Adhd

Olika hos olika människor

Adhd är en förkortning av Attention Deficit Hyperactivity Disorder på engelska. Det brukar översättas med uppmärksamhets- och hyperaktivitetsstörning. Om man har adhd har man svårt att koncentrera sig och man kan har stort behov att röra på sig eller så kan man ha svårt att komma igång med uppgifter. Man är också ofta impulsiv och gör saker utan att tänka efter före.

Adhd ser olika ut hos olika personer. Hur mycket det påverkar ens vardag beror på vilket sammanhang man är i, vilka krav som ställs på en och omgivningens bemötande. De egenskaper som man kan uppleva som hinder i vissa sammanhang, kan vara tillgångar i andra.

Att man är impulsiv kan till exempel också innebära att man är idérik, fantasifull och kreativ. Man kan också vara egensinnig, orädd och vågar göra sådant som andra inte vågar, till exempel prova nya sätt att göra saker på. Många med adhd är energiska, drivande och har stor uthållighet när de själv får välja aktivitet.

Om man har svårt att koncentrera sig när det händer mycket runt omkring en kan man istället vara bra på att hyperfokusera, det vill säga ägna sig åt en enda sak med stor uppmärksamhet. Det är en fördel om man vill bli riktigt bra på någonting.
Läs mer: Socialstyrelsen: Kunskapsöversikt om adhd

Adhd, add och damp

Ibland hör man begreppen damp eller add. Båda innebär adhd, och de används för att beskriva olika former av adhd. Add är som adhd men utan överaktiviteten. Man blir lätt distraherad och tappar uppmärksamheten, men man är inte överaktiv. Istället kan man ha svårt att komma igång med aktiviteter och att få saker och ting gjorda. Det är vanligare att flickor och kvinnor har add. Eftersom add inte alltid märks lika mycket utåt kan det ta längre tid innan det upptäcks och man får den hjälp som man behöver.

Om man har damp har man förutom adhd svårigheter med vissa rörelser. Ibland har man också svårt att tolka intryck från syn, hörsel och känsel. Begreppet damp används inte så ofta längre. Istället brukar det kallas att man samtidigt har adhd och dcd. Dcd står för Developmental Coordination Disorder.

Vad är NPF?

Adhd är en så kallad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF. NPF är ett samlingsnamn för flera olika diagnoser som till exempel Aspergers syndrom som är ett autismspektrumtillstånd, Tourettes syndrom och OCD som också kallas tvångssyndrom. Ibland kan man ha flera diagnoser på samma gång. En NPF syns inte utanpå, utan gemensamt för de olika diagnoserna är att hjärnan arbetar och fungerar på ett annorlunda sätt. Det är vanligt att om man har en NPF kan man också samtidigt ha dyslexi, dyskalkyli eller tal- och språkstörningar.

Många med NPF kan hitta strategier som kompenserar för funktionsnedsättningen, andra kan behöva hjälp med att anpassa skola och arbetsplats utifrån sina förutsättningar. Hur stora svårigheterna blir beror mycket på omgivningens krav och förväntningar.

Hur vanligt är adhd?

Ungefär tre till sex av procent av barn i skolåldern har adhd. Det är två till tre gånger vanligare att pojkar får diagnosen adhd, men mörkertalet bland flickor är förmodligen stort. Ungefär 2 procent av vuxna har adhd.

Det kan bli bättre med tiden

Adhd har man hela livet, men för många blir det bättre med tiden. Det beror dels på att hjärnan mognar, dels kan det bero på att man accepterar hur man är, hittar strategier för att hantera olika situationer och lär sig att kontrollera impulser. Man brukar också få lättare att se och utveckla de positiva egenskaper som beror på adhd. När man är vuxen brukar man också ha lättare att välja vilka sammanhang man vill vara i.

Hjärnan fungerar annorlunda

Adhd beror på att vissa delar av hjärnan arbetar på ett annorlunda sätt än hos personer utan adhd, bland annat de hjärnfunktioner som styr uppmärksamhet, möjligheten att bestämma över impulser och reaktioner, och förmågan att hålla flera saker i huvudet samtidigt.

