Krönika: Att leva med prostatacancer

Foto av Lennart Leviav Lennart Levi 

Jag går av och till på kontroll av min hälsa hos en vänlig kollega på Karolinska sjukhuset. Hon tog den sedvanliga raden rutinprover och plussade på med ytterligare några. Men jag lade själv, på eget bevåg, till PSA, prostataspecifikt antigen, trots att jag ditintills aldrig haft och heller inte hade några känningar från prostatakörteln.

Och, till min överraskning, var värdet förhöjt. Det kunde – kanske – tyda på att jag hade en prostatacancer.

Har jag cancer? Cancer? Har jag cancer? Min kollega svarade lugnande. Det är troligen falskt alarm. Men det är säkrast att titta efter närmare. Bäst att söka en specialist på urinvägarna, en urolog. Han kände med fingret i ändtarmen. Det var obehagligt men gjorde inte ont. För att få veta vad som gäller föreslog doktorn ett cellprov från körteln. Cellprovet tas genom ändtarmen med ledning av ultraljud. Även denna undersökning var en aning obehaglig men inte direkt smärtsam. Doktorn studerade prostatakörtelns utseende på en TV-skärm. Jag försökte tolka doktorns blick men kunde inte.

Jag försökte tolka doktorns blick men kunde inte 

Resultatet av en sådan punktionsbiopsi ger vanligen svaret på frågan – om det är, eller inte är, en cancer. Och i förstnämnda fall – är cancern av en sort som växer mycket långsamt? Eller är det en ilsknare variant?

Vissheten om att det verkligen var cancer kom inte plötsligt. Den växte fram, från undersökning till undersökning. Det slutliga beskedet fick jag av en onkolog på Radiumhemmet, alltså en cancerspecialist. Han gav beskedet lugnt, klart och entydigt. Och han gjorde klart för mig att det faktiskt inte rörde sig om någon dödsdom. Med rätt behandling hoppades han kunna bota mig. 

Men cancer var det alltså. Och att ingen spridning ut i kroppen syntes betydde inte att sådan inte fanns. Alltså prostatacancer, med sannolik spridning åtminstone lokalt, genom den så kallade prostatakapseln. Inte bra alls. Vad göra?

Skulle någon av de aktiva behandlingarna som står till buds verkligen väsentligt öka min chans till varaktig bot? Skulle de flytta fram tidpunkten för mitt slutliga möte med liemannen? Skulle de åtminstone ge mig fler besvärsfria år av gott liv? Svaret var – det vet man inte säkert.

Trots denna brist på entydig information rekommenderar många urologiska kirurger att man opererar bort hela prostatakörteln – en långvarig och ingalunda ofarlig operation, som dessutom riskerar att skada näraliggande nerver som reglerar sexualfunktion och blåstömning. Många strålningsspecialister rekommenderar i stället en serie strålbehandlingar.

För att göra vävnaderna känsligare för strålbehandlingen får patienten dessutom ofta en så kallad total testosteronblockad, med injektioner och tabletter som utsläcka det manliga könshormonet testosteron och dess effekter. Men inte en vecka eller två, utan under ett halvt år.

Val av behandling

Efter flitigt läsande och grundlig rådfrågning av in- och utländska specialister, min hustru och mina båda läkarsöner valde jag strålbehandling i kombination med hormonbehandling. Varför? Därför att cancern i mitt fall troligen spritt sig lokalt, alltså utanför själva prostatakapseln. Detta gör det svårare att operativt avlägsna all cancervävnad. Men med strålning kan man lägga strålningsfältet med viss marginal så att man bestrålar även lite av vävnaden utanför prostatakörteln. Då ökar chansen att få med sig även cancervävnad som spritt sig en liten bit utanför själva prostatakörteln.

Doktorn hade förberett mig. Och jag hade läst på. Men visst drog jag efter andan.

Hur är det för en äldre läkare, tillika professor emeritus vid Karolinska institutet, att plötsligt finna sig själv i rollen som tämligen hjälplös patient, som förväntas göra det personalen instruerar honom att göra? Månad efter månad, under hela första halvåret 2000? Det var ovant, tidvis svårt. Men det gick.

