Anorexi

Rädsla för viktökning

När man har anorexi är man mycket rädd för att gå upp i vikt. Man upplever att man är tjock även om man väger för lite. Därför bantar man kraftigt eller fastar för att kontrollera vikten och detta leder till självsvält. På medicinskt språk heter sjukdomen anorexia nervosa.

Anorexi är vanligare bland kvinnor än män, men pojkar och män får också anorexi. De utgör cirka 10 procent av alla som får anorexi, men mörkertalet tros vara stort. De flesta blir sjuka under tonåren. Andelen män och vuxna kvinnor som insjuknar har ökat. Ibland utvecklar även yngre barn anorexi.

Flera orsaker samverkar troligen

Orsakerna till varför man utvecklar anorexi varierar från person till person. Ofta är det flera olika faktorer som ligger bakom. Det är lätt att påverkas av idealet att vara smal som finns bland annat i reklam och annan media. Idealen är svåra att leva upp till och kan påverka ens självbild, särskilt om den är bräcklig redan innan. Psykologiska faktorer spelar ofta in. Det är vanligt att man ställer orimliga krav på sig själv och har ett stort behov att få kontroll på tillvaron.

Svåra upplevelser, exempelvis ett dödsfall eller en kris i familjen, kan utlösa sjukdomen. Man kan även ha en ärftlig benägenhet för anorexi. Den egna kroppen kan också reagera oväntat starkt på bantning. Allt detta kan skapa en grund för anorexi.

Bantning är den viktigaste utlösande faktorn. Anorexin kan sedan hållas vid liv av de egna kraven på att vara perfekt. Man ger vikt och kroppsform en orimligt stor betydelse för hur man värderar sig själv. Att anorexi brukar börja med bantning betyder därmed inte att all bantning orsakar anorexi. Det måste finnas en grund för att sjukdomen ska utvecklas

Många som får anorexi har svårt att inse omfattningen av sina problem. Man tycker ofta att det är andra som har problem med ens låga kroppsvikt och inte man själv. Denna inställning kan göra det mycket svårt att söka och ta emot hjälp.

Känslan av tillfredsställelse uteblir

Som ung kan man känna sig osäker i sig själv. Då är det lätt att man blir missnöjd med sin egen kropp. Att banta eller motionera hårt för att gå ner i vikt kan verka som vägen till att bli mer omtyckt och tycka bättre om sig själv. I början är försöken att gå ner i vikt oftast framgångsrika. Man får beröm och komplimanger av omgivningen och känslan av kontroll över både vikten och livet förstärks. Men tillfredställelsen blir kortvarig, känslan av lycka uteblir och många kan känna att ännu mer viktminskning är vad som krävs för att man ska må bra. När man lyckas stå emot impulser att äta och fortsätter gå ner i vikt, dröjer det inte länge förrän kroppen hamnar i ett svälttillstånd. Då har man anorexi.

Brist på viktiga näringsämnen

Alla måste äta för att leva. Ett signalsystem i hjärnan förmedlar känslor av hunger när det är dags att äta och känslor av mättnad när man har ätit. Maten ger både byggstenar till kroppens olika delar och energi för att hålla kroppen igång. På så sätt regleras kroppsvikten i ett samspel som är anpassat till varje människas livssituation.

Vid en ätstörning som anorexi gör man stora ingrepp i kroppens naturliga processer och signalsystemet sätts ur spel. I stället för att lyssna på kroppen ser man den som en fiende som ska övervinnas.

Om man har anorexi låter man bli att äta vissa näringsämnen som förknippas med viktuppgång, vanligtvis fett och kolhydrater som socker. Detta sker i en sådan utsträckning att man börjar svälta. Ämnesomsättningen sjunker och puls och blodtryck brukar vara låga. Ofta blir man mer frusen än tidigare. För kvinnor försvinner ofta mensen.

