjälpta av andra antireumatiska läkemedel. Guldsalter kan göra att alla symtom försvinner under lång tid. Problemet är att man kan få allvarliga biverkningar som gör att behandlingen måste avbrytas.

Från att man börjar ta medicinen kan det ta två till tre månader innan man märker att man blir bättre i lederna.

Viktigt

Man ska inte använda medicinen om man har en sjukdom i levern, njurarna eller benmärgen. Man ska inte heller använda medicinen om man har SLE.

Graviditet och amning

Man ska rådgöra med läkare om man behöver använda guldsalter när man är gravid. Det finns inte tillräckliga kunskaper om, och i så fall hur, fostret påverkas.

Man bör undvika guldsalter när man ammar. Det verksamma ämnet passerar över i modersmjölken och kan påverka barnet. Man ska rådgöra med läkare om man behöver använda guldsalter när man ammar.

Biverkningar av guldsalter

Biverkningar med svår klåda och eksem kan förekomma. Andra biverkningar är till exempel illamående och minskad aptit. En allvarlig biverkning är njurpåverkan som ibland kan försämra njurarnas funktion.

Läkemedel som innehåller guldsalter

  • Myocrisin.

Leflunomid

Leflunomid motverkar inflammationen. Effekten är jämförbar med metotrexat.

Viktigt

Leflunomid kan göra att man får förhöjt blodtryck. Därför ska man gå på kontroller om man har högt blodtryck eller någon hjärtsjukdom.

Graviditet och amning

Man ska inte använda leflunomid när man är gravid. Medicinen påverkar fostret och kan orsaka missbildningar. Man ska använda ett säkert preventivmedel upp till två år efter att man har behandlats med leflunomid. Denna tid kan förkortas till 11 dagar med hjälp av läkemedelsbehandling.

Man bör undvika leflunomid när man ammar. Det verksamma ämnet passerar över i modersmjölken och kan påverka barnet. Man ska rådgöra med läkare om man behöver använda leflunomid när man ammar.

Biverkningar av leflunomid

Man kan till exempel få huvudvärk, illamående, leverskador, påverkan på blodet, högt blodtryck och gå ner i vikt.

Exempel på läkemedel som innehåller leflunomid

  • Arava
  • Leflunomide Medac.

Ciklosporin

Vid reumatisk sjukdom bromsar medicinen sjukdomsförloppet genom att immunförsvaret hämmas. Det gör att inflammationen minskar. Effekten kommer vanligen inom 2-3 månader.

Ciklosporin kan användas både ensamt och i kombination med andra läkemedel.

Ciklosporin har även andra användningsområden, till exempel att förhindra att transplanterade organ stöts bort av kroppen och behandling av psoriasis.

Viktigt

När man behandlas med immunhämmande läkemedel kan man vara mer mottaglig för infektioner. Därför ska man kontakta läkare om man får symtom som feber, ont i halsen och förkylning eller andra influensaliknande symtom.

Ciklosporin kan påverka eller påverkas av många andra läkemedel. Därför bör man tillsammans med sin läkare ha en noggrann genomgång av vilka läkemedel man använder innan man påbörjar behandlingen med ciklosporin.

Grapefrukt och grapefruktjuice hämmar kroppens nedbrytningen av ciklosporin och man kan då få för mycket ciklosporin i blodet. Därför ska man undvika grapefrukt när man behandlas med ciklosporin. Johannesört kan däremot minska koncentrationen av ciklosporin och bör därför heller inte användas samtidigt.

Om man är sjuk och riskerar att bli uttorkad, till exempel vid magsjuka eller hög feber, bör man rådgöra med sin läkare om att eventuellt minska dosen eller göra ett uppehåll med medicinen, eftersom den då kan påverka njurarna negativt.

Graviditet och amning

Man bör undvika ciklosporin när man är gravid. Men man kan ändå behöva få det i vissa fall om det är viktigt att mamman får immundämpande behandling. Man bör alltid rådgöra med sin läkare inför en planerad graviditet.

Man ska undvika läkemedlet när man ammar. Det verksamma ämnet passerar över i modersmjölken.

Biverkningar av ciklosporin

En del personer som använder medicinen kan få till exempel magbesvär, hårväxt, trötthet, huvudvärk, muskelbesvär eller svullet tandkött. Man kan också få högt blodtryck, nedsatt njurfunktion eller påverkan på levern, blodfetterna eller saltbalansen. Därför får man regelbundet gå på kontroller under behandlingen.

Exempel på läkemedel som innehåller ciklosporin

Varför känner man sig inte alltid bättre av antireumatiska läkemedel?

Behandlingen av ledgångsreumatism bygger mer på läkarnas samlade erfarenhet av vilka läkemedel som bromsar sjukdomen, än på kunskap om vad som faktiskt orsakar sjukdomen och hur ledgångsreumatism utvecklas i kroppen. Därför får läkarna pröva sig fram med olika antireumatiska läkemedel. Det kräver tålamod men till slut brukar man tillsammans med läkaren hitta den mest effektiva behandlingen. Dessvärre kan man få biverkningar som gör att man måste sluta med ett läkemedel som fungerar bra. Då kan läkaren överväga om man ska börja använda de nyare så kallade biologiska läkemedlen.