Signalämnen har betydelse

Mycket är fortfarande okänt om hur hjärnan fungerar. Det är bara delvis känt vad adhd beror på, men det har bland annat att göra med så kallade signalsubstanser, som behövs när signaler skickas mellan olika nervceller i hjärnan.

Signalsubstanser som är viktiga när man har adhd är dopamin och noradrenalin. Om man har adhd fungerar de här signalsubstanserna inte riktigt som de ska.

Både ärftlighet och miljö påverkar

Ärftlighet verkar vara den viktigaste faktorn till att man får adhd. Man ärver vissa gener som styr uppbyggnaden av hjärnans olika delar och påverkar hur signalsubstanserna fungerar. Därför är det vanligt att flera i en familj eller släkt har adhd.

Hjärnans utveckling påverkas också av de upplevelser och erfarenheter som man har under sin uppväxt. Det innebär att både arv och miljö spelar en roll för hur problemen vid adhd visar sig.

Tidiga skador är ibland orsaken

Det är ovanligt men ibland kan adhd bero på hjärnskador som man fått under fostertiden, vid förlossningen, eller under spädbarnstiden. Skadorna kan till exempel bero på att man inte fick tillräcklig med syre- eller näring under fostertiden, att man fötts mycket för tidigt och haft låg födelsevikt.

Adhd ser olika ut för alla; en del har det lätt där andra har svårare och tvärtom, men adhd brukar innebära:

• Uppmärksamhetsproblem: Att man har svårt att koncentrera sig eller att vara uppmärksam på något. Att komma igång med saker kan vara jobbigt, eller så tröttnar man fort på något man påbörjat.
• Överaktivitet: Att man har svårt att vara "lagom" aktiv. Det är vanligt att man är väldigt aktiv, har svårt att sitta still eller känner sig rastlös. Ibland kan man känna sig helt slut och inte vilja röra sig alls.
• Impulsivitet: Att man är väldigt impulsiv, alltså att man gör saker direkt, utan att tänka efter. Man kan också ha svårt att styra över hur man reagerar i olika situationer.

Det finns också annat som är vanligt vid adhd. Man kan ha

• svårt i samspel med andra personer
• lätt att glömma eller tappa bort saker
• många tankar på en gång, som att de trängs i huvudet svårt att ta instruktioner
• svårt att skriva eller läsa
• svårt att passa tider och att planera sin tid
• svårt med vissa rörelser
• sömnproblem, ångest, oro eller nedstämdhet
• låg självkänsla.

Det är viktigt att andra känner till vad man har svårt för och vad man har lätt för. Ju mer närstående, klass- eller arbetskamrater, skolpersonal och andra får lära sig, desto lättare brukar livet kunna bli. Att man själv får hjälp att förstå och acceptera hur man funkar är också mycket viktigt.

Det kan ta tid att lära sig läsa

Om man har adhd kan man behöva extra hjälp med att lära sig läsa och skriva. Det är till exempel vanligt att man har dyslexi. Det kan också vara så att man inte uppfattar de ljud som bygger upp orden, fonemen. Då uppfattar man inte att ord rimmar och det blir svårare att uttala ord rätt. Det blir också svårt att koppla ihop bokstäver med rätt ljud när man lär sig läsa.

Svårt att koordinera

En del som har adhd har svårt att samordna olika kroppsdelar och att röra sig smidigt. Det märks mest när man är barn, man kanske rör sig klumpigt, slår i saker eller tar för hårt i andra. Det kan vara svårt att hänga med i bollsporter och lekar som är fysiska och tävlingsinriktade.

Stort behov av struktur

Om man har adhd har man ofta behov av en välstrukturerad vardag präglad av tydlighet och förutsägbarhet. Man kan känna sig frustrerad om det ställs för höga krav eller om man ställs inför plötsliga förändringar.

