Tjocktarmsröntgen på barn

Enkelkontrastmetoden används i stort sett bara i två situationer. Dels används den som behandling vid invagination, som innebär att en del av tunntarmen viks in i tjocktarmen, vilket leder till stopp i tarmen. Genom att spruta upp kontrastmedlet i tjocktarmen via ändtarmen kan man på en TV-skärm och på röntgenbilden se den del av tunntarmen som har vandrat in i tjocktarmen. Om trycket på lavemanget höjs kan man lyckas föra tillbaka tunntarmen till sitt normala läge och på så vis lösa tarmhindret.

Dels används metoden för att diagnostisera en medfödd orsak till förstoppning, nämligen avsaknad av nervceller i tarmväggen: aganglios, även kallad Hirschsprungs sjukdom. Då tas en ny röntgenbild efter ungefär sex timmar för att se om barnet har bajsat ut kontrastmedlet, om det finns något kvar och hur tarmen ser ut.

Dubbelkontrastmetoden används i alla andra fall när man vill röntga tjocktarmen. Genom metoden går det att studera tarmslemhinnans utseende i detalj och till exempel se sår, svullnad och inflammation i slemhinnan.

För att få bra bilder måste tarmen först tömmas och rengöras. Hos små barn görs det med lavemang, klysma. Klysma ser ut som en tandkrämstub med lång pip. Vätskan som man tömmer in i ändtarmen rengör tarmen och stimulerar tarmen så att barnet måste bajsa. Lavemanget görs hemma, som en del av förberedelserna inför röntgen.

Äldre barn kan dessutom få avföringstabletter dagen innan, och på undersökningsdagen får de ett klysmalavemang.

Barnet får ta av sig på underkroppen och ligga på ett undersökningsbord med kameran ovanför sig.

Kontrastmedlet ges som ett lavemang via en plastslang. Därefter blåses luft in i tarmen. Luften gör att det kniper i magen och det känns som om man vill bajsa. Under tiden ser läkaren på TV-skärmen hur det ser ut, och kan be barnet att vända och vrida på sig för att det ska bli bra bilder. Ett antal röntgenbilder tas från olika vinklar.

Själva undersökningen tar ungefär en halvtimme.