Förutom den låga kroppsvikten är typiska tecken på anorexi att man får insjunkna kinder, insjunken bröstkorg samt platt och insjunken mage. Förstoppning och ont i magen är vanligt. När man har anorexi syns ofta benknotorna tydligt, exempelvis vid höfterna och knäna. Man har bara lite eller inget underhudsfett. Huden känns ofta kall och torr. Ibland kan man få en särskild fin behåring, så kallat lanugohår, på nacke, armar och ben. Man har svaga muskler och dåliga reflexer.

Både kropp och själ påverkas av anorexi

Om man har anorexi kan man få en rad kroppsliga besvär som kan bli livshotande. Kroppen tar skada, vilket gör att man kan dö i förtid. Man kan även få problem med hjärta och blodcirkulation. Njurarna kan börja fungera sämre. Benskörhet kan uppstå när man skär ner på fett och mejeriprodukter under en tid då skelettet vanligtvis byggs upp. Risken för det är särskilt stor för flickor när det kvinnliga könshormonet östrogen minskar.

Många som får anorexi blir hyperaktiva, det vill säga man har ett överdrivet behov av aktivitet, trots svälten. Det är vanligt att man får svårt att sova och koncentrera sig. Tankarna kretsar ständigt kring mat, ätande och kroppen. Livets andra delar lägger man knappt märke till.

Man kan även få allvarliga problem med depression. Många börjar isolera sig från en omgivning som man upplever som oförstående och ibland till och med hotfull. Man får ofta problem med tvångstankar och tvångshandlingar främst när det gäller mat och motion. Tvångshandlingar innebär att man känner sig tvingad att utföra saker för att minska sin ångest eller förhindra till exempel viktuppgång.

Om man har anorexi hamnar man lätt i en ond cirkel. Man känner att man vill få kontroll på en kaotisk inre värld genom att kontrollera sin kropp och sitt ätande.  Man vill dämpa sina känslor hellre än att uppleva deras fulla kraft. Inledningsvis stillas ångesten, det är en biologisk följd av att kroppen svälter, men alla svåra känslor förblir osorterade. Snart återkommer känslor av nedstämdhet, ångest och tvångsmässighet tillbaka, ofta förstärkta. Om man då åter försöker bekämpa känslorna genom att äta ännu mindre är man inne i en ond cirkel som man behöver professionell hjälp för att bryta. Känslorna behöver sorteras snarare än dämpas.

När man både svälter och hetsäter

En del personer som har anorexi orkar inte alltid stå emot att äta, utan börjar hetsäta i perioder. Då äter man stora mängder mat mycket snabbt med känslan att man inte har kontroll över ätandet. Ofta hetsäter man sådan mat som man tidigare förbjudit sig själv. Samtidigt väcker denna hetsätning starka känslor av ångest och man försöker bli av med maten genom att kräkas, använda laxermedel, motionera överdrivet mycket eller fasta. Då har man både anorexi och bulimi samtidigt och det brukar kallas en bulimisk form av anorexi. Kroppen kan ha brist på viktiga näringsämnen och salter samtidigt som den är försvagad av den låga vikten. Vissa personer kan överleva länge i ett sådant tillstånd men för andra kan det bli livsfarligt.

Ibland kan anorexi övergå till renodlad bulimi. Denna form av ätstörning är möjlig att hemlighålla eftersom den inte märks lika lätt utåt. Vid bulimi känner man ofta starka känslor av misslyckande och skam över att ha tappat kontrollen över någonting som känns oerhört viktigt. Man mår dåligt i ensamhet och längtar tillbaka till tiden då man åtminstone var "duktig" på någonting – att banta och hålla en låg vikt.

De flesta blir bra igen

När man är som sjukast kan det kännas som om man aldrig kommer att bli bra och känna sig lycklig igen, men så måste det inte vara. Det finns behandling som hjälper mot anorexi.

Vägen tillbaka kan vara lång och svår, men även om man har levt med anorexi i många år kan man bli bättre eller helt frisk. Om man söker hjälp, genom vården eller i en stödgrupp, ökar man sina möjligheter att bli bra.

När man börjar äta normalt igen och kommer ur svälten återställs de flesta av de kroppsliga förändringar som förknippas med anorexi, även om det kan ta lång tid ibland. Man behöver ofta hjälp även efter att svälten har övervunnits. Då brukar man behöva komma till rätta med psykiska och sociala svårigheter som kvarstår.