Lugn och ro för att fokusera

Om man har svårt att koncentrera sig kan man behöva ha det extra lugnt omkring sig. Det kan till exempel vara svårt att sålla bort oviktiga intryck från viktiga och situationer med många olika intryck kan kännas kaotiska. Man kan också ha svårt att helt förstå innebörden av vad det man ser eller hör eller att uppfatta de koder som finns i samspelet mellan människor. Man kan till exempel vara så impulsiv att man inte hinner läsa av sociala signaler eller uppfatta andras förväntningar.

Vanliga svårigheter

De flesta barn är impulsiva, har svårt att sitt still och att koncentrera sig, men om man upplever att det blir stora problem i vardagen kan barnet behöva hjälp. Svårigheterna kan bero på adhd, men behöver inte göra det. Det kan också vara en fas i utvecklingen som går över av sig självt när barnet mognar och utvecklas.

Alla barn har olika svårigheter. De kan variera över tid beroende på utveckling och personlig mognad, men också beroende på sammanhanget och vilka krav som ställs. Omgivningens bemötande spelar också roll.

I förskolan

I förskolan ställs det krav på att barnet ska samspela med andra barn, men också på att kunna lyssna och följa instruktioner.

Förskolebarn med adhd är oftast överaktiva och ständigt i rörelse; hoppar, springer och klättrar. När barnet får syn på något störtar det genast iväg för att undersöka saken och verkar omedvetet om faror det utsätter sig för. Leken blir ofta splittrad och det kan vara svårt att samspela med andra barn.

Många små barn med adhd lär sig ofta att prata senare än andra barn. Barnet kan ha svårt att hitta ord, att formulera sig i fullständiga meningar och att uttrycka sin vilja. Om barnet inte kan uttrycka vad det vill kan det hamna i konflikter.

Det är vanligt att barnet har snabba humörsvängningar och reagerar med kraftiga utbrott, även vid små motgångar. Eftersom barnets handlande är så oförutsägbart är det viktigt att någon vuxen finns i närheten.

I skolan

När barnet har kommit upp i skolåldern börjar omgivningen förvänta sig mer. Det ställs större krav på att man ska förstå sociala koder och kunna samspela med andra. Människor runt omkring räknar till exempel med att man ska förstå vad som är passande att säga och göra. Ett barn som har adhd kan ha svårt att vänta på sin tur utan att avbryta och kommentera, ofta innan det lyssnat färdigt och utan att förstå att andra blir irriterade. Att stå i kö, att vänta eller att tänka långsiktigt är ofta svårt.

Barn som har adhd har ofta ett stort behov av att röra på sig. I skolan ställs det krav på att man ska sitta stilla och lyssna och att man ska kunna ta instruktioner. Det kan vara svårt sitta stilla och tempot i leken blir gärna uppvarvat. Det kan också hända att barnet pratar mycket och ljudnivån blir hög.

I skolan ställs också krav på att man ska kunna koncentrera sig trots att det kanske händer mycket runt omkring. Om man har adhd blir man lättare störd än andra. Det är vanligt att barnet växlar från en sak till en annan och har svårt att bli klar med uppgifter. Det kan vara svårt att planera något, att hålla fast vid och genomföra en idé. Men ofta kan barnet sitta i egna tankar och ha svårt att komma igång med olika uppgifter. Barnet kan också verka förvirrat och inte riktigt närvarande i det som sker.

I tonåren

Tonåren är en tid när det händer mycket, både omkring en och i den egna kroppen och tankarna. Med adhd kan det bli extra mycket press och tankar, och kanske kännas svårt.

Om man är ung och har adhd är det vanligt att känna sig orolig, rastlös och otålig utan att egentligen förstå varför. Otåligheten gör att man fort tröttnar på sådant som man tycker är jobbigt eller tråkigt. Man kan ha svårt att koncentrera sig när man måste sitta stilla, som att läsa eller lyssna i skolan.