Några korta minnesbilder från detta halvår: Jag är på Arlanda flygplats för en kortare flygresa. Jag känner urinträngningar och går till toaletten. När jag tömmer urinblåsan kommer det inte gul urin i toalettstolen. Det kommer rött blod. Symtomet återkommer ett flertal gånger. Det gjorde inte ont. Och doktorn hade förberett mig. Och jag hade läst på. Men visst drog jag efter andan.

Ett annat minne: Jag väntar på min tur i strålbehandlingsavdelningen. I dess väntrum finns förutom jag själv en ungefär jämnårig man. Han berättar för mig att han opererats för sin prostatacancer men att cancern återkommit. Det är för detta han nu får sina strålbehandlingar. Men operationen skadade dessutom de nerver som kontrollerar blåstömningen. Han måste bära blöja. Men det tar han med ro. Trots funktionsstörningen lever han ett rikt socialt liv.

Och många år senare berättar han för mig att funktionsstörningen nu är reparerad, att han mår bra och att livet leker.

Men nu tillbaka till min egen sjukhistoria. Cellerna i en prostatacancer har egenheten att vara mycket känsliga för det manliga könshormonet, testosteron. Enkelt uttryckt behöver de testosteron för att växa.

Alltså fick jag sprutor en gång i månaden som påverkade centra i kroppen som styr produktionen av testosteron. Produktionen upphör då så länge medicinen verkar. Denna behandling kombinerades med så kallat antiandrogen i tablettform. Denna kombination kallas total androgenblockad.

Verkningar och biverkningar

Fördelen med denna behandling är att prostatacancern upphör att växa eller till och med tillbakabildas. Det område som behöver bestrålas blir då mindre och cancercellerna dessutom känsligare för strålningen.

Men dessa eftersträvade effekter får man inte gratis. Även hormonbehandlingen har biverkningar.

Men dessa eftersträvade effekter får man inte gratis. Även hormonbehandlingen har biverkningar. Den sexuella potensen påverkas negativt liksom lusten till sexuellt samliv. Men dessa effekter är som regel övergående, när medicineffekten avtagit och upphört. Andra biverkningar är värmevallningar, svettningar och viss trötthet, inte olikt vad många kvinnor upplever när de går in i klimakteriet. Men även dessa besvär är övergående.

Efter ett halvårs hormonbehandling var det dags för strålbehandlingarna. De var relativt enkla att ta sig igenom. Under de två sista behandlingsveckorna och tiden närmast efter var jag visserligen tröttare än jag brukar vara - men inte värre än att det gick att hantera med en eftermiddagsslummer.

Leva som vanligt?

Gick det trots dessa obehag att arbeta och leva ungefär som vanligt? Det gjorde det. Det gick att föreläsa, skriva, sammanträda, resa inom landet och umgås med familj och vänner.

Har behandlingen räddat mitt liv? Det är troligt, men det vet jag inte och kan inte veta. Mina PSA-värden är nu nere i mycket låga nivåer, vilket naturligtvis är bra. Kliniskt är jag frisk. Men om några cancerceller hunnit sprida sig perifert i kroppen är jag inte botad. Då behövs en ny behandlingsomgång som ett uppehållande försvar. Om behandlingen däremot kunnat nedkämpa samtliga cancerceller med eller utan hjälp av kroppens naturliga försvar eller om detta försvar kan hålla eventuellt överlevande cancerceller i schack – ja, då är jag botad, eller jag kommer att dö när det blir dags, men med min cancer – och inte av den.

Är jag rädd för att dö? Nej, inte det heller, i varje fall inte ännu.

Ligger jag vaken om nätterna och väntar på döden i cancern eller i det hjärtfel som jag också dras med? Nej. Är jag rädd för att dö? Nej, inte det heller, i varje fall inte ännu. Påverkas jag inte av risken att så småningom få cancermetastaser i mitt skelett? Jovisst. Men idag lever jag, mår ganska bra, är fullt funktionsduglig och har inga nämnvärda obehag.

Och i morgon vet jag ändå inte vad som kan hända. Var dag har nog av sin plåga. Och av sina glädjeämnen.

Ingmar Bergman lär ha sagt att han nått den period i livet då han vaknar varje morgon och räknar sina krämpor. Om de inte är fler än sju – då stiger han tacksamt upp till en ny dag. Jag försöker följa hans exempel.

Skriv ut
Senast uppdaterad:
2011-01-19
Skribent:

Lennart Levi

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund