Demensutredning

Undersökningen visar om man har demens eller annan sjukdom

Demens innebär att man på olika sätt har svårt att minnas och tänka, samt att tolka sin omgivning. En demensutredning går ut på att skilja demens från andra sjukdomar med liknande symtom.

Om det visar sig att man har en demenssjukdom undersöker läkaren vilken form av demens det rör sig om. Utredningens syfte är också att komma fram till vilken behandling som passar bäst och vilket behov av stöd och hjälp man har.

Det kan kännas svårt att prata om demens

För många innebär det en livskris att märka att minnet sviker och att tankeförmågan inte är lika snabb som tidigare. Det här kan kännas svårt att prata om med en närstående. Man kan känna sig generad över att berätta för en läkare att man har svårt att komma ihåg och att tänkandet inte fungerar som man är van vid. Kanske känner man sig också orolig för att läkaren ska komma fram till att det rör sig om en demenssjukdom. Man kanske funderar på vad det i så fall kan innebära och hur framtiden ska bli.

 Men eftersom det finns behandling som kan lindra symtomen vid demens är det viktigt att man genomgår en utredning. Det kan också vara så att utredningen visar att det är frågan om en annan behandlingsbar sjukdom. Det finns alltså flera goda skäl att söka läkare om man funderar över sitt minne och sin tankeförmåga.

En närstående bör följa med

Redan vid tidsbeställningen är det bra att säga att det handlar om en demensutredning. Då kan läkaren boka in tillräckligt med tid för att hinna undersöka och förklara.

Det är klokt att ta med en närstående när man ska genomgå en demensutredning. Två hör mer än en och det kan kännas tryggt också för den som är närstående att få träffa läkaren som har ansvaret för utredningen. Det är viktigt att berätta för läkaren om vilka problem man har och även vad man är orolig för. Man kan gärna i förväg tänka ut och skriva upp frågor som man vill ställa vid läkarbesöken och man kan be läkaren om en skriftlig sammanfattning av vad som kommer fram vid utredningen.

Viktigt med information från närstående

Det är bra om man som närstående berättar för läkaren eller sjuksköterskan vad man lagt märke till och vad man oroar sig för hos den som ska undersökas. Ofta kan det kännas bäst att få göra det i enrum eller per telefon. Även om det kan kännas jobbigt är det viktigt att läkaren eller sköterskan man träffar på mottagningen kan använda den information man lämnat. Han eller hon måste kunna samtala med den som ska undersökas om vad andra lagt märke till för att informationen ska gå att använda i utredningen.

 En demensutredning kan kännas svår och till och med skrämmande både för den som ska undersökas och för närstående. Men det är viktigt att inte en överdriven hänsyn gör att utredningen hamnar fel och att en viktig diagnos inte blir ställd.

Tala klarspråk om att undersökningen är en demensutredning

Även om tanken på en demensutredning kan kännas obehaglig, är det viktigt att den som ska undersökas redan i förväg får klart för sig vad undersökningen gäller.

Det är också viktigt att vara lyhörd om man som närstående följer med någon som ska genomgå en demensutredning. Till exempel kan man behöva lämna rummet och låta läkaren vara i enrum en stund med den som ska undersökas.

Utredningen består av flera delar

Den viktigaste delen av en demensutredning är att man blir intervjuad av en läkare eller sjuksköterska om de problem man har. Man får även frågor om vilka sjukdomar man har och vilka mediciner man tar. Den som är närstående brukar också få berätta om sin upplevelse av besvären.

Man får sedan genomgå en kroppsundersökning, där speciellt undersökningen av nervernas och hjärnans funktion är viktig. Man brukar också få göra olika tester av minne och tankeförmåga samt lämna blodprov och ibland även urinprov. Ofta kompletteras kroppsundersökningen med andra undersökningar som till exempel röntgenundersökning av hjärnan.

Man blir intervjuad och testad

En demensutredning brukar börja med att man får träffa en läkare eller sjuksköterska på en mottagning eller ibland i sitt eget hem. Efter att man fått berätta om sina besvär får man svara på en del frågor eller fylla i ett intervjuformulär.

Den som är deprimerad kan ha svårt med minne och tankeförmåga och ibland påminner sjukdomen om demens. Därför ställer läkaren ofta frågor om hur man mår psykiskt, antingen under intervjun eller i ett formulär.

Sedan får man genomgå test och då används särskilda testformulär. Ett vanligt formulär med frågor kallas mini-mental-test eller MMT. I testet som tar ungefär 20 minuter ställer läkaren eller sjuksköterskan frågor som undersöker minnet, språkliga funktioner och tankeförmågorna. Man får också rita av olika figurer.

Ett annat vanligt test som man kan få göra på vårdcentralen är så kallat klocktest. Då får man ett papper där man uppmanas att rita en urtavla med siffror och sätta ut visarna för en viss tid.

Det finns även ett vanligt test som kallas "A quick test" eller AQT och som testar ens förmåga att tänka snabbt.

Kroppsundersökning och provtagning

Man får genomgå en kroppsundersökning och läkaren undersöker då särskilt hjärta, lungor, blodtryck och sköldkörteln. Ibland undersöks även bröst och mage. En mindre undersökning av kroppens nervsystem brukar också ingå. Då undersöker läkaren att olika nervfunktioner och reflexer fungerar som de ska.

Ofta får man även lämna blodprover för att mäta till exempel blodvärde, sockervärde i blod, kalkhalt i blod, sköldkörtelfunktion och halten av vitamin B12. Ibland behöver man lämna ännu fler blodprover.

Ytterligare undersökningar

Ibland behöver utredningen kompletteras med ytterligare undersökningar. Röntgenundersökning av hjärnan, så kallad datortomografi, är vanligast. Denna undersökning görs på röntgenavdelningen på ett sjukhus. Ibland används kontrastmedel vid datortomografin för att få tydliga bilder. Kontrastmedlet innehåller jod som också finns i hög halt i skaldjur. Därför är det viktigt att berätta om man är allergisk mot kontrastmedel, jod eller skaldjur.

Andra undersökningar som kan vara aktuella är så kallad EEG-undersökning, som mäter aktiviteten i hjärnans nervceller, eller mätning av blodflödet i hjärnans olika delar med särskild så kallad isotopmetod.

Läkaren vill ibland även ta prov på ryggvätskan, en så kallad lumbalpunktion, för att undersöka olika slags proteiner. Vissa proteiner finns i högre mängd än vanligt och vissa i mindre mängd om man har en demenssjukdom.

Det kan också bli aktuellt att en neuropsykolog gör en mer omfattande testning av minnet och tankeförmågorna. Man kan även få träffa en arbetsterapeut som bedömer hur man klarar av viktiga vardagsfunktioner som till exempel att sköta olika hushållssysslor.

Information om undersökningens resultat

Man brukar få träffa läkaren för en avslutande diskussion när alla undersökningar och prover är klara. Då får man veta vad undersökningen visat. Det är bra att ha med en närstående också vid det här besöket. Ibland kan man behöva komma tillbaka och bli undersökt en gång till när det har gått en tid.

Om utredningen visar att man har en demenssjukdom kan man behöva bli behandlad med läkemedel. Det kan också bli nödvändigt att ändra annan medicinering som man har. Man kan även behöva hjälpmedel för att klara vardagen hemma, till exempel en automatisk avstängare om man skulle glömma spisen på.

I vissa kommuner finns dagverksamhet där man kan få sysselsättning och träning för att behålla funktionerna så bra som möjligt.

Vad händer sedan?

Att få besked om att man har en demenssjukdom känns ofta svårt. Det är viktigt att man får tid för att i lugn och ro få ställa frågor. Att ha en närstående med vid läkarbesöken ger en trygghet och är hjälp när man ska minnas vad som sagts.

Det är bra om man kan få skriftlig information att ta med sig hem om det viktigaste som tagits upp. Vanligtvis får man en återbesökstid för uppföljning då man kan ställa fler frågor och få mer information.

Ofta går det inte att tidigt i sjukdomsförloppet säga hur sjukdomen kommer att utvecklas. I många fall kan viktiga funktioner behållas länge, särskilt om man får vara i en trygg och välkänd miljö. Att hålla igång hjärnan med lagom krävande övningar som korsord och sällskapsspel är både roligt och nyttigt. Det är viktigt att behålla kontakten med släktingar och vänner. Man bör fortsätta med sina fritidsintressen så långt som det är möjligt.

I många fall kan man så småningom behöva hjälp och stöd i hemmet. I de flesta kommuner finns särskilt utbildade sjuksköterskor som samordnar de insatser som görs i form av hemhjälp och dagverksamhet. Den läkare som gjort utredningen kan hjälpa till så att man får kontakt med den hjälp som finns att få i hemkommunen.