Andra mindre kända ätstörningar är exempelvis ätstörning utan närmare specifikation, UNS, och ortorexi.

Ifrågasätt slankhetsidealen

Det är svårt att skydda sig mot anorexi eftersom sjukdomen kommer smygande. Om man vill börja banta för att minska oro eller känslor av otillräcklighet kan det vara bra att prata med en närstående om saken innan. Om de reagerar med oro över att man vill minska i vikt kan det vara bra att ta den oron på allvar. Man kan fråga en läkare eller någon annan i vården om man verkligen väger för mycket.

För att skydda sig mot anorexi bör man ifrågasätta slankhetsideal i tidningar, reklam och i annan media. Alla är värda att må bra och känna sig nöjd med den man är. Genom att prata med personer sin omgivning om vad som är viktig och meningsfullt i livet kan man få ett bättre perspektiv än om man går ensam med sina funderingar.

Sjukligt låg vikt

När vården talar om anorexi menar de en vikt som är så låg att kroppen inte klarar av att sköta de normala biologiska funktionerna. Man börjar svälta. Gränsen brukar dras när kroppsvikten är mindre än 85 procent av den kroppsvikt som kan förväntas av personer av samma kön och ålder.

För att lättare kunna fastställa gränsen för anorexi beräknas vikten i förhållande till kroppslängd med hjälp av body mass index, BMI. De flesta forskare drar viktgränsen för anorexi vid ett BMI på 18. För barn och ungdomar under 18 år finns det särskilda referensvärden när det gäller BMI. Om man har symtom som liknar anorexi ska man söka hjälp så snart som möjligt och inte vänta tills kroppen går i svält.

Utebliven mens

Flickor och kvinnor som har anorexi har ofta så låga nivåer av det kvinnliga könshormonet östrogen att mensen försvinner. Därför är utebliven mens ett symtom som förknippas med sjukdomen, men man kan ha anorexi även om man har mensen kvar.

Mensen upphör ofta efter att man har minskat i vikt, men i många fall kan mensen försvinna mycket tidigt eller till och med innan man har börjat gå ner i vikt. I dessa fall beror det på psykologiska faktorer. Mensen återkommer när man börjar äta normalt igen.

Bland män som har anorexi kan nivåerna av det manliga könshormonet testosteron sjunka.

När flickor och pojkar får anorexi under de tidiga tonåren kan det innebära att puberteten skjuts upp.

Psykiska problem

Ett tecken på anorexi är att man är mycket rädd för att gå upp i vikt eller bli tjock. Man är därför motiverad till sträng bantning och fastande. Behovet att kontrollera vad man äter styr ofta en stor del av tillvaron. Man kan också ha en störd kroppsuppfattning, det vill säga en tendens att förvränga sin kroppsbild så att man är övertygad om att man är tjockare än vad man faktiskt är. Om man har anorexi är självkänslan starkt kopplad till vikt och kroppsform. Många som har anorexi har starka känslor av självhat som riktas mot kroppen. Man har mycket svårt att sätta ord på och uttrycka vad man upplever inombords. Problem med depression, ångest, tvångstankar och tvångshandlingar är vanliga. Det finns även en betydande självmordsrisk om man har anorexi.

En sjukdom man inte märker själv

Till skillnad från bulimi, som oftast inte märks utåt, är anorexi en sjukdom som drar andra människors uppmärksamhet till sig. Närstående och vänner reagerar först med oro och sedan med växande panik i takt med att man tappar vikt. Men om man är den som har anorexi delar man inte oron. Man är istället fokuserad på att ha kontroll över sin kropp och minska vikten. Den uppgiften känns livsviktig. Man tycker att man är tjock, fast man är smal, och upplever att man mår bra. Man märker inte att man påverkas av svälten, både fysiskt och psykiskt.

Sök hjälp så snart som möjligt

Anorexi är en sjukdom som innebär mycket ensamhet och skamkänslor, men det finns hjälp att få. Det kan kännas oöverstigligt att ta kontakt med vården eller ens tala med någon kompis eller närstående, men det brukar ofta kännas bättre när man slipper bära allt helt ensam.

