Om Barn- och ungdomspsykiatrin, Bup

Svårigheter är en naturlig del av livet och ofta kan man hantera dem själv med hjälp av människor i den närmaste omgivningen. Om man är orolig för sitt barn kan man först försöka prata med övriga i familjen, släkt eller vänner. Man kan ta reda på om barnets problem beror på något särskilt som har hänt. Som förälder kan man också prata med personalen på barnets förskola eller skola och fråga vilket stöd de kan erbjuda. Man kanske kan hitta en lösning tillsammans med andra som finns runt barnet i vardagen.

Kanske har man försökt och ändå inte hittat något sätt som gör att barnet börjar må bättre. När oron inte ger med sig eller vardagen inte längre fungerar, kan en lösning vara att ta kontakt med Bup. Man kan alltid ringa och prata med behandlare på Bup, som kan avgöra ifall man kan få hjälp där eller om det är bättre att kontakta någon annan verksamhet.

Det vanligaste problemet bland unga som vänder sig till Bup är svårigheter med familjerelationer. Det kan handla om att föräldrarna bråkar med varandra eller om konflikter mellan föräldrar och barn. Att barn och ungdomar upplever problem i kontakten med kompisar i förskolan, skolan eller på fritiden förekommer också ofta. Koncentrationssvårigheter är ganska vanliga. En del barn har varit med om skrämmande händelser som påverkar dem så mycket att de har svårt att klara av vardagen.

Många som kommer till Bup har ångest eller depression. Problemen kan till exempel yttra sig i ätstörningar eller att barnet skadar sig själv. En del barn har försökt ta sitt liv eller har allvarliga självmordstankar. Bup kan också utreda om barn har funktionsnedsättningar som adhd eller Aspergers syndrom.

Vilka jobbar på Bup?

Behandlingsarbetet på Bup utgår ifrån att man måste förstå människor utifrån flera perspektiv; biologiska, sociala och psykologiska. Behandlarna på Bup har därför olika kompetenser och kompletterar varandra. Personalen består bland annat av psykologer, socionomer, läkare och sjuksköterskor. Många som jobbar på Bup är vidareutbildade till psykoterapeuter och kan ge olika former av terapi.

Den vanligaste behandlingsformen på Bup är olika sorters samtal, som ofta kan ge nya perspektiv kring det som är svårt. Personalen kan bidra med sin kunskap om hur människor fungerar och tillsammans kan man göra både problem och lösningar tydligare. För många räcker det med några samtal.

Ibland behöver man ta reda på mer om varför vissa saker ofta blir svåra för ett barn eller en tonåring. Då försöker Bup:s personal kartlägga det genom att göra en utförlig utredning och bedömning. Tillsammans med barnet och föräldrarna planerar man sedan den behandling som behövs.

På många av Bup:s mottagningar utgår man ifrån att familjen och andra personer i barnets omgivning är viktiga för att barnet ska kunna lära sig att hantera eller komma ur sina svårigheter. Därför är det vanligt att hela familjen deltar i behandlingen, som ofta består av samtal. Barn och föräldrar kan också få hjälp genom att gå i parallella grupper, där de får träffa andra personer i samma situation.

På en del Bup-mottagningar kan barn och ungdomar få behandling i grupp tillsammans med andra i samma situation. Där kan de till exempel få lära sig att hantera symptom som ångestattacker eller aggressionsutbrott. Det kan också finnas temagrupper för barn med exempelvis missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar. För barn och tonåringar som genomgått trauman, till exempel utsatts för sexuella övergrepp eller bevittnat familjevåld, har vissa mottagningar särskilda behandlingsgrupper. Ibland finns dessutom föräldragrupper och syskongrupper för de som har barn eller syskon med psykiatriska diagnoser, till exempel adhd eller en ätstörning.

För att förbättra relationer mellan barn och föräldrar arbetar Bup ofta med olika samspelsbehandlingar. Bup kan också stödja barn och ungdomar individuellt genom olika former av psykoterapi. Om det behövs kan barn och ungdomar också behandlas med läkemedel på Bup.

Det enklaste är att ringa den närmaste Bup-mottagningen. Ibland kan man också mejla eller fylla i ett formulär på mottagningens hemsida. Många mottagningar har rådgivning på telefon, då man får prata med en behandlare. Ibland kan telefonrådgivning vara ett tillräckligt stöd, andra gånger behöver man mer hjälp. Under telefonsamtalet kan behandlaren bedöma om Bup kan hjälpa till med det aktuella problemet. I så fall får man boka tid för ett besök. I andra fall kan behandlaren rekommendera att man i stället söker hjälp hos skolhälsovården, socialtjänsten, familjerådgivningen eller ungdomsmottagningen.

Kostar det något att besöka Bup?

Man betalar inget.

Vilka som är med vid det första samtalet beror på hur barnets situation ser ut och hur gammalt det är. Vissa gånger träffar Bup endast föräldrarna, andra gånger är barnet med och ibland vill Bup träffa hela familjen.

En vanlig start på samtalet är att man får tala om varför man velat komma till Bup. Man berättar så mycket eller lite man vill. Behandlarnas uppgift är att skapa möjligheter för att viktiga saker kan bli sagda och att ta ansvar för att alla får komma till tals. De som kommer till Bup har rätt att använda olika uttrycksmedel. Många barn berättar bäst om hur de upplever sin situation genom att visa, rita och leka beroende på person och ålder.

Det första besöket på Bup tar ungefär en timme. Mot slutet bestämmer man om man ska träffas fler gånger eller inte.

Behöver man berätta för skolan att man går till Bup?

Som i all annan sjukvård förs journaler över besöken på Bup. De är sekretessbelagda och personalen har tystnadsplikt. Det är barnet, beroende på ålder och mognad, eller man själv som förälder som avgör om man ska berätta för till exempel skolpersonal att man har kontakt med Bup.