En del kan ha svårt att komma igång med sina arbetsuppgifter eller dagliga rutiner. Saker blir bara inte gjorda. Man kan ha lätt att drömma sig bort. Det kan vara svårt att hålla energin uppe om uppgifterna inte är mycket motiverande.

Det är vanligt att man har humörsvängningar och man kan ha ett hett temperament eller kort stubin. En del är impulsiva till sitt sätt och gör saker utan att se konsekvenserna av sitt handlande. Det är lätt att man gör sådant som man i efterhand ångrar. Därför att det viktigt att det finns vuxna i ens omgivning som förstår en, ser en och som bryr sig om vad man gör och hur man mår.

Söka vård

Om man som förälder tror att ens barn har adhd och behöver hjälp, ska man i första hand kontakta barnavårdscentralen, skolans elevhälsoteam genom skolsköterskan, en barnläkarmottagning eller en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning, BUP. Då kan man få en första bedömning, och sedan inleds eventuellt en utredning av barnet.

Om det räcker med att skolan och föräldrar anpassar sig till barnets behov för att vardagen ska fungera bättre behöver barnet inte genomgå en utredning.

Utredning

En utredning görs oftast inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP eller på en barnmottagning. Det finns olika utredningar för barn i olika åldrar.

Som förälder eller vårdnadshavare får man berätta om barnets tidiga utveckling och aktuella svårigheter. Man får frågor om till exempel barnets språk, lekar, intressen och kontakter med andra barn och vuxna.

Vanligtvis är det en läkare och en psykolog som gör utredningen, men ibland kan det vara ett större team med till exempel också en pedagog, en sjukgymnast, en arbetsterapeut eller en logoped. De som gör utredningen ställer frågor till skolpersonal om hur barnet fungerar i skolan. Det kan handla om till exempel förmågan till uppmärksamhet eller hur man samspelar med andra.

Barnets intellektuella förmåga och förutsättningar för inlärning samt även arbetsminne, koncentrationsförmåga och förmåga att planera, organisera och genomföra aktiviteter.

När utredningen är avslutad får föräldrar eller vårdnadshavare ta del av resultatet både muntligt och skriftligt. Personer som är viktiga för barnet, till exempel någon i skolan eller i familjens nätverk, får ofta ta del av utredningen om föräldrarna samtycker till det.

Om barnet får diagnosen adhd behöver man som förälder diskutera barnets styrkor och svårigheter med förskole- eller skolpersonal, så att barnet kan få det stöd det behöver.

Att få besked

Att få veta att ett barn har adhd kan påverka hela livet för dem runt omkring. Som närstående kan man till en början reagera med starka känslor. Ju mer man lär sig om funktionsnedsättningen, desto lättare brukar det vara att acceptera situationen. Kunskap gör ofta att man lättare kan se möjligheter istället för bara svårigheter.

Efter hand brukar föräldrar och andra närstående utveckla förståelse för vad adhd innebär och vilja veta mer om vilka effekter det kommer att ha på barnets och familjens liv. Det finns böcker som handlar om hur det är att själv ha adhd, och hur det är att leva med barn som har adhd.

På många håll finns det också föräldrautbildningar där man kan lära sig mer om adhd och man kan få råd om hur man kan bemöta sitt barn och hur man kan förhålla sig till vissa beteenden. Ett sådant program är Komet som har som mål att lära ut verktyg som leder till mindre bråk och konflikter hemma och i skolan. Ett annat är COPE.

Det kan vara skönt att träffa andra som är i samma situation som man själv. Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för personer som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Attention har lokalföreningar på många platser i landet. Där kan man träffa andra föräldrar och delta i olika aktiviteter som föreningen erbjuder.

Att få besked om adhd i tonåren

Om man är tonåring och får beskedet att man har diagnosen adhd kan man bli överrumplad. Till en början kanske man reagerar genom att förneka och låtsas som att det inte har hänt. Det kan vara jobbigt att få veta att man har en funktionsnedsättning. Men även om det till en början kan kännas svårt och tungt, finns det många som tycker att det är en lättnad att få en diagnos. Det sätter ord på och förklarar de svårigheter man kan ha upplevt.

