Reportage: Camillas berättelse

Porträtt på Camilla

Camilla Langell var föräldraledig med sitt första barn. Hon och maken funderade på att bygga hus och såg fram emot en resa till Dubai som hela familjen skulle göra. Då fick hon plötsligt en stroke. Camilla berättar om vägen tillbaka, den dagliga kampen med smärtor och trötthet och hur hon lyckas hitta energi och livsglädje även när det är som tyngst.

Det är fredag eftermiddag, en del av veckan då de flesta som jobbar kontorstider börjar känna energin svikta. Camilla möter oss direkt efter sitt jobb, med stort leende och pigg blick. Hon jobbar halvtid som marknadsförare på ett flygbolag.

- Det är väldigt mycket som har förändrats sedan jag fick min stroke. Jag orkar inte lika mycket längre, och saker tar längre tid. Men samtidigt skulle jag inte ha kunnat hämta min son på dagis klockan fyra varje dag om inte det här hade hänt. Jag har kommit fram till att allt har en mening, säger hon.

Camilla beskriver sitt liv före stroken som väldigt aktivt. Hon gav järnet på jobbet som säljare, ett jobb som innebar många sociala kontakter, någonting hon tyckte mycket om. Även på fritiden var hon väldigt social och umgicks mycket med vänner. Hon var instruktör i spinning och aerobics och tränade ofta. Ett annat stort intresse har varit att tillverka egna hattar för att, självklart, bära dem.

Hade haft högt blodtryck länge

Camilla hade länge haft högt blodtryck och tagit blodtryckssänkande mediciner sedan hon var 23 år. Flera år senare träffade hon sin man och blev gravid, och då fick hon en ny medicin. År 2006, när Camilla var 38 år, föddes deras son Ludwig.

- Jag hade "The time of my life"! Jag var latteledig med min son, hade gått ner i vikt som jag önskade och skulle snart åka till Dubai för att fira min man som fyllde 40 år. Vi skulle bygga hus och planerade mycket inför det. Jag stod verkligen mitt i livet.

Under den här perioden fick Camilla en ny läkare som tyckte att blodtrycket inte var så farligt högt och att de tidigare besvären förmodligen hade berott på Camillas stressiga arbete. Camilla skulle pröva att sluta med medicinen. Hon var utan medicin i ett halvår och mådde bra, tills den där februarikvällen 2007.

- Det var en fredagskväll och vi skulle iväg och titta på två tomter till vårt husbygge. Jag kände mig väldigt trött och vi bestämde att vi skulle köpa med oss pizza istället för att laga middag. Den första tomten gick bra ändå, men när vi kom till den andra stannade jag i bilen. Jag frös så om fötterna.

Förlorade känseln i fötterna

De köpte pizza och åkte hem. Men när Camilla kom in i hallen, med sonen i famnen, försvann all känsel i fötterna och hon var tvungen att sätta sig ner. Hon ropade på sin man Robert som kom och tog Ludwig och hjälpte Camilla till en stol i köket. Där förklarade Camilla bestämt att det inte var någon fara alls med henne, även om Robert såg att hennes högra hand inte riktigt fungerade.

- Men vi ringde i alla fall till sjukvårdsrådgivningen och de hänvisade oss direkt till 112. De skickade en ambulans, även om jag själv var övertygad om att inget var fel. När ambulanspersonalen kom sa jag "Ja, det var ju tokigt att ni skulle behöva komma".

Inne på sjukhuset gjordes flera undersökningar och det konstaterades att Camilla hade fått en hjärnblödning i vänster sida av hjärnan. Hon stannade på sjukhuset i tio dagar. I början hade hon svårt med talet och att hitta rätt ord, men det blev bättre inom en vecka.

- Man känner sig inte så stor i världen när man ligger där. Det var många tankar. Jag klarade inte själv av att berätta det för Robban, min man. Vad skulle jag säga? Vad skulle hända? Vi fick en broschyr som vände sig till anhöriga till strokedrabbade. Var det mig det handlade om? Jag var ju småbarnsförälder och ammade till och med fortfarande, det här skulle inte kunna hända.

Kom till en rehabiliteringsklinik

Efter sjukhusvistelsen kom Camilla till en rehabiliteringsklinik där hon stannade i tre månader. Här fick Camilla träna på sådant som en gång var så självklart, men nu hade blivit så svårt. Hon beskriver tiden som både väldigt bra och väldigt hemsk på samma gång. Hon längtade hem till familjen och grät mycket.

- Jag bröt ihop många gånger, det var så mycket jag inte klarade av, säger hon och torkar bort tårar från ögonen. Minnena gör fortfarande ont.

Under tiden hade Robert blivit föräldraledig, tidigare än de hade planerat. Han gick till den föräldragrupp som Camilla tillhörde och fick mycket stöd och hjälp därifrån.

Kunde snart gå igen

Strax före sonens ettårsdag kom Camilla hem. Rehabiliteringen hade gett bra resultat och målet att kunna gå igen kom närmare och närmare. Hon hade lämnat rullstolen redan på rehabiliteringskliniken och övergått till att använda en rullator, och inte lång tid efter att hon kom hem lämnade hon även rullatorn bakom sig. Nu klarar hon sig med en käpp som stöd när hon går.

- Jag brukar säga att jag och Ludwig lärde oss att gå samtidigt, säger hon och ler.

