Hörselundersökning

Sammanfattning

Sammanfattning

Allmänt

Om man får problem med hörseln, till exempel att man inte riktigt hör vad andra säger, att man hör sämre på det ena örat eller man besväras av susningar eller pipanden, behöver man få hörseln undersökt.

Ibland kan en hörselundersökning även ingå i en hälsokontroll.

Förberedelser

Man behöver inte förbereda sig på något särskilt sätt inför en hörselundersökning.

Hur går undersökningen till?

En hörselundersökning kan göras av en läkare eller en audionom. Undersökningen börjar med att man får svara på frågor om sin hörsel. Därefter undersöker läkaren eller audionomen örat och kontrollerar att trumhinnan fungerar som den ska. Om hörseln behöver undersökas ytterligare får man remiss till en hörsel- eller öronmottagning för en hörselutredning. Där får man genomgå flera olika undersökningar av hörseln. Man får också göra olika hörseltester där man deltar aktivt, till exempel kan man få lyssna på talade ord som man sedan får upprepa.

Hur mår man efteråt?

En hörselundersökning gör inte ont och man kan åka hem direkt efteråt.

Visa mer

Varför behöver man undersökas?

Varför behöver man undersökas?

En hörselnedsättning kan vara tillfällig eller bestående och ha många olika orsaker. Den vanligaste orsaken till nedsatt hörsel är att hörselorganen åldras. Man kan också få en tillfällig hörselnedsättning, till exempel av en vaxpropp i örat. Även sjukdomar, skador, ärftliga förändringar och buller kan leda till nedsatt hörsel.

Ibland kan en hörselundersökning även ingå i en hälsokontroll.

Fäll ihop

Så går det till

Så går det till

En audionom eller läkare gör en första undersökning

För att göra en hörselundersökning vänder man sig till en audionom eller till en läkare. En audionom är en specialist på utredning av hörseln och kan hjälpa en att höra bättre. Audionomen kan ta ställning till om man behöver hörselrehabilitering och hjälpa till med utprovning av hörhjälpmedel. Om audionomen upptäcker något som behöver undersökas av en läkare remitteras man till en läkare.

Vid besöket får man berätta om sina problem med örat och hörseln. Hör man dåligt på ett eller båda öronen? Känns det smärtsamt? Känns det som ett lock eller som ett tryck inne i örat? Känner man sig yr? Hörs ljud, så kallad tinnitus? När började det? Har man släktingar som hör dåligt? Man kan också få frågor om nästäppa eller snarkningar. Det är viktigt att berätta om andra i familjen, vänner eller arbetskamrater har märkt av hörselnedsättningen.

Förutom att ställa frågor gör läkaren ofta en kroppsundersökning.

Öronundersökning med lampa och stämgaffel

Läkaren eller audionomen börjar med att undersöka örat genom att titta på trumhinnan med en speciell lampa med förstoringsglas. Ibland används även ett öronmikroskop för att kontrollera att trumhinnan är hel och rör sig normalt.

Med hjälp av en stämgaffel kan det undersökas om det är skillnad på hörseln i höger och vänster öra. Dessutom kan stämgaffelproven ge svar på om man har ett ledningshinder, det vill säga fel i ytter- eller mellanörat så att ljudet inte leds in rätt, eller om skadan sitter i innerörat eller hörselnerven.

Vid en hörselundersökning kontrollerar audionomen eller läkaren bland annat att trumhinnan är hel och rör sig normalt.

Trumhinnan kan undersökas på enkelt sätt

För att ljud ska uppfattas och omvandlas till en nervsignal i hörselorganen måste trumhinnan kunna röra sig fram och tillbaka. Trumhinnans rörlighet kan enkelt mätas med en så kallad tympanometer. Det är en apparat som hålls tätt intill hörselgångens mynning och som med hjälp av en svag ton, en så kallad bärton, och en kort tryckförändring registrerar om trumhinnan står som den ska och om rörligheten är oförändrad eller minskad. Har man till exempel en kraftig förkylning så kan det kännas som ett lock för örat, det kanske susar och låter ihåligt. Det beror på att förkylningen gör att trycket innanför trumhinnan förändras och att trumhinnan därför rör sig sämre.

