Undersökning av barns tänder

Skriv ut
Skriv ut

Sammanfattning

Sammanfattning

Allmänt

Första kontakten med en tandläkare sker vid tre års ålder, då alla barn kallas för undersökning. Utöver att få tänderna kontrollerade är de första besöken en sorts inskolning som syftar till att göra barnet bekant med miljön och att bli trygg med personalen.

Förberedelser

Man kan förbereda sitt barn genom att sakligt berätta vad som ska hända under tandläkarbesöket, till exempel att tänderna ska räknas. Man kan också titta på de animerade filmerna om att gå till tandläkaren som finns i Barnavdelningen på 1177.se.

Hur går undersökningen till?

Tandläkaren brukar börja med att fråga hur barnet mår allmänt. Om barnet tar mediciner eller är allergiskt och därför äter särskild mat kan det öka risken för hål i tänderna.

Vid första besöket räknar tandläkaren tänderna och kontrollerar att de är hela och växer fram som de ska. Om det känns tryggast för barnet går det bra att sitta i förälderns knä. Barnet får även bekanta sig med några av tandläkarens instrument och tandläkarstolen.

Tandläkaren undersöker om det finns hål och hur tandköttet och bettet ser ut. Hur man biter blir ännu viktigare i femårsåldern och framåt när de permanenta tänderna börjar komma.

De yngsta barnen behöver sällan röntgas, men när kindtänderna sitter tätt kan det behövas för att till exempel upptäcka hål som inte syns med blotta ögat. Då får barnet ha ett litet fyrkantigt kort i munnen. När bilden tas får barnet sitta alldeles stilla och föräldern och tandläkaren stå utanför dörröppningen.

Undersökningen tar mellan 10 och 15 minuter. Efteråt går tandläkaren igenom resultatet och ger råd om vad man själv kan göra för att hålla sitt barns tänder friska.

Hur mår man efteråt?

Barnet brukar vara stolt när det klarat att räkna tänderna. Har barnet inte lyckats brukar det gå lättare nästa gång eftersom det blivit bekant med miljön och personalen.

Visa mer

Varför behövs undersökningen?

Varför behövs undersökningen?

Första kontakten

För att ge barn en bra start, och goda chanser att behålla sina tänder friska, brukar föräldrar få rådgivning innan barnet fyllt ett år. Informationen får man vanligen på barnavårdscentralen eller på tandkliniken av en tandsköterska eller tandhygienist. Vid denna första kontakt får man råd om vad man själv kan göra tillsammans med sitt barn för att behålla barnets tänder friska. Det blir ofta lättare om barnet får goda vanor redan från början när det gäller mat, måltider och tandborstning. Många barn erbjuds även en bedömning av munhälsan vid två års ålder.

Treåringar kallas till undersökning

Vid tre års ålder kallas alla barn till tandkliniken. Barnet får då en egen tandläkare som har ansvar för den fortsatta vården, men träffar också en tandhygienist eller tandsköterska.

Förutom att treåringens tänder undersöks får barnet också möjlighet att skapa egen kontakt med tandvårdspersonalen och lära känna miljön runt omkring. Barnet får en träning i att "gå till tandläkaren" och får en trygghet som är viktig för de fortsatta besöken. Om tänderna är friska sker besöken ofta hos en tandhygienist.

Tänderna räknas

Nästan alla barn har fått sina tjugo mjölktänder vid tre års ålder. Vid undersökningen räknas tänderna. Det kontrolleras att tänderna växer fram som de ska, att de står i rätt läge och att de är hela. Om det känns tryggast för barnet går det ofta bra att sitta i förälderns knä vid det här undersökningstillfället.

Den första undersökningen brukar ta mellan 10 och 15 minuter och de flesta treåringar klarar att få tänderna undersökta. För en del barn tar det lite längre tid innan de går med på att visa sina tänder och någon behöver kanske komma tillbaka på ett nytt besök lite senare.

Föräldrarnas inställning kan göra besöket lättare

Om man som förälder vill förbereda sitt barn kan man sakligt berätta vad som kommer att hända under tandläkarbesöket. En lugn och trygg förälder överför ofta sin trygghet till barnet. Även det omvända kan gälla och barn känner ofta på sig om föräldern är orolig. Då kan det vara bra att inte tala så mycket om besöket i förväg, utan bara konstatera att "nu ska vi gå och räkna dina tänder".