Camilla fortsatte sin rehabilitering med hjälp av ett stroketeam, där både sjukgymnast och kurator ingick. Hon kände att de verkligen stöttade henne och gjorde allt för att få henne att bli bättre. Camilla, som hade tränat så mycket och så tuffa pass förut, fick nu ont av de allra minsta rörelserna under sjukgymnastiken. Hon hade också ständiga smärtor längs med hela högra sidan av kroppen.

Började arbeta

Så småningom fick Camilla börja på ett arbetslivsprogram, där det gjordes en noggrann undersökning av vilka förmågor hon hade kvar och vad hon skulle klara av. I november 2009, ett år och nio månader efter stroken, började Camilla jobba 25 procent. I februari året därpå gick hon upp till halvtid.

- Det var svårt att komma tillbaka till jobbet, men jag kämpade på. I början kändes det konstigt med kollegorna, eftersom de behandlade mig som om jag var gjord av glas. De visste inte riktigt hur de skulle bete sig. Jag har fått förklara mycket om vad som har hänt och hur det ser ut för mig nu.

Hon är tillbaka på samma arbetsplats men har bytt uppgifter. Nu jobbar Camilla som marknadsförare på flygbolaget och stannar på så vis inne på kontoret i större utsträckning än hon gjorde som säljare. Hon tycker att det går bra och är kul, även om det går långsammare än tidigare. Hon kan behöva läsa mejlen två gånger i stället för en och kan ibland ha svårt att komma ihåg saker.

Behövde ändra sina vanor

Camilla berättar om den trötthet i hjärnan som gör att hon måste vila mellan alla aktiviteter för att orka. Det innebär att hon måste planera sitt liv mer än tidigare och kan inte vara så spontan och flexibel som förr. Därför kan det vara svårt att orka göra alla de saker som hon skulle vilja på sin fritid. Hon ägnar sig till exempel inte så mycket åt hattarna längre.

- I början handlade det väldigt mycket om att ändra min livsstil. Man måste prioritera bland saker och då kan det bli så att jag prioriterar bort det som är roligt, och det är inte bra. Det är inte alltid lätt att hitta balansen. Om man inte kan göra det man gjorde tidigare så hittar man säkert nya saker som man gillar att göra. Men jag tycker att jag har en bra vardag ändå! I stället för att träna spinning och aerobics får jag motion av att släpa vår yorkshireterrier runt kvarteret, säger hon och skrattar.

Hunden Pelle köpte familjen efter att Camilla fick sin stroke och den hjälper henne att komma ut och röra sig. Deras dagliga promenader har gjort att hon har blivit starkare.

Camilla går ut med hundenCamilla och Pelle på en av sina dagliga promenader.

Ständig smärta i kroppen

Det som Camilla kämpar mest med nu är att den ständiga värken i högra sidan inte har gett med sig. Hon har provat många möjliga behandlingsformer för att bli bättre, och beskriver hur hon i perioder har känt sig desperat och hoppats på mirakel. Det handlar både om de molande och brännande smärtorna som hon känner hela tiden och de smärtor som hon känner vid beröring direkt på huden. Hon behöver därför ha kläder som sitter åt och inte rör sig fram och tillbaka mot huden, och hon vill att man hellre tar tag ordentligt i henne än försiktigt. Nu får hon en hel del hjälp av en läkare på en smärtklinik, men säger att en stor del handlar om hennes egen inställning.

- Jag trodde aldrig att jag skulle kunna säga att man vänjer sig vid smärtan, men det gör man faktiskt!

Camilla vet inte helt säkert varför hon fick en stroke, men förmodligen berodde det på hennes höga blodtryck. Men hon funderar inte på det längre, utan har beslutat sig för att se framåt.

- Jag har varit väldigt arg och ledsen men har gått vidare från det nu. Det är viktigt att komma ur den fasen, så att man inte fastnar där. Jag har i grunden en positiv syn på livet.

Mycket stöd från familj och vänner

I arbetet med att komma vidare och hitta kraften igen har hon fått hjälp av många runt omkring sig, även om hon insåg att många hon kallade för vänner snarare var bekanta. Men de vänner som tidigare var nära, det som hon kallar för "järngänget", de finns kvar. Hon har också fått mycket stöd från sina tre systrar och övrig familj och släkt. Men framför allt från maken Robban och sonen Ludwig.

- De har betytt allt för mig. Ludwig har hjälpt mig otroligt mycket, det är han som ger mig energi. Om ens ettåriga son står och säger till en att man ska stiga upp, ja, då gör man det!

Hon har också haft mycket hjälp av att träffa andra i strokeförbundet som hon är medlem i. Där är hon aktiv i den så kallade SMIL-gruppen, vilket står för "Stroke mitt i livet", och håller nu på att starta upp en strokeförening i Stockholm-Norrort där hon bor.

- När man är ung och har haft en stroke tror man att man är ensam i världen om den erfarenheten. Det har varit en stor hjälp att få tips och råd av strokeföreningen och för mig har det varit viktigt att känna gemenskap för att komma vidare. Jag vill uppmana andra som råkar ut för det här att ta vara på den hjälpen!

"En annan väg"

Nu har klockan börjat röra sig mot kväll och det är dags för Camilla att åka hem till familjen. På insidan känner hon sig trött, men för betraktaren verkar hon full av energi och ger ett intryck av att alltid vara på väg någonstans.

- Jag körde på ett farthinder för några år sedan, men nu kör jag på en annan väg i stället, säger hon och ler sitt stora, varma leende igen.

Skriv ut
Publicerad:
2011-11-02
Skribent och redaktör:

Rebecka Persson, 1177 Vårdguiden

 
Fotograf:

Juliana Wiklund