Det kan vara bra att ta sig tid att gå igenom beskedet, läsa på om funktionsnedsättningen och gärna prata med någon man litar på.

När man är myndig och kanske pluggar eller jobbar, bestämmer man själv vad andra ska få veta. Om det finns saker man har svårt med eller behöver, kan det vara bra om någon känner till det, till exempel en studievägledare, lärare eller arbetsledare.

Bra att prata med någon

Det kan vara bra att träffa och få stöd av en person som inte är en familjemedlem eller tillhör ens skola eller jobb. Tillsammans med en så kallad stödperson eller en psykolog eller terapeut kan man prata om vad som är särskilt svårt eller lätt för en, och träna på vad man ska göra i olika situationer. Man kan jobba med att få bättre självförtroende eller självkänsla. Man kan också komma på sätt att utveckla och få användning av det man är bra på.

Man behöver ofta lära sig mer om adhd

I och med att man får veta att ens barn har adhd behöver man själv och andra personer runt omkring, som till exempel skolpersonal, lära sig om adhd. Det är för att man tillsammans ska kunna hantera det som barnet brukar ha svårt med eller problem som uppstår.

Om man har adhd är det till exempel särskilt viktigt med tydlighet och struktur. Då kan det underlätta om barnet får veta vad som ska hända under dagen i tid eller får påminnelser i mobilen. Det kan också till exempel handla om att förklara saker på ett tydligt sätt, ge barnet en instruktion i taget för en uppgift, anpassa krav eller påminna barnet om var det ska vara.

På många platser i landet finns särskilda ställen där barnet och närstående kan gå i gruppträffar med andra som har adhd och liknande funktionsnedsättningar. Det finns också information och forum om adhd på internet.

Rätt till individuell skolplan

Det är viktigt att undervisningen eller skoldagarna anpassas utifrån vad barnet har svårt eller lätt med och vad det behöver. Barnet har rätt att få en individuell utvecklingsplan, oavsett i vilken skola eller klass det går. Skolan har ansvar att erbjuda det stöd och den hjälp barnet behöver för att klara sin inlärning. Det kan till exempel innebära att barnet får extra tid till vissa uppgifter, får göra vissa saker i mindre grupp eller att får en lärare eller stödperson som man träffar själv. En del barn får en resursperson, en egen assistent som är med i skolan och ger extra stöd.

I en del skolor finns särskilda klasser eller grupper för dem som har adhd. Det är olika vad som passar en bäst.

Centralstimulerande medicin kan hjälpa

I kombination med annan sorts hjälp, kan barnet få medicin som gör det lättare att koncentrera sig, vara still och styra över hur det reagerar. De läkemedel vanligaste läkemedlen är de som kallas för centralstimulerande medel som Concerta, Ritalin, Medikinet och Equasym Depot. Läkemedlen innehåller det verksamma ämnet metylfenidat. Ett annat vanligt läkemedel är Strattera som innehåller det verksamma ämnet atomoxetin.

Medicinerna är till för barn och ungdomar mellan 6 och 18 år. Om man har fått medicinen som barn kan man fortsätta när man blivit vuxen.

Innan barnet får centralstimulerande läkemedel får det först prova olika stödinsatser, som råd till föräldrar och anpassning i förskolan och skolan. Om det inte hjälper kan barnpsykiatrer, barnneurologer och vissa barnläkare skriva ut medicinen. Medicinerna kombineras alltid med andra stödåtgärder.

I början av behandlingen får barnet gå på täta kontroller för att undersöka om det tål medicinen och har nytta av den. Därefter brukar barnet få gå på kontroll minst var sjätte månad, och dessutom om dosen ändras.