Enkla förklaringar får barnet att förstå

För att vänja sig vid olika steg i undersökningen, och eventuell behandling, behöver barnet träna. Träningen går ut på att barnet lär sig samarbeta. Det är som en sorts inskolning. Tandläkaren eller tandhygienisten förklarar det enklaste först och berättar hur olika instrument används på ett sätt så att barnet ska förstå. Vid varje steg i positiv riktning får barnet uppmuntran och beröm.

Barnet upptäcker spegel och sond

Tandläkaren eller tandhygienisten visar spegeln, som används för att kunna se runt om tänderna. Barnet får även titta närmare på sonden, som är ett instrument med en liten böj i änden. Sonden används mest för att känna om det finns hål i groparna på tänderna längst in i munnen. Barnet får känna på sonden och lära sig hur den fungerar, kanske först genom att den förs mot en nagel, innan tandläkaren eller tandhygienisten prövar den på tanden. Personalen försöker hela tiden vara lyhörd för barnets reaktioner och varligt lotsa undersökningen vidare i nästa steg.

"Hålla handen" kan behövas

Barnet får också bekanta sig med tandläkarstolen och kan pröva att sitta själv. Känner barnet sig osäkert kan det gärna hålla föräldern i handen för att känna sig extra trygg.

Om undersökningen gått bra kan tandläkaren eller tandhygienisten ibland fortsätta med att putsa tänderna. När tänderna putsas används något som liknar en elektrisk tandborste, men istället för borste finns en liten gummikopp som tandkrämen läggs i. När den snurrar på tänderna kan det kittla lite. På de rena tänderna kan barnet få lite fluorlack för att de ska bli starkare. Det målas dit med en liten pensel, ungefär som när man målar naglarna.

Tandkött och bett undersöks

Förutom att undersöka tänderna kontrollerar tandläkaren eller tandhygienisten också om tandköttet är friskt, eftersom det är ett tecken på att tandborstningen fungerar som den ska. Från femårsåldern och framåt, när de nya tänderna börjar växa fram, blir det också allt viktigare att kontrollera hur bettet utvecklas. Barnet får då bita ihop tänderna för att visa om över- och underkäken passar väl ihop.

Vanligt med frågor om barnets hälsa

Tandläkaren eller tandhygienisten brukar också fråga hur barnet mår allmänt. Föräldrarna får då svara på om barnet är allergiskt, har någon kronisk sjukdom eller något funktionshinder. Om barnet tar mediciner eller äter särskild mat kan det innebära ökad risk för hål i tänderna och behov av tätare kontroller. Alla sjukdomar påverkar inte tänderna och munnen, men det kan ändå vara viktigt för tandvårdspersonalen att känna till om barnet har erfarenheter av annan vård. Personalen kan då anpassa sitt sätt att bemöta barnet, så att det blir ett så bra besök som möjligt.

Måltider och mellanmål diskuteras

Vid undersökningen diskuteras även måltider och mellanmål, och om barnet småäter mellan målen. När det gäller små barn är det viktigt att uppmärksamma risken med upprepat småätande och söta drycker i till exempel nappflaska, speciellt på natten. Om man som förälder har kommit in i olämpliga vanor tillsammans med sitt barn får man råd och stöd för att hitta fungerande lösningar, som är mindre skadliga för tänderna.

Tandborstningen tas upp

Rutinerna för tandborstningen och hur den fungerar diskuteras också. Barnets tänder bör borstas morgon och kväll med fluortandkräm. Ett friskt tandkött ska inte blöda vid tandborstning och oftast behöver barn hjälp av en vuxen ända upp i 9-10-årsåldern. Många föräldrar tycker det är svårt att borsta tänderna på sitt barn och personalen hjälper gärna till och ger tips som kan underlätta borstningen eller göra den mer effektiv.

Om barnet ska äta fluortabletter brukar också diskuteras. För de flesta barn är fluortandkräm morgon och kväll tillräckligt, men i vissa situationer kan extra fluortillskott göra nytta.

