Havandeskapsförgiftning

Sammanfattning

Allmänt

När man är gravid finns en risk att man får högt blodtryck och protein i urinen, så kallad havandeskapsförgiftning eller preeklampsi. Ungefär två kvinnor av hundra får sjukdomen, och oftast kommer besvären i slutet av graviditeten. De flesta får en lindrig form av havandeskapsförgiftning.

Orsaken till att man får havandeskapsförgiftning är inte känd men risken ökar om man väntar barn för första gången, är gravid med tvillingar, är kring 40 år eller äldre, har övervikt eller diabetes. Ärftlighet spelar in, likaså om man hade högt blodtryck före graviditeten.

Sjukdomen försvinner inte så länge man är gravid, men man blir frisk efter förlossningen. Det är viktigt att ta det lugnt om man har fått havandeskapsförgiftning. Om man går på kontroller och följer rekommendationerna om vård kan man oftast undvika att bli allvarligt sjuk.

Symtom

Om man har havandeskapsförgiftning är det vanligt att man


  • får huvudvärk
  • får flimmer för ögonen
  • får ont i magen
  • blir illamående
  • snabbt går upp i vikt
  • svullnar upp i ansiktet
  • känner sig plötsligt sjuk
  • känner sig frånvarande, darrig eller skakig

Behandling

Om barnmorskan på mödravårdcentralen misstänker att man har havandeskapsförgiftning får man träffa en läkare som gör en undersökning. Läkaren avgör om det räcker att man kommer på återbesök eller om man måste läggas in på sjukhus för övervakning.

När ska man söka vård?

Om man är orolig för man har havandeskapsförgiftning bör man kontakta mödravårdscentralen. Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för att få råd.

Vad händer i kroppen?

Högt blodtryck och protein i urinen

När man är gravid finns det en risk att man får havandeskapsförgiftning, så kallad preeklampsi. Sjukdomen kännetecknas av att man får högt blodtryck och protein, äggvita, i urinen.

Oftast kommer en havandeskapsförgiftning i slutet av graviditeten. Ungefär två kvinnor av hundra får sjukdomen. De flesta som får havandeskapsförgiftning får en lindrig form av sjukdomen. Med rätt vård och regelbundna kontroller kan man slippa allvarliga följder av havandeskapsförgiftning.

Kontroll på mödravårdcentralen

Under en graviditet går man på regelbundna kontroller på mödravårdscentralen, MVC. Där kontrollerar barnmorskan bland annat blodtrycket och man får lämna urinprov. Börjar blodtrycket stiga och det finns protein i urinen kan det vara tecken på att man har havandeskapsförgiftning. Man får då antingen tid för ett återbesök på MVC, eller en remiss till specialistvård.

Högre risk för vissa grupper

Orsaken till havandeskapsförgiftning är inte känd, men det finns riskgrupper. Havandeskapsförgiftning är vanligast hos förstföderskor. Kvinnor som är kring 40 och äldre drabbas i större utsträckning. Sjukdomen har en viss ärftlighet. Om någon i familjen haft havandeskapsförgiftning ökar risken att drabbas.
Övervikt, högt blodtryck innan graviditeten, diabetes, njursjukdomar, den reumatiska sjukdomen SLE och tvillinggraviditet ökar också risken.

Har man så kallade fosfolipidantikroppar i blodet kan det betyda att risken för havandeskapsförgiftning är högre. Fosfolipidantikroppar är proteiner som av oklar anledning produceras i kroppen och som riktar sig mot kroppens egna vävnader. Sådana antikroppar kan finnas i blodet utan att det betyder något alls när man inte är gravid, och de kan ofta försvinna av sig själva. Men forskning har visat att det även kan finnas ökad halt av fosfolipidantikroppar vid en del reumatiska sjukdomar. Vid dessa sjukdomar kontrolleras antikroppsnivåerna.

Oftast inte allvarligt

Havandeskapsförgiftning går inte över så länge man är gravid, men man blir frisk efter förlossningen. Sjukdomen måste upptäckas i tid och övervakas av läkare, annars kan den leda till komplikationer. I ovanliga fall kan sjukdomen vara livshotande både för mamman och barnet, men i dag kommer de flesta mammor tidigt i vård och barnen klarar sig. Om man föder sitt barn för tidigt när man har havandeskapsförgiftning löper barnet inte några extra risker utöver de som finns för alla barn som föds för tidigt.

Symtom och diagnos

När ska man söka hjälp?

De vanligaste första tecknen på havandeskapsförgiftning är att man får högt blodtryck och protein i urinen.

Symtom man kan få är huvudvärk, flimmer för ögonen, ont i magen, illamående och att man snabbt går upp i vikt samtidigt som ansiktet svullnar upp. Om man får något av dessa symtom mellan kontrollerna ska man ta kontakt med MVC. Känner man sig frånvarande, darrig, skakig eller annorlunda på något sätt är det bra att ta upp det med sin barnmorska. Det är alltid bättre att prata med sin barnmorska en gång för mycket än en gång för lite.

Olika undersökningar

Om barnmorskan på MVC misstänker att man har havandeskapsförgiftning får man träffa en läkare som gör en undersökning och bedömning. En ultraljudsundersökning kan göras för att följa fostrets tillväxt. När man har havandeskapsförgiftning kan blodflödet i moderkakan försämras och fostret växer inte som förväntat. Det är viktigt för vårdpersonalen att känna till fostertillväxten och blodflödet för att planera övervakningen och förlossningen. Dessutom undersöks fostrets hjärtljud med en dosa på magen, en så kallad CTG, cardiotokografi. Man får också lämna olika blodprov som ska bedömas.