Ju längre tiden går, desto svårare blir det att komma till rätta med problemen och desto starkare grepp tar svälten över både kropp och själ. Därför är det viktigt att söka hjälp för anorexi och andra ätstörningar så fort som möjligt. Det första steget är att inse att man behöver hjälp, vilket inte är lätt när man har anorexi. Om man tvekar om man bör söka läkare är det klokt att fråga någon närstående som man kan lita på. Vänner och närstående har även en viktig och stödjande roll under behandlingen. Man ska inte vara rädd för att ta hjälp av dem.

Vart ska man vända sig?

Om man är ung kan man vända sig till skolhälsovården, ungdomsmottagningen eller till Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) som behandlar barn och ungdomar under 18 år. Som vuxen kan man vända sig till sin vårdcentral. Allt fler landsting har speciella ätstörningsmottagningar. I vissa fall behövs en remiss från vårdcentralen, men på flera ställen kan man själv ta kontakt. Oroliga föräldrar kan också vända sig till dessa mottagningar.

I vissa delar av landet kan man också få bra stöd av frivilligorganisationer som vänder sig till de som har ätstörningar men även till deras närstående, exempelvis Anorexi-Bulimi-kontakt, abkontakt.se och ätstörningszonen.se. Det finns också privata terapeuter och behandlingshem som man kan vända sig till utan remiss, men då måste man betala själv.

Om någon inte vill ha hjälp

Även om man har svårt att inse att man har anorexi och att man behöver hjälp, brukar de flesta så småningom komma till den insikten. Ibland händer ändå inte detta. Det kan vara mycket påfrestande för vänner och närstående. Det är mycket viktigt att ändå prata med den som har anorexi. Om man som sjuk upplever att man står helt ensam kan det dröja ännu längre innan en förändring kan ske. Som närstående kan man också behöva prata om situationen och sina egna känslor.

Om man är svårt sjuk kan man behöva läggas in på sjukhus. Anorexi kan bli livshotande om sjukdomen inte behandlas. Om man inte går med på frivillig vård när det har gått så långt kan läkaren skriva ett så kallat vårdintyg som möjliggör tvångsvård. Det är en sista utväg för att rädda liv. När livsfaran undanröjts och tvångsvården upphör ska en uppföljning göras så att man sedan kan arbeta långsiktigt med sina problem på frivillig grund.

Undersökningar och utredningar

För att kunna planera rätt behandling görs en noggrann utredning. Man får besvara frågor kring sitt ätproblem och om hur man har det i livet i övrigt. Det sker i en serie intervjuer som oftast görs av en psykolog eller kurator. Ibland får man fylla i olika frågeformulär för att kartlägga problemen närmare. Man brukar också få genomgå en allmän kroppsundersökning, vägas och lämna olika prover. Om man är under 18 år brukar föräldrarna också intervjuas.

Att få veta att man är sjuk

Att få veta att man har anorexi är ofta en bekräftelse på något man länge anat eller vetat. Därför kan de kännas som en lättnad. Om man å andra sidan gått med på en undersökning för att stilla närståendes oro kan beskedet vara en motgång. Man kan behöva prata med någon för att få rätsida på eventuella frågor.

Det är inte ovanligt att den som har anorexi gömmer sin smala kropp under flera lager av kläder för att inte väcka uppmärksamhet. För en förälder eller nära anhörig kan därför en anorexidiagnos komma som en chock, men oftast inte. Många föräldrar känner skuldkänslor och anklagar sig själv för sitt barns problem, men forskning visar att anorexi inte beror på föräldrars handlande eller försummelser.

Både kropp och själ behöver vård

Om man har anorexi behöver man hjälp både att bryta svälten och att komma till rätta med bakomliggande svårigheter. Första steget i de flesta vårdprogram är någon form av stöd så att man vågar äta normala måltider igen. Detta görs på olika sätt, ibland med hjälp av individuella samtal, ibland med hjälp av föräldrar och ibland med hjälp av gruppverksamhet då man får träffa personer som har liknande problem. Ibland används en matdagbok där man skriver upp allt man äter och de tankar och känslor som dyker upp. Dagböckerna används sedan för att diskutera hur ätmönstret kan förändras och för att man ska kunna titta närmare på viktiga tankar, känslor och situationer som påverkar ätandet.

