Entamöba histolytica är ett encelligt djur, en så kallad protozo, som orsakar amöbainfektion, eller amöbadysenteri.
I tarmen förekommer amöborna i en form där de växer och förökas, men de lämnar kroppen i ett vilostadium, som cystor. De kan alltså inte föröka sig utanför människokroppen. Smittan utsöndras via avföringen och infektionsdosen är låg, endast några få protozoer behövs för att man ska bli sjuk. Smittspridning sker främst via vatten eller födoämnen men också direkt via händer och avföringsförorenade föremål. Bärarskap av smittan kan förekomma under lång tid och en persons smittsamhet består så länge cystor kan påvisas i avföringen, vilket i obehandlade fall kan vara i månader till år.
Inkubationstiden, det vill säga tiden från smitta till insjuknade, är normalt två till fyra veckor, men kan variera från några dagar till flera månader. Hos vissa kan infektionen förlöpa helt symtomfritt, och amöban lever då i tarminnehållet utan att skada tarmslemhinnan. Men den kan också orsaka allt från en lindrig diarrésjukdom med två, tre lösa tarmtömningar per dag till en svår dysenteri med smärtsamma tarmsammandragningar, frekventa blodiga tarmtömningar och påverkat allmäntillstånd. I enstaka fall kan amöbor spridas till andra organ och orsaka varhärdar i till exempel levern.
Diagnos fastställs vanligen via mikroskopisk analys av avföringsprov. Ett problem är att det vid rutinmässig undersökning inte går att skilja mellan entamöba histolytica och den ofarliga entamöba dispar. Kan det fastställas att det handlar om entamöba dispar behövs ingen behandling.
Är det fråga om entamöba histolytica, eller om det inte går att utesluta det, ges idag antibiotikabehandling till såväl sjuka som symtomfria bärare för att förhindra komplikationer och smittsamhet. De antibiotika som används i Sverige för närvarande är metronidazol (Elyzol eller Flagyl) eller tinidazol (Fasigyn). Dessa påverkar dock bara den vegativa fasen och för att utrota cystor i tarmen bör behandlingen kompletteras med diloxanidfuroat (Furamide). Har varhärdar i levern påvisats kombineras behandlingen vanligen med klorokin och eventuellet doxycyklin. Ytterligare ett alternativ som ges till bland annat gravida är paromomycin.
Flera av de preparat jag räknat upp är så kallade licenspreparat och behandlingen bör ske via en infektionsklinik.
