Att ta hjälp

I ena stunden kunde han säga: 'Jag älskar dig, du är allt jag behöver.' och i nästa stund säga att jag var en idiot. Han psykade mig ganska snabbt, han tjatade massor om att träffas bland annat. När detta höll på blev mina föräldrar galna. Men vi träffades ändå.

Det tog mig fyra år innan jag ens yttrade ett ljud om detta. När jag till slut blev inlagd på en barnpsykiatriskt slutenavdelning. Jag hade ett självskadebeteende, hade försökt ta mitt liv samt led av hallucinationer. Men där berättade jag för första gången.

Hon hjälpte mig verkligen och jag är så tacksam. Men efter några veckor började jag känna känslor för henne och jag började bli nervös och blyg att prata med henne. Jag var småkär kan man säga, asså jag kunde inte vara ihop med henne men jag älskade hennes kramar.

Jag började må dåligt på riktigt, tillslut hamnade jag i en depression. Jag tappade aptiten och gick ner i vikt. Jag drog mig undran från kompisar och fritidsaktiviteter, jag fick oftare migrän och magont. Jag hade även tankar "Vad är det för mening med livet om jag ändå ska må såhär?" Eller " Allt blir bättre om jag dör". Och jag skämdes över det. Jag skämdes något så fruktansvärt över mina tankar. Jag började även dra mig undan från familjen. Jag längtade tills kvällarna då jag kunde vara själv och ingen pratade med mig.

I 8:an var jag på gränsen till anorektisk, och jag gillade det. I 7:an skadade jag mig, och hela min kompisgrupp mådde psykiskt dåligt. I 8:an var det som värst, men det var först i 9:an som jag försökte ta tag i mina problem.

Detta låter som att jag bara sitter här och tycker synd om mig själv men jag lättar bara lite på hjärtat. Ingen är ensam om att må dåligt och detta är just min anledning eller anledningar till varför just JAG mår dåligt.

Idag så är jag mer än 100 dagar+ skadefri och jag känner mig grymt stolt!

Jag satte mig i den där gynstolen med benen uppåt men det kändes inte bekvämt. Då frågade jag om jag kunde få ta min mobil så att jag kunde känna mig säkrare, och det fick jag.