Obalansen som uppstår då man äter för lite orsakar också en del av de psykiska problem som man upplever. I det akuta skedet av anorexi kan man till exempel ha en nedsatt förmåga att se orsakssamband.

De flesta behöver också hjälp att komma till rätta med andra svårigheter, som problem med självbilden, känslolivet, relationer eller svårigheter i sin utveckling mot att bli vuxen. Sådan hjälp kan man få i olika former av psykoterapi, gruppterapi eller familjeterapi.

Vid behandling av anorexi brukar man inte behöva ta några läkemedel. Ibland kan man få antidepressiv medicin som hjälp om man har svår depression vid sidan om själva anorexin. Läkemedelsbehandling bör ske i kombination med några av de behandlingsmetoder som nämnts ovan och inte som enda behandlingsform.

De flesta behöver inte läggas in

De flesta som har anorexi behöver inte läggas in på sjukhus. Men om man är svårt påverkad av svält, exempelvis att man har mycket låg kroppsvikt, låg puls eller låg kroppstemperatur, kan man behöva läggas in på sjukhus. Att vätske- och saltbalansen har rubbats kan vara en annan anledning till sjukhusvård. Målet med inläggning är att få igång kroppens naturliga biologiska funktioner. För att uppnå det krävs tillräckligt näringsrika måltider och i vissa fall även näringsdrycker, vätskedropp och övervakning.

Behandlingens längd och utformning kan variera från person till person. Med rätt hjälp kan man våga förändra sina matvanor ganska snabbt, och svälten kan brytas. Men de flesta behöver ganska lång behandlingstid, ibland flera år, för att verkligen komma till rätta med sina problem. Ofta tar det längre tid att blir frisk från anorexi än bulimi. Man får vara beredd på att det kan ta lång tid innan man ser några förbättringar.

Andra behandlingsformer

Det finns en del andra behandlingar som kan vara till hjälp om man är sjuk i anorexi. Många specialistmottagningar ordnar gruppträffar både för den som har anorexi och för de närstående. Där får man information om anorexi, mat och ätande. Om sådana grupper inte finns där man bor kan man ha nytta av självhjälpslitteratur. Det ersätter inte kvalificerad behandling, men det kan vara ett extra stöd att ändra sina matvanor. Man kan även ha nytta av dagvård och gruppsamtal som anordnas inom specialistvården där man lagar och äter mat tillsammans, och diskuterar olika problem kring ätande. Om man är så ung att man fortfarande bor hemma kan familjeterapi, det vill säga att även föräldrarna deltar i samtal, vara ett framgångsrikt sätt att behandla sjukdomen. Då kan man till exempel prata om kommunikationsmönster i familjen, konflikter och i synnerhet hur alla förhåller sig till mat.

Återfall

Det finns en risk att man får återfall efter behandling, särskilt i samband med att man utsätts för stress eller nya utmaningar som man inte känner sig förberedd inför. Även om man inte återfaller i anorexi kan det finnas risk för att man utvecklar bulimi. Många specialistvårdsenheter anordnar uppföljningar eller särskilda samtal för att motverka återfall.

Mödravården kan ge råd

Om man förlorar mens och ägglossning under tiden att man svälter sig själv kan man inte bli gravid just då. Men när man börjar äta och mensen kommer tillbaka kan man åter bli gravid.

Även om man har varit fri från anorexi i flera år kan negativa tankar kring mat och den egna kroppen komma tillbaka under graviditet eller efter att man precis fått sitt barn. Det är inte ovanligt att man känner rädsla inför den viktuppgång som är nödvändig när man är med barn.