Så fungerar medicinen

Det är inte helt känt hur medicinen verkar vid adhd, men det påverkar mängden av signalämnena dopamin och noradrenalin i hjärnan. Det leder till bättre uppmärksamhet och koncentrationsförmåga och minskat impulsivt beteende.
Biverkningarna av centralstimulerande medel är oftast lindriga. De vanligaste är att man får minskad aptit, svårt att somna och ont i magen. Biverkningarna kan bli mindre om dosen ändras. Det finns inte någon risk för att bli beroende av läkemedlen när de används som behandling av adhd.

Strattera är ett annat alternativ

En annan medicin för behandling av adhd är Strattera. Strattera innehåller den verksamma substansen atomoxetin. Det är inte helt klarlagt hur läkemedlet verkar, men det ökar mängden av den naturliga signalsubstansen noradrenalin i hjärnan. Det är inte ett centralstimulerande medel.

Det är ovanligt men det kan hända att barnet mår dåligt psykiskt av medicinerna. Då måste det oftast sluta med medicinerna, men ibland kan det räcka med att barnet byter till ett annat liknande läkemedel.

Vad kan man få för hjälp?

Som förälder till barn med funktionsnedsättning kan man få stöd från samhället. Vilket stöd familjen kan få beror funktionsnedsättningen och hur mycket den påverkar barnets vardag. De flesta insatser måste man söka själv och därför är det bra att känna till vilken typ av hjälp man kan få. Man kan diskutera med det team som gjorde utredningen och man kan också vända sig till socialtjänsten i kommunen där man bor.

Viktigt med struktur i vardagen

Om man är vuxen och har ahdh har man svårt med koncentrationen. Man kan till exempel behöva hitta strategier för att strukturera sina arbetsuppgifter och att organisera sin vardag. Det är vanligt att man kommer för sent, missar överenskommelser, gör saker i sista minuten och påbörjar saker utan att avsluta dem. Vissa har lätt för att tappa bort saker, som nycklar eller anteckningar eller man kanske inte kommer ihåg var man parkerade bilen.

Man kan ha ett stort behov av tystnad och avskildhet för att kunna koncentrera sig på något. Bakgrundsljud som susande rör eller en ambulans på avstånd kan vara störande. Man kan ha svårt att koncentrera sig på en film, ett föredrag eller en bok om man inte är extremt intresserad.

Det kan kännas svårt att uppamma tillräcklig energi och motivation till sådant som känns besvärligt, som att deklarera, betala räkningar, städa eller röja upp bland papper. Det är vanligt att man skjuter upp saker tills det blir försent.

Besvären brukar minska med åren

Om man har adhd brukar överaktiviteten minska med åren. Även om otåligheten finns kvar, har man kanske lärt sig att hantera den genom att ändra sittställning ofta, vicka på fötterna eller fingra på något, en hårslinga eller en ring för att klara av det.

Man kan känna sig rastlös och otålig om man inte får tillräckligt med stimulans och behöva röra på sig när man ser på en film, eller ha svårt att sitta still en hel middag. Man kan känna sig irriterad om man måste stå på kö och vänta på bussen eller i affären.

Många med adhd har ett stort behov av att prova på nya saker och upplevelser. Man kanske gillar att köra fort, att klättra i berg eller hoppa fallskärm. Vissa kanaliserar sin energi genom att arbeta mycket. Många med adhd är framgångsrika entreprenörer som driver egna företag och projekt.

En del har också kvar sitt impulsiva sätt och inte riktigt se konsekvenserna av sitt handlande. Ofta svänger humöret snabbt och man kan ha ett hett temperament eller kort stubin. Det kan göra att man hamnar i situationer som man efteråt ångrar. Man kan också ha svårt att vara uppmärksam när man ska lyssna på andra.

För många blir det bättre med tiden. Det kan bero på att man har lär sig mer om hur man fungerar, hittar strategier för att hantera olika situationer och lär sig att kontrollera impulser. Man brukar också få lättare att se och utveckla de positiva egenskaper som beror på adhd. När man är vuxen brukar man också ha lättare att välja vilka sammanhang man vill vara i.