Trumhinnans rörlighet kan också kontrolleras genom att det blåses in luft i hörselgången med en liten gummiballong.

Hörselutredning

Om hörseln behöver undersökas ytterligare får man remiss till en hörsel- eller öronmottagning för en hörselutredning. Där får man träffa en läkare som är specialist på öronsjukdomar, en så kallad audiolog, eller en öron-näsa-halsläkare. Läkaren gör flera undersökningar och man får svara på ytterligare frågor om sin hörsel. I samband med en hörselutredning får man också träffa en audionom som utför ytterligare hörselmätningar. En audionom är specialist på utredning av hörsel och hur man kan få hjälp att höra bättre. Beroende på vad undersökningen och mätningarna visar får man förslag på eventuell behandling, till exempel kan man behöva genomgå hörselrehabilitering där anpassning av hörapparater kan vara en åtgärd.

Tema hjälpmedel kan du läsa om hur det går till att få hörapparater och andra hörhjälpmedel, och söka fram vilka som finns att få där du bor.

För att kunna göra så bra undersökningar som möjligt görs hörselmätningarna i de flesta fall i ett ljudisolerat rum. Rummet är stängt under mätningarna men har oftast en glasruta. I rummet finns en mikrofon så att man vid behov kan samtala med audionomen som sitter utanför rummet med sin mätutrustning. Om man tycker att det känns obehagligt att sitta i ett ljudisolerat rum med stängd dörr brukar det gå att göra testet på annat sätt.

Även om hörseln är som den ska vara kan det skilja lite mellan höger och vänster öra. Är hörseln nedsatt av någon anledning kan skillnaden vara riktigt stor. Audionomen undersöker ett öra i taget för att få reda på om hörseln skiljer sig åt. Audionomen börjar ofta mäta på det öra som man själv tycker att man hör bäst på.

Tonaudiometri

Hörselundersökning med så kallad tonaudiometri är den vanligaste undersökningsmetoden. Den visar hur mycket hörseln är nedsatt och om nedsättningen beror på ett ledningshinder eller en nervskada.

Undersökningen går till så att man får sätta på sig hörlurar och lyssna med ett öra åt gången på en serie rena toner. När man hör en ton markerar man det genom att trycka på en knapp. De svagaste tonerna som man uppfattar kallas hörtrösklar och registreras i ett diagram, så kallat audiogram.

I ett fullständigt tonaudiogram ingår också en benledningsmätning. Det går till så att en så kallad benledningstelefon, som är en slags vibrator, sätts mot skallbenet bakom örat. På det sättet passerar inte ljudet hörselgången, trumhinnan eller hörselbenen, utan man hör ljudet direkt i snäckan i innerörat. Hör man ljud bra genom en benledningstelefon så är det inte fel på nervcellerna i snäckan, hörselnerven eller nerverna upp till hjärnan.

Hörselnedsättning mäts i decibel

Vid tonaudiometri bestäms hörtröskeln, det vill säga där ljudet som hörs är nätt och jämnt hörbart. Ljudstyrka och förmågan att höra brukar anges i decibel (dB). När man undersöks jämförs resultatet med unga och friska människors ännu helt oskadade hörselförmåga, vars hörtröskel anges till noll decibel. Hur svårt man har att höra beror på hur många toner, eller frekvenser, som är nedsatta i örat. Ju fler som skadats, desto svårare är det att uppfatta ljud korrekt. Här följer en översiktlig beskrivning av olika resultat:

  • Vid 0-20 decibels hörselnedsättning hör man bra, i detta intervall ligger de flesta människor.
  • Vid 30 decibel hörselnedsättning blir det märkbart att man hör dåligt.
  • Vid 40 decibel har man lite svårt att höra svagt tal också på nära håll.
  • Vid 60 decibel, har man svårt att uppfatta vanligt tal och man är beroende av hörapparat.
  • Vid 75 decibel har man svårt att uppfatta starkt tal även på nära håll.
  • Vid 90 decibel förstår man inte tal utan hörapparat och man är i praktiken döv.