Att svälta sig när man är gravid är skadligt både för mamman och för det ofödda barnet. Om man har problem med maten under en graviditet eller tidigare har haft en ätstörning är det viktiga att prata med sin barnmorska för att få stöd och råd. Även den viktnedgång som sker efter att barnet är fött kan sätta igång en vilande ätstörning. En öppen och bra dialog med en barnmorska under graviditeten kan undanröja onödig oro.

Livsförnekande att inte äta

När man svälter sig själv väljer man samtidigt bort mycket av det som gör livet värdefullt. För den som inte lider av anorexi består meningen med livet av så mycket – relationer, meningsfullt arbete, utbildning, musik, konst, vardagens olika guldkorn och mycket annat. Om man har anorexi förlorar dessa saker ofta sin mening. Man upplever att det enda som är viktigt är en slavisk lydnad för att uppnå oöverkomliga mål och ideal. Därför är anorexi och andra ätstörningar livsförnekande till sin natur.

Att utsätta sig för svält är farligt, men den som har anorexi visar stor vilja och en stark drivkraft. När man fått behandling och återfått bra matvanor kan man använda samma vilja och drivkraft till att göra något positivt.

Självsvält väcker starka känslor

För vänner och närstående är det uppenbart att svälten är farlig. Som anhörig är det inte ovanligt att man reagerar med ångest och oro. Det kan övergå i känslor av förlamning och hopplöshet när den som är sjuk i anorexi inte inser sitt behov av hjälp. Andra kan känna en impuls av att agera kraftigt och stoppa svälten. Omgivningen vill hjälpa. Men om man har anorexi kan man lätt tolka omsorg som försök att kontrollera sådant som man inte tycker att andra människor har med att göra. Vänner och närstående möts ofta av förnekelse, irritation och ilska. Det reaktionsmönstret är vanligt. Närstående kan känna att de avvisas precis när de behövs som mest. Det kan innebära en kris som de själva kan behöva få hjälp med.

Som närstående är det viktigt att komma ihåg att även om den som är sjuk, visar ilska och avvisande, har det inte direkt att göra med en själv. Dessa känsloutbrott kan vara ett sätt att visa känslor som inte går att förmedla med ord. Då gäller det att inte gripas av panik eller tro att man måste tiga. Det är viktigt att man som anhörig är klar och tydlig och att man berättar vad man tänker och känner. Närstående gör klokt i att använda sig av ett frågande förhållningssätt som bygger på att man är orolig. Att förmedla att det är viktigt att söka hjälp, och framför allt att lyssna, kan ha stor betydelse för den som har anorexi, även om det inte märks utåt.

Den som har anorexi försöker förneka sitt behov av andra och framhäver bestämt att de själva vet vad de behöver. Men i detta läge behöver han eller hon tvärtom sina vänner och närstående ännu mer än tidigare.

Många har svårt att inse att de behöver hjälp

Om man har anorexi är man ofta mindre benägen att söka hjälp än om man har bulimi, eftersom man inte betraktar sin låga vikt som ett problem. Man anser att ens vikt kanske är ett problem för andra, men inte för en själv. På ytan kan övertygelsen verka orubblig, men inombords brukar det finnas en medvetenhet om problemet. För omgivningen kan det bli en uppslitande utmaning att få en person som är sjuk i anorexi att inse att han eller hon håller på att tyna bort och behöver hjälp av andra för att överleva. Vägen dit är inte lätt och ser olika ut för alla, men det är viktigt att man som anhörig talar klarspråk. Samtidigt får inte den egna ångesten ta över.

• Jag har redan ätit – att vara anhörig till någon som lider av ätstörning
  Anna Keski-Rahkonen, Pia Charpentier, Riikka Viljanen red.
  Förlagshuset Gothia AB, 2011 
• En närståendes handbok
  Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt, 2005
• Sluta svälta
  Heléne Glant
  Natur & Kultur, 1998
• Sluta hetsäta
  Heléne Glant
  Natur & Kultur, 1993
• Matkampen: Om ätstörning i familjen
  Bulle Davidsson, Christina Lillman Ringborg
  Förlagshuset Gothia AB, 2001
• Ätstörningar: Bakgrund och aktuella behandlingsmetoder
  David Clinton och Claes Norring (red)
  Natur & Kultur, 2002