Söka vård

Som vuxen kan man vända sig till en vårdcentral eller till en psykiatrisk mottagning för att få kontakt med en läkare eller psykolog.

Utredning

Innan en utredning är det bra att tänka igenom om man har någon nytta av att få en diagnos och om det är värt att genomgå en utredning. Det kan vara jobbigt och ta tid och energi att gå igenom en utredning, men det kan finnas fördelar med att få en diagnos. Det kan till exempel vara skönt att få ett namn på de svårigheter man har och det kan i sin tur öka förståelsen från omgivningen. Om man får diagnosen adhd kan man ibland få stöd från kommun och habilitering.

Utredningen går princip till på samma sätt för vuxna som för barn, men upplägget kan variera något mellan olika mottagningar. Vilken del av vården som gör utredningen kan också variera, men många gånger är det en psykiatrisk mottagning. Vanligtvis är det en läkare och en psykolog som gör utredningen men ibland kan det vara ett större team med till exempel en pedagog, en sjukgymnast eller en arbetsterapeut.

Man själv och ibland någon närstående intervjuas av läkare och psykolog. Man får frågor om till exempel vilka symtom man haft som barn, hur utvecklingen har sett ut och vilka aktuella svårigheter man har.

Oftast kompletteras intervjuer med frågeformulär. Ibland undersöks också kognitiva funktioner, som till exempel minne, förmåga att lösa problem och koncentration och förmåga att planera.

När utredningen är avslutad får man ta del av resultatet både muntligt och skriftligt. Det kan vara bra att ha en närstående med sig vid det avslutande samtalet.

Att få besked

Det kan vara jobbigt att få veta att man har en funktionsnedsättning. Men även om det till en början kan kännas svårt och tungt, finns det många som tycker att det är en lättnad att få en diagnos. Det sätter ord på och förklarar de svårigheter man kan ha upplevt.

Det kan vara bra att ta sig tid att gå igenom beskedet, läsa på om funktionsnedsättningen och gärna prata med någon man litar på.

Vad kan man göra själv?

I och med att man får veta att man har adhd kan både man själv och personer omkring behöva lära sig mer om adhd. På många platser i landet finns särskilda ställen där man själv och närstående kan gå i gruppträffar med andra som har adhd och liknande funktionsnedsättningar. Det finns också information och forum om adhd på internet till exempel på Riksförbundet Attentions webbplats.

Viktigt med tydlighet och struktur

Om man har adhd är det till exempel särskilt viktigt med tydlighet och struktur. Om man har möjlighet att göra saker på samma tid varje dag eller själv kan bestämma hur dagen ska se ut, kan man undvika stress och överraskningar. Att förbereda sig på vad som ska hända eller hur det ser ut på en plats man ska till kan också vara bra. En del har påminnelser i till exempel mobilen, en kalender eller på en lista på väggen.

Personer runt omkring en

Man bestämmer själv vad andra ska få veta. Om det finns saker man har svårt med eller behöver, kan det vara bra om någon känner till det, till exempel en studievägledare, lärare eller arbetsledare.

Då kan till exempel arbetskamrater och andra förklara saker på ett tydligt sätt om det behövs, och anpassa krav. Om man jobbar eller pluggar kanske man kan få en instruktion i taget för en uppgift, eller bli påmind om var man ska vara.

Behandling med läkemedel

I kombination med annan sorts hjälp, man kan får läkemedel . De läkemedel som är vanligast är de som kallas för centralstimulerande medel som Concerta, Ritalin, Medikinet och Equasym Depot. Läkemedlen innehåller det verksamma ämnet metylfenidat.

Medicinerna är till för barn och ungdomar mellan 6 och 18 år, men även vuxna kan använda medicinen.

Det är olika för olika personer vilket stöd man behöver, hur mycket och från vem. Oftast kan man få hjälp att lära sig att klara av olika situationer och vardagsuppgifter. Man kan diskutera vilken hjälp man ska få med det team som gjorde utredningen. Stöd i sin vardag kan man till exempel få via socialtjänsten i den kommunen där man bor.