Talaudiometri

Talaudiometri innebär att man får höra talade ord som man sedan ska upprepa. Orden är enstaviga eller tvåstaviga och sägs med eller utan bakgrundsbrus. Dessa tester ger information om man hör tillräckligt bra för att klara sig i vardagslivet. Testet ger också ett mått på hörselns kvalitet och en viss uppfattning om vilken typ av hörselnedsättning man har.

Tal i brustest genomförs med hörlurar över öronen, ett öra testas i taget. Korta meningar presenteras samtidigt som det hörs ett brusljud.

Ibland är det också så att man har svårt att höra när någon talar om man är omgiven av ljud eller buller även om tonaudiometritestet visar sig vara helt normalt. Då kan brustestet ge en rättvisare bild av de bekymmer man har med sin hörsel.

Otoakustiska emissioner (OAE)

Små rörelser, så kallade otoakustiska emissioner, bildas när örat bearbetar ljud. Hos alla människor med fungerande hörselorgan, det vill säga hörselgång, trumhinna, hörselben och inneröra kan OAE registreras med hjälp av känslig utrustning.

Undersökningen går till så att man får sätta in en särskild propp i hörselgången som sedan skickar in ett klickljud i örat. Om hörseln fungerar registreras OAE som svar på detta klickljud. Om resultatet visar inga eller svaga OAE måste hörseln utredas ytterligare.

Testet görs framför allt på nyfödda barn för att så tidigt som möjligt upptäcka måttliga till grava hörselnedsättningar. För vuxna används OAE ofta som komplement till andra undersökningar av hörseln.

Undersökningen tar ett par minuter och känns inte. Man kan sitta eller ligga under tiden. På nyfödda barn brukar man göra undersökningen medan de sover.

Obehag för toner kan också testas

En del personer reagerar på vissa ljud med obehag eller fysisk smärta. Det här testet görs för att ta reda på om man är känsligare än vad som räknas som normalt. Testet går till så att man får lyssna på toner som sakta blir starkare och starkare. När tonerna är så starka att det känns som att man inte kommer att tåla ännu en nivåhöjning får man trycka på en knapp. En ökad känslighet med nedsatt hörsel tyder på en skada på både de inre och yttre hårcellerna som finns i innerörat. Ett öra i taget testas.

En ökad känslighet för starka ljud är vanligt vid hörselnedsättning som beror på en nervskada. Om testresultatet visar att man har en ökad känslighet för toner trots att tonaudiometritestet visar normal hörsel kan orsaken vara stress eller oro.

Om läkaren misstänker skada på hörselnerven

Om läkaren misstänker att hörselnedsättningen beror på en nervskada, kan man behöva gå igenom ytterligare några undersökningar.

En av dem kallas hjärnstamsaudiometri. Då testas hörselnervens funktion med hjälp av så kallade elektroder som sätts fast på huden. Resultatet ger information om nervsignalerna leds fram på normalt sätt eller om det finns något hinder på vägen. När man gör det här testet kan man sitta eller ligga ner och det gör inget om man somnar eftersom mätningen går att göra utan att man medverkar aktivt.

Ibland behöver man fortsätta utredningen med datortomografi eller magnetkamera. Med dessa metoder kan man upptäcka avvikelser i mellanöra, inneröra och hörselnerv. Ibland, men det är mycket ovanligt, kan hörselnedsättningen orsakas av mycket små tumörer som trycker på hörselnerven.

Hörsel och balans hör nära samman och ibland kompletteras utredningen med en undersökning av balansorganet. Undersökningen används för att se om det finns störning på balansnerven, eftersom den också startar i innerörat och kan påverkas samtidigt som hörselnerven.

Fäll ihop
Senast uppdaterad:
2014-05-13
Skribent:

Kim Kähäri, audionom, Göteborgs Universitet samt Hörsel och Dövverksamheten, Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg.

Redaktör:

Theresa Larsdotter, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Inger Uhlén, läkare, specialist i hörsel- och
balansrubbningar, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge.

Illustratör:

Kari C Toverud, certifierad medicinsk illustratör, Oslo, Norge