Fäll ihop

Biologiska läkemedel

Biologiska läkemedel

Så fungerar biologiska läkemedel

Biologiska läkemedel har förändrat dagens behandling av ledgångsreumatism. Många som har prövat flera olika antireumatiska läkemedel utan resultat kan bli hjälpta av biologiska läkemedel.

När man har en inflammation produceras en stor mängd små budbärarmolekyler, så kallade cytokiner. Några av cytokinerna, TNF-alfa, IL-1 och IL-6 bidrar särskilt mycket till att framkalla ledinflammationen. De biologiska läkemedlen blockerar den inflammationsframkallande effekten av dessa cytokiner. På så sätt dämpas inflammationen och sjukdomsförloppet bromsas. Smärtan, stelheten och sjukdomskänslan minskar eller försvinner. Läkemedlen kan också bromsa nedbrytningen av ledbrosk och ben.

Inflammationen vid ledgångsreumatism drabbar inte bara leden utan hela kroppen. Det kan göra att man blir trött, nedstämd, går ner i vikt, får svagare muskler och benskörhet. När cytokinerna blockeras förbättras dessa besvär.

Det finns numera fem läkemedel som blockerar TNF-alfa. De heter Remicade, Enbrel, Humira, Cimzia och Simponi. Enbrel, Humira, Cimzia och Simponi tar man själv som en spruta under huden mellan en gång i veckan till en gång i månaden beroende på vilket av preparaten man använder. Remicade får man i form av dropp vanligtvis var åttonde vecka, men lite oftare i början av behandlingen.

Effekten kan minska

Effekten av de biologiska läkemedlen kan minska efter hand. Det kan bero på att kroppens immunförsvar har reagerat på det läkemedel man använder. En annan förklaring är att andra cytokiner i kroppen tar över och driver inflammationen i stället för TNF-alfa, IL-1 och IL-6.

Viktigt

Cytokinerna TNF-alfa, IL-1 och IL-6 ingår som en del i kroppens försvar mot bland annat infektioner. Därför ökar risken för infektioner när man använder biologiska läkemedel.

Det är viktigt att känna till att kroppens försvar mot tuberkulos försvagas om cytokinerna blockeras. Man kan ha smittats för länge sedan och ha en vilande tuberkulos som blossar upp när man börjar använda de biologiska läkemedlen. Risken att smittas om man kommer i kontakt med någon med tuberkulos ökar också. Därför gör läkaren en utredning om man kan ha smittats.

Graviditet och amning

Generellt ska man undvika biologiska läkemedel när man är gravid. Man kan använda dem fram tills man vet att man är gravid, men helst inte fortsatt under graviditeten. Ibland om man inte klarar sig utan medicinen kan man få fortsätta med Remicade, Enbrel eller Humira fram till vecka 30. Dessa läkemedel är de som det finns längst erfarenhet av.

Vad gäller amning finns inte några säkra rekommendationer. Remicade verkar inte överföras i så stora mängder till bröstmjölken och kan då vara det läkemedel som skulle kunna användas. De övriga rekommenderas inte under amning.

Biverkningar

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling.

Man kan känna svaga influensaliknande symtom som frysningar och värk i leder eller muskler. Detta kan komma i början av behandlingen och går vanligtvis över av sig självt. Man kan ta receptfria värkmediciner med paracetamol, till exempel Alvedon, för att lindra besvären.

Förutom risken för tuberkulos, finns risk för andra infektioner, främst i luftvägarna. Vanligast är förkylningar. Man kan också få urinvägsinfektion, infektion i en led eller lunginflammation. Om man redan har en infektion i ett sår kan den förvärras. Om man får en infektion ska man göra uppehåll med behandlingen till dess att infektionen har läkt, annars finns en risk för att man blir sämre.

Huden kring det ställe där man fått sprutan kan rodna men det är vanligtvis ofarligt. Någon gång kan rodnaden bli stor och så besvärande att behandlingen avbryts. Riktiga allergiska reaktioner är ganska ovanliga. Om det är viktigt att fortsätta behandlingen trots den allergiska reaktionen kan man få kortison och allergimedicin i form av antihistaminer.

Eftersom de biologiska läkemedlen är ganska nya behövs ytterligare uppföljning innan deras effekter på lång sikt är fullständigt kartlagda.

Nya biologiska läkemedel

De senaste åren har tre nya läkemedel godkänts för behandling av ledgångsreumatism. Två av dessa påverkar de vita blodkropparna. Mabthera tar bort en typ av vita blodkroppar som kallas för B-lymfocyter. Orencia blockerar en annan typ av vita blodkroppar, de så kallade T-lymfocyterna. B- och T-lymfocyter stimulerar inflammationen i kroppen. Genom att medicinerna stoppar eller blockerar lymfocyterna kan reumatismen bromsas.

RoActemra heter det senast godkända läkemedlet mot ledgångsreumatism. Medicinen blockerar effekten av cytokinet IL-6.

Det kommer att komma fler biologiska läkemedel framöver eftersom det bedrivs intensiv forskning.

Exempel på läkemedel som tillhör gruppen biologiska läkemedel

  • Enbrel
  • Remicade
  • Humira
  • Kineret
  • Cimzia
  • Simponi
  • MabThera
  • Orencia
  • RoActemra.
Fäll ihop
Skriv ut
Senast uppdaterad:
2014-08-11
Redaktör:

Åsa Schelin, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Åsa Häggström, läkare, specialist i reumatiska sjukdomar, Länssjukhuset, Kalmar