Röntgenbilder nödvändiga ibland

Det är ovanligt att de yngsta barnen behöver röntgas. Ett undantag är om tänderna skadats vid olycksfall.

På en femåring brukar kindtänderna stå tätt och det är svårt för tandläkaren eller tandhygienisten att få någon uppfattning om hur tändernas sidoytor ser ut. Det är inte ovanligt att en femåring, vars kindtänder haft tät kontakt några år, kan ha kariesskador på de ytor som inte är synliga eller åtkomliga för tandborsten. Då kan röntgenbilder behövas.

Om barnet får söta och klibbiga mellanmål dagligen kan det också finnas anledning att ta röntgenbilder. Det gäller även när det inte går att se några hål med blotta ögat. Tandkött som blöder lätt mellan tänderna kan också vara ett tecken på att allt inte står rätt till.

Om det finns synliga hål tas ofta röntgen för att se hur djupa hålen är, men också för att se om det även finns hål mellan tänderna som inte kunnat upptäckas.

Hur går röntgen till?

Genom att väga samman det som kan ses vid undersökningen i munnen och det föräldern berättat om matvanor och tandborstningsrutiner bedömer tandläkaren om det är lämpligt att ta röntgenbilder.

Om tänderna röntgas får barnet ha en liten fyrkantig bildplatta i munnen och bita ihop. Röntgenkameran riktas mot kinden och föräldern och personalen går ut utanför dörröppningen i det ögonblick bilden tas. Barnet får sitta alldeles stilla för att bilden ska bli skarp. När man har tränat tar det bara några sekunder att ta röntgenbilder.

Napp- och tumsugning kan påverka barnets bett

Om barnet suger på napp intensivt märks det ofta på bettet. Framtänderna i överkäken kan stå ut något, så kallat öppet bett, och de får då inte kontakt med underkäkens framtänder när barnet biter ihop. Utstående framtänder kan göra det svårare att komma åt med tandborsten vid tandköttskanten, och om barnet ramlar är risken större för skador på tänderna.

Biter man snett på hörntänder och kindtänder kallas det korsbett. Om man försöker få barnet att suga på nappen mindre, så att barnet bara gör det vid insomnandet eller vila, brukar tändernas läge förbättras. Många gånger rättas tänderna till spontant när barnet slutat suga helt eller när de nya tänderna växer fram, men ibland kan det behövas tandställning när barnet är i skolåldern.

Att suga på tummen kan också ge bettfel, men om barnet slutar suga tidigt rättas det vanligen till av sig själv. Forskning har visat att barn helst bör sluta med tum- och nappsugning före fyra års ålder, och senast innan de permanenta tänderna kommer fram, för att undvika bettfel på grund av sugandet.

Att få goda vanor

Efter undersökningen får föräldrarna information om barnets tänder. Om det finns behov av att ändra de tandborstnings- och matvanor som man har tillsammans med sina barn, kan man få råd och förslag till förbättringar. Tillsammans planerar man hur barnets tänder ska skötas på bästa sätt. Man diskuterar om något kan ändras på hemma, eller om man eventuellt behöver hjälp och får komma tillbaka till tandkliniken.

Om föräldrarna dagligen hjälper till att borsta barnets tänder med fluortandkräm och ser till att barnets tänder får vila mellan målen, är risken att få hål i tänderna ganska liten för de flesta barn.

Fäll ihop

Mer information

Mer information

Föräldrainformation på flera språk

Det bästa sättet att skydda barns tänder mot karies är regelbunden tandborstning med fluortandkräm. Det är innehållet i ett faktablad riktat till småbarnsföräldrar och översatt till flera olika språk. Faktabladet är framtaget av SBU, statens beredning för medicinsk utvärdering.

SBU är en myndighet som granskar och utvärderar medicinska metoder. Utvärderingarna bygger på systematiska genomgångar av vetenskaplig litteratur.

Fäll ihop
Skriv ut
Publicerad:
2012-03-27
Skribent:

Boel Jensen,tandläkare, specialist i pedodonti, Folktandvården Västra Götaland, Göteborg

Redaktör:

Peter Tuominen, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Christina Stecksén-Blicks, professor och specialist i pedodonti, Institutionen för odontologi, Umeå universitet