Stöd i vardagen

Man kan till exempel behöva hjälp med att organisera sitt hem. Det vill säga bland annat med att hålla ordning, sortera och slänga saker, handla, laga mat, städa och tvätta. Det kan också handla om att göra en budget och att hitta ett system för att sortera räkningar och se till att de blir betalda i tid.

Man kan ibland få en så kallad stödperson, som hjälper en med ekonomin eller kontakter med sjukvården eller myndigheter. Man kan också tillsammans med stödpersonen jobba med att få bättre självförtroende eller självkänsla. Man kan också komma på sätt att utveckla och få användning av det man är bra på.

Stöd på arbetsplatsen

På arbetsplatsen kan det underlätta om man får möjlighet att arbeta i en lugn miljö eller om man kan få tillgång till datorstöd. Att gå ner i tid kan hjälpa om man har en stressad livssituation och att få styra sin tid och sina arbetsuppgifter själv i större utsträckning kan göra att det blir lättare att upprätthålla motivationen.

Vuxenutbildning och studier

Många vuxna med adhd har haft problem i skolan och har inte kunnat tillgodogöra sig undervisningen och utbilda sig i nivå med sin kapacitet. För en del känns det otänkbart att börja läsa igen, men om man känner att man vill finns det speciella folkhögskolor som har för den som har adhd eller Asperberger eller så kan den kommunala vuxenutbildningen, Komvux, vara ett alternativ. Det kan vara lättare att ta till sig utbildningen som vuxen för att man har fått behandling eller för att man är mer mogen eller mer motiverad.

Ofta kan man behöva hjälp att strukturera studierna. På högskolor och universitet finns det alltid en samordnare som har till uppgift att stötta en om man har ett funktionshinder. Det kan handla om att man kan få längre tid på sig vid en tentamen, eller muntlig istället för skriftlig examination eller till gång till en mentor.

Hjälpmedel

Det finns hjälpmedel för att organisera vardagen om man har adhd. Det kan vara veckoscheman, handdatorer eller mobiltelefoner med kalenderfunktion som avger en signal när man ska göra någonting. Det finns också hjälpmedel om man har svårt med tidsuppfattningen eller som till exempel stänger av spisen automatiskt, om man har svårt att komma ihåg det.

Hjälpmedel kan man få utskrivna efter kontakt med en arbetsterapeut eller en hjälpmedelscentral. Oftast behöver man en remiss från en läkare för att få tid hos en arbetsterapeut och hjälpmedelshanteringen är organiserad på olika sätt i olika delar av landet.

Boktips

Här är ett urval ett urval av böcker om adhd:

• Barn med koncentrationssvårigheter, Björn Kadesjö, Liber, 2007
  Författaren, överläkare vid barnneuropsykiatriska kliniken vid Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus, tar upp vad av den här typen av problem beror på och vad man kan göra åt dem.

 

• Ett barn i varje klass: Om adhd och damp, Christopher Gillberg, Cura, 2005
  Författaren, professor i barn- och ungdomspsykiatri, riktar sig både till yrkesverksamma och till föräldrar till barn med adhd och damp.

 

• Explosiva barn, Ross W Greene, Cura, 2003
  Författaren, en amerikansk psykolog, skriver om hur man kan hjälpa barn med häftiga vredesutbrott, impulsivitet, instabilt humör och aggressivitet.

 

• Vilse i skolan, Ross W Greene, Cura, 2009
  Boken beskriver den förändring och förbättring som sker när lärare får ökad kunskap om hur man kan bemöta och hjälpa barn som har svårt med flexibilitet och att klara frustrationer.

 

• Vuxna med damp/adhd, Vanna Beckman, Cura, 2001
  Författaren, som är journalist, vänder sig med boken dels till dem som lever med problemen eller diagnosen som vuxna, dels till alla som yrkesmässigt kommer i kontakt med besvären.