Läkaren avgör om det räcker att man kommer på återbesök eller om man måste läggas in på sjukhus. Om man kan vara hemma bör man vara sjukskriven så att man kan vila.

Vård och behandling

Viktigaste behandlingen är noggrann kontroll

Viktigast när man har havandeskapsförgiftning är att gå på rekommenderade kontroller för att följa sjukdomsutvecklingen. Om man börjar må sämre kan man bli inlagd på sjukhus. Det är också bra att ta det lugnt och vila om man har havandeskapsförgiftning.

Det finns inga läkemedel mot havandeskapsförgiftning. Däremot kan man få medicin som sänker blodtrycket och minskar risken för komplikationer som beror på att blodtrycket är för högt, till exempel hjärnblödning.

Följa sjukdomsförloppet

Man kan ofta behöva läggas in på sjukhus för att läkaren i god tid ska upptäcka om man får någon av de allvarligare formerna av havandeskapsförgiftning, och då sätta igång förlossningen innan man blir sjukare.

På sjukhuset kontrolleras blodtrycket flera gånger varje dag, och urinen kontrolleras en gång per dag. Dessutom får man lämna blodprov regelbundet, fostrets tillväxt kontrolleras med ultraljud varannan vecka och fostrets hjärtljud undersöks. Målet är att förlänga graviditeten så länge som möjligt, för att skydda barnet från riskerna med att födas alltför tidigt.

Om det visar sig att man har en mycket lindrig form av havandeskapsförgiftning kan man ibland få komma hem en kortare eller längre tid före förlossningen. Uppföljningen sker i så fall på MVC eller hos specialistläkare. Graviditeten ska då helst kunna fortsätta till vecka 34 till 37. En normal förlossning startar oftast efter 38 till 42 graviditetsveckor.

Om man blir sämre

Om man blir sämre måste läkaren ta beslut om att sätta igång förlossningen. Det kan till exempel hända om blodtrycket fortsätter att stiga, om man får en försämrad funktion av vissa organ, såsom njurarna och levern, eller om fostret inte mår bra. Detsamma gäller om blodet börjar koagulera sämre, eller man börjar få ryckningar och kramper.

Det bästa är om förlossningen kan ske på vanligt sätt, det vill säga genom slidan. Beroende på hur långt man har kommit i graviditeten och hur mycket livmodertappen har mognat, bedömer läkaren på vilket sätt det är lämpligast att sätta igång förlossningen.

Om man får havandeskapsförgiftning tidigt i graviditeten är det allvarligare och då ökar risken för att både mamman och barnet kan försämras snabbare. Då ökar risken för att det blir förlossning med kejsarsnitt.

Frisk efter förlossningen

Man blir frisk igen redan ett par dygn till en vecka efter förlossningen. Blodtrycket kan dock fortsätta svänga och vissa kan behöva blodtryckssänkande läkemedel i en till två månader efteråt.

En del av dem som haft högt blodtryck under graviditeten löper risk att få högt blodtryck senare i livet. Därför är det bra att leva hälsosamt och kontrollera sitt blodtryck när man blir lite äldre.

Allvarligare former av sjukdomen

En ovanlig men allvarlig form av havandeskapsförgiftning är HELLP-syndromet. Organ som lever, njurar och lungor kan svikta, och blodets förmåga att koagulera minskar. Oftast krävs intensivvård på sjukhus och ibland omedelbar förlossning. Om man har haft HELLP-syndromet kan man behöva intensivvård även efter förlossningen. Omkring 20 procent av de som har svår havandeskapsförgiftning drabbas av HELLP.

En annan allvarlig komplikation till havandeskapsförgiftning kallas eklampsi. Det är ett mycket ovanligt tillstånd då man får krampanfall. Oftast drabbas de som har tecken på havandeskapsförgiftning, men tillståndet kan också inträffa plötsligt utan förvarning. Vid både HELLP och eklampsi ökar också risken för att moderkakan ska lossna i förtid.

Risken att sjukdomen kommer tillbaka

Om man har haft havandeskapsförgiftning mycket tidigt i graviditeten ökar risken att man ska bli sjuk igen vid nästa graviditet. Man kan då även få allvarliga former av sjukdomen igen, som till exempel kramper, HELLP, problem med moderkakan eller att barnet inte växer i normal takt.

Även om man haft havandeskapsförgiftning i senare delen av graviditeten finns en viss återupprepningsrisk.

Om man ändå får havandeskapsförgiftning igen kommer sjukdomen ofta senare i graviditeten och sjukdomsprocessen är långsammare. Vanligtvis blir man alltså inte lika allvarligt sjuk som man var under sin första graviditet.

Är man gravid och tidigare har haft havandeskapsförgiftning får man därför träffa en läkare på mödravårdscentralen i ett tidigt skede. Tillsammans kan man planera regelbundna kontroller och diskutera om man ska pröva en förebyggande behandling.

Mer information

HELLP-syndromet

HELLP är en förkortning som står för Hemolys – de röda blodkropparna faller sönder, Elevated Liver enzymes – påverkan på levern som visar sig som förhöjda leverenzymer i blodet, Low Platelets – blodplättarna, trombocyterna, i blodet sjunker vilket försämrar blodets förmåga att koagulera.

Senast uppdaterad:
2009-05-12
Skribent:

Ann-Marie Lindström, läkare, specialist i förlossningsvård och gynekologi, Kvinnokliniken, Länssjukhuset i Kalmar.

Granskare:

Helena Strevens, läkare, specialist i förlossningsvård och gynekologi, Kvinnokliniken, Universitetssjukhuset, Lund