Krönika: Jag kände inte igen min kropp

Foto av Cecilia af Jocknick.

av Cecilia af Jochnick

Det var först när den svek som jag insåg att jag tagit min kropp för given genom åren.

Otroligt bortskämd var jag med att kunna jobba oavbrutet från morgon till kväll, veckor, månader och år i sträck. Allt detta förändrades med knölen. Den där överraskande, chockerande knölen som plötsligt bara fanns där när jag slentrianmässigt kände igenom brösten en kväll i augusti. När kom den dit? Varför hade jag inte känt den förut? Klentroget kände jag efter om och om igen. Jo, den var där, och jo, den var helt klart alldeles för stor för att ignorera.

Nu var min kropp främmande. Främmande och därför opålitlig

I mitt fall var vården föredömlig – från det jag skrek på hjälp klickade rutinerna igång, och trots att det fortfarande var semestertider sköttes remisser och undersökningar i rasande fart. Inom tre veckor var bröstet amputerat och behandlingsplanen klar; cytostatikabehandling och strålning. Trots chocken var jag fortfarande väldigt säker på min kropp. Här skulle besegras cancerceller! Jag lade om kosten efter diverse halvseriösa teorier – det kunde ju inte skada. Gick med i kyrkokören eftersom jag inbillade mig att sångare syresätter blodet bättre. Samma morgon jag skulle få den första cytostatikabehandlingen cyklade jag en mil i rask takt för att höja min psykiska och fysiska beredskap.

Det där cyklandet upphörde ganska omgående och långsamt krackelerade min tilltro till kroppens uthållighet. Min invanda optimism och dådkraft försvann tillsammans med den energi som sakta sipprade ur mig och jag blev till en blöt fläck. Låg på soffan och pep och livet var alldeles tröstlöst. Känslan är svår att beskriva för jag hade ju inte ont, jag mådde inte illa, jag tappade ju inte ens håret… det blev bara hemskt. Långt senare fann jag den bild jag tycker stämmer för hur jag kände det – i Harry Potter. När ”dödsätarna” kommer i närheten av Harry så försvinner allt livsmod. Precis så ödsligt och hopplöst kändes det. Jag vet att jag mot slutet tänkte att jag hellre skulle dö än göra behandlingen en gång till, jag som gått in med sådan beslutsamhet och optimism!

Idag tänker jag att jag självklart skulle ta en ny cytostatikabehandling om jag fick ett återfall. Själva känslan kan jag inte minnas nu. Intellektet kommer ihåg att det var gräsligt men kroppen har förträngt det. Efter cytostatikabehandlingen vidtog strålningen, fem veckor, jämförelsevis besvärsfritt - och sedan var jag frisk. Eller åtminstone färdigbehandlad och livet skulle återgå till det normala.

Det blev en resa att återerövra min kropp. Att börja om och pröva mina gränser

Men nu var min kropp främmande. Främmande och därför opålitlig. Jag hade helt tappat känslan för mina egna gränser och dessutom blivit väldigt rädd för att pröva dem. Första gången jag skulle sitta upp på en av mina hästar igen var jag livrädd. Tänk om hästen skulle skvätta till, skulle jag ramla av då, hade jag någon balans överhuvudtaget? Och om jag skulle ramla av, hur illa skulle jag skada mig? Kunde jag alls manövrera hästen? Jag, som varit ridlärare under många år, förstod plötsligt alla de elever som ängsligt vägrat att ens försöka galoppera.

Jag orkade inte jobba, eftersom mer än en halvtimme i vedhögen förvandlade mig till ett darrande, gråtande vrak. Mer än en föreläsning på en arbetsdag likaså. Det fanns ingen självklar nivå längre, utan jag fick pröva mig fram för att se hur mycket jag kunde ta på mig. Dessutom ville jag inte låta mig överrumplas av cancer igen. Minsta symtom och jag jagade iväg till primärvården och krävde utredning. Tillfällig huvudvärk hade tidigare lättsamts avfärdats som för mycket stress, för lite sömn, för lite vätska eller bara, tja, tillfällig huvudvärk. Nu var det en möjlig hjärntumör och behövde utredas.

Det blev en resa att återerövra min kropp. Att börja om och pröva mina gränser, och att bygga upp en tillit till min egen fysiska förmåga igen. Det som tidigare var oreflekterat och självklart är idag en medveten kunskap som jag byggt genom försök och misslyckanden.

Det har gått fem år och jag tycker återigen att jag vet var jag har mig. Möjligen överdriver jag mina begränsningar något, jag har helt enkelt ingen längtan efter att köra mig själv i botten bara för att se hur långt jag kan gå. Jag är trygg med var jag är idag men vet också att det kan förändras på en sekund. Som det var förut blir det aldrig igen – och det är helt okej.

Skriv ut
Senast uppdaterad:
2011-01-31
Skribent:

Cecilia af Jochnick

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Ingvor Gustafsson