Du beskriver egentligen ett ganska vanligt problem. Barnet har egna idéer och önskemål om vad det ska och inte ska göra, och de idéerna stämmer inte alltid överens med förälderns. Ibland kan man då som förälder bli osäker om vad som är rätt att begära av barnet, hur mycket man ska bestämma och hur man ska driva igenom det.
Om barnet har en mycket bestämd vilja och demonstrerar den på det sätt som du beskriver, så blir det förstås ännu svårare. Man kan också uppleva oro för hur andra i omgivningen ska uppfatta det hela, i barngrupper på förskolan, i affären och så vidare.
Hur kan man då få stöd i detta med att hantera barnets känsloyttringar, att sätta gränser med mera? Första steget är nog att söka i sin omgivning. Hur långt kan man komma genom att prata ihop sig med den andra föräldern? Finns det kloka far- och morföräldrar, eller andra släktingar och vänner?
Om det behövs ytterligare stöd och råd kan man vända sig till barnavårdscentralen. Där finns ofta en erfaren barnpsykolog som kan hjälpa till i sådana här situationer. Tveka inte att använda dig av den hjälpen om du upplever att du och din son har svårt att reda ut detta på egen hand.
Som du ser har jag inte svarat på din fråga om vad du ska säga och göra när han får sina utbrott, utan snarare gett dig ledtrådar att komma vidare. Det behövs en personlig kontakt för att bäst kunna diskutera detta.
