Reportage: Sofia fick ett nytt bröst

Vid 32 års ålder opererades Sofias bröst bort till följd av bröstcancer. Efter en lång väntan och många telefonsamtal fick hon ett nytt bröst, uppbyggt av vävnad från magen. Sju år senare kan hon glädjas över ett bröst som till och med åldras.

Ett år efter att bröstet opererats bort fick Sofia komma till plastikkirurgen på ett möte. En koordinator berättade om olika alternativ. Sofia hade gått med i den lokala patientföreningen för unga kvinnor med bröstcancer och var redan välinformerad om metoderna. Vid det laget hade hon redan en uppfattning om hur hon ville ha det.

Sofia använde vid den tiden en lös silikonprotes i behån. Den var bra på sätt och vis men hade sina nackdelar.

– Protesen andades inte och på sommaren när det var varmt blev jag plaskblöt av svett. När jag böjde mig fram och protesen släppte kom det ett litet slörp-ljud. Samma sak hände när den klibbade fast igen, berättar Sofia.

Så naturligt som möjligt

Av alla operationsmetoderna är en fyllning med silikon den vanligaste.

– För mig var det inget alternativ. Tanken på ett främmande material i kroppen skrämde mig och dessutom visste jag av tidigare erfarenhet från den lösa protesen att silikon inte ändrar form, till exempel när man ligger och solar, då står silikonbröstet rakt upp medan det andra bröstet faller åt sidan.

Sofia hade hört talas om DIEP-metoden, Deep Inferior Epigastric Perforator. Den innebär att man skär ut en munformad bit från magen, flyttar hud och fett komplett med blodkärl och allt därifrån och bygger upp ett nytt bröst. Vävnaden kopplas sedan ihop med blodkärl i bröstkorgen och ger på så vis blodförsörjning i det nya bröstet.

Antingen fick det bli DIEP eller ingen operation alls, det var Sofias bestämda åsikt.

Lång väntan

Så småningom blev hon kallad till en läkare som undersökte, tog mått, fotade och förklarade mer i detalj hur operationen skulle gå till. Sen hände ingenting…

Sofia ringde med jämna mellanrum för att kolla sin plats i kön.

– Efter knappt två år var jag nummer tio. Det var ungefär så många operationer som genomfördes under ett helt år. Som tur var hade jag också satt upp mig på en återbudslista. Då kan man få erbjudande om operation med kort varsel. Ett par månader senare kom det första erbjudandet. Det var i mitten av december och hela familjen skulle åka till Thailand på semester. Jag tackade nej och tänkte att nu var det kört för min del, berättar Sofia.

Kort varsel

Ungefär en vecka efter hemkomsten kom ett nytt samtal från plastikkirurgen. Sofia skulle infinna sig för provtagning redan nästa dag, och dagen efter skulle operation ske. Efter tio minuters betänketid och ett samtal till sin man hade Sofia bestämt sig för att tacka ja. Så här berättar hon om dagarna som följde (utdrag ur ett mail till släkt och vänner):

"Jag skrevs in på tisdagen för att ta en massa prover, men återvände hem på eftermiddagen för att slippa sjukhuset lite till. Åkte tillbaka sent på kvällen för att sova på sjukhuset eftersom jag var tvungen att vara där kl 6.30 på onsdag morgon.

Operationen tog 6 timmar. Tre plastikkirurger jobbade samtidigt. Jag vaknade upp på IVA där jag stannade till torsdag vid 11-tiden. Kände mig som en alien då jag var kopplad till oräkneliga slangar; tre i vänster hand, en i varje fot, kateter, slang i näsan, syremätare på fingret, två dränage i magen samt ett i bröstet.

Väl på avdelningen igen på torsdag förmiddag kom den terrierliknande sjukgymnasten, som trodde att han skulle få mig på fötter med hjälp av ett gåbord. Jag var tillmötesgående nog att försöka men fick ett rejält blodtrycksfall. Någon timme senare lyckades jag hasa mig halvvägs genom korridoren utanför.

På ronden fredag morgon fick jag kommentarer om att jag verkade osedvanligt pigg, så jag gjorde ett halvhjärtat försök att få åka hem. Det var dock fullkomligt uteslutet. Jag var tvungen att tåla mig över helgen. På måndagen släpptes jag hem."

DIEP är ett stort ingrepp som omfattar både bröst och mage och därför blev Sofia sjukskriven i en månad.

– Även om jag ganska snart kände mig återställd så kunde jag inte bortse från att det var ett stort ingrepp, och mycket som skulle läka i kroppen. Den första tiden var det en utmaning bara att räta upp ryggen och töja ut skinnet på den hopsydda magen.

Tankar efteråt

Sofia har fått ett bröst som utanpå kläderna ser ut precis som det andra. Det har samma form, samma storlek och sitter på motsvarande plats. Hon berättar att vårtgården är tatuerad och att själva bröstvårtan är upphöjd med hjälp av en hudflik som man vänder på och syr fast.

– Jag är jättenöjd med mitt nya bröst. Och det som jag är mest nöjd med är att bröstet känns och rör sig precis som mitt andra. Det första året var det fastare men med tiden har det hängt till sig och fått ett mer naturligt utseende, precis som plastikkirurgen sade att det skulle. Tänk att man kan bli så glad över att något hänger… Sofia berömmer plastikkirurgerna för att de tar hänsyn till så många olika aspekter.

– Att jag dessutom blev av med putmagen är en bonus, tillägger hon.

Sofia tänker vidare.

– Men oavsett hur välgjort det är, så är det ändå fejk på utsidan. På insidan bär jag med mig den här historien och det handlar till stor del om att acceptera det som hänt och att finna sig tillrätta i livet, betonar hon.

Luttrad patient

Sofia har blivit luttrad efter flera år som patient i vården.

– Det är ett heltidsjobb att vara sjuk, att ringa vid rätt tid, att kolla så att remisser kommer fram och att personalen uppfattar vad man vill. Jag har blivit en kontrollerande person. Det var jag inte förut, konstaterar hon.

Öppen inställning

Sofia har hela tiden varit öppen om sjukdomen och operationen, till exempel skrev hon mailet (se ovan) till släkt och vänner och berättade med glimten i ögat om hur operationen hade gått till och hur hon mådde.

– Alla visste redan om att jag skulle få ett nytt bröst. Många ringde och frågade hur det hade gått så jag tyckte att det var lika bra att skriva och berätta.

Annars reagerade inte kompisarna på något särskilt sätt efteråt.

– En del ville titta hur det såg ut och då visade jag dem, berättar Sofia.

Mannen en stöttepelare

Sofias man har inte brytt sig så mycket om hennes bröst, eller avsaknad av bröst.

– Han tycker att jag duger som jag är men har stöttat mig i mitt val. Jag har inte gjort den här operationen för hans skull.

Hon kan inte låta bli att tänka på vilken klippa hennes man har varit under sjukdomstiden.

– Han har tigit och lidit. Stått pall och stöttat. Så här efteråt inser jag vilken otrolig prestation han har gjort, säger Sofia.

Råd till andra

Den lokala patientföreningen återkommer gång på gång i Sofias berättelse.

– Den har varit guld värd. Där kan man fråga andra i liknande situation och få reda på sanningen, till exempel hur ett nytt bröst kan se ut. Där drar man upp tröjan och visar. Det hjälpte mig att få en mer realistisk syn på vad som går att åstadkomma. Innan dess hade jag en vision om att jag skulle få mitt gamla bröst tillbaka och att cancern på något sätt skulle "suddas bort". Så är det naturligtvis inte.

Sofia rekommenderar att kolla upp och läsa på om vilka operationsmetoder som finns, att hämta information från olika håll. När man är informerad kan man känna efter vad man själv verkligen vill.

Ett sista råd från Sofia är att mentalt ställa in sig på att bröstet inte kommer att se ut som innan, och att verkligen förstå det, vilket är lättare sagt än gjort.

– Det är inget Photoshop-arbete. Det blir inte perfekt och man kommer fortfarande att ha ärr, även om de bleknar med tiden. Om man har den inställningen kanske man istället blir positivt överraskad. Plastikkirurgerna kan göra ett bra jobb men de kan inte göra mirakel.

FOTNOT: Sofia heter egentligen något annat.

Skriv ut
Senast uppdaterad:
2011-01-28
Skribent:

Ann-Sofie Mellqvist, 1177.se

Redaktör:

Ann-Sofie Mellqvist, 1177.se