Synundersökning
Synundersökningen har två syften: att mäta synskärpan och upptäcka brytningsfel. Synen provas på långt och nära håll, med ett öga i taget.
Man får läsa bokstäver på en upplyst tavla som är placerad fem meter bort. Det finns tio eller tolv rader med bokstäver på tavlan. När barn undersöks använder ögonläkaren i stället för vanliga bokstäver bokstäverna HVOT, bokstaven E vänd åt olika håll, eller teckningar av djur och blommor, och så vidare. Tvärtemot vad många tror går det inte att uttrycka synskärpa i procent - en rad motsvarar inte tio procent av tio rader.
Om man har brytningsfel finns flera sätt att komma fram till vilken glasstyrka som är lämpligast för att korrigera felet. Den äldsta och vanligaste metoden är att sätta olika glas i en provbåge och be patienten själv bedöma vilket glas som ger bäst synskärpa. Ögonläkaren kan också använda en så kallad autorefraktor, en apparat som liknar ett ögonmikroskop, som mäter brytningsfelet och ger förslag på lämpligt glas. Sedan kontrolleras glaset på ovanstående sätt.
På barn och personer som inte kan medverka till undersökningen genom att prova glasögon på vanligt sätt mäts brytningsfelet med så kallad skiaskopi. Det innebär att provglas av olika styrkor, som är monterade i en list, rörs framför pupillen. Av pupillens färg kan läkaren sedan dra slutsatser om brytningsfelets typ och storlek.
När det rör sig om brytningsfel brukar man komma fram till ett glas eller en kombination av glas som gör att man kan läsa sista raden på syntavlan. Då har man normal, även kallad full, synskärpa. Är synskärpan fortfarande nedsatt, trots alla provade glas, har man en synnedsättning som beror på någon sjukdom i ögat.
Synundersökningen är varken obehaglig eller besvärlig. Möjligen kan den kännas lite ansträngande om man håller på för länge.
Undersökning av ögat med ögonmikroskop
Undersökning av ögat görs med hjälp av en apparat som kallas ögonmikroskop eller hornhinnemikroskop, och som består av en förstoringsapparat och en lampa. Med den kan läkaren se ögats alla delar mycket tydligt, i kraftig förstoring om det behövs. Undersökningen tar vanligtvis ungefär 10-20 minuter.
Ögonmikroskopet står på ett höj- och sänkbart bord. Man får sitta på ena sidan av bordet med hakan och pannan mot ett stöd så att huvudet och ögonen är helt stilla under den tid som undersökningen pågår. På andra sidan mikroskopet sitter läkaren och undersöker ögat genom ett system av förstorande linser. En lampa kan lysa på ögat, som undersöks från alla vinklar.
Ögat undersöks noggrant och systematiskt framifrån och bakåt: ögonlocken, bindehinnan, hornhinnan, främre kammaren, regnbågshinnan, pupillen, ögats lins, glaskroppen samt slutligen synnerven och näthinnan.
De främre delarna av ögat, från ögonlocket till linsen, är lätta att undersöka. De bakre delarna - glaskroppen, synnerven och näthinnan - kan vara svåra att se tillräckligt bra genom en normalstor pupill. Därför måste ofta pupillen vidgas med ögondroppar. Effekten sitter i upp till ett dygn och under tiden är man ljuskänslig och ser sämre på nära håll. Man kan till exempel ha svårt att läsa eller köra bil, och därför ska man undvika bilkörning även nästa dag.
När ljuset från ögonmikroskopet riktas genom pupillen mot näthinnan, särskilt gula fläcken, blir man bländad. Ljuskänsliga personer besväras mer av detta. I övrigt är undersökningen varken besvärlig eller på minsta sätt farlig eller skadlig. En del kan ändå uppleva den som obehaglig, framför allt psykologiskt. Många har sedan barndomen lärt sig att ögat är mycket smärtkänsligt och ömtåligt samt att man måste vara mycket rädd om det. Därför kan man bli spänd eller stressad av undersökningen.
Den här undersökningen kan också göras med ett så kallat oftalmoskop eller ögonspegel, som är en handburen lampa och lins i ett. Apparaten är mindre exakt än ögonmikroskopet, men används ofta på till exempel vårdcentraler, husläkarmottagningar och avdelningar på sjukhus där man inte undersöker ögon varje dag. Den används också om patienten är sängliggande.
Om läkaren vill undersöka hornhinnan i detalj kan en ögondroppe med ett färgämne droppas in i ögat. När man sedan blinkar sprids vätskan över ögat, och läkaren kan se mycket små sår och skador.
Man kan till exempel ha svårt att läsa eller köra bil efter undersökningen, därför ska man undvika bilkörning fram till nästa dag.
Tryckmätning
Tryckmätningen görs antingen i början eller i slutet av undersökningen i mikroskopet. Den innebär att en fjäderbelastad plastcylinder trycks lätt mot hornhinnan, som har bedövats med en droppe bedövningsmedel, som också innehåller ett grönt färgämne. Enstaka gånger behövs fler än en droppe. Det finns även andra metoder, en innebär att en luftstråle riktas mot hornhinnan. Eftersom ögat inte behöver bedövas först används metoden främst av optiker, som inte har befogenhet att hantera läkemedel.
Båda undersökningarna tar under en minut och det enda obehaget är en lätt, övergående irritation efter bedövningsdroppen.
Undersökning av ögonrörelser och samsyn
Den här undersökningen kan vara mer eller mindre omfattande beroende på vilka problem man har och hur gammal man är.
Samsynen är förmågan att i hjärnans syncentrum lägga ihop de två bilderna som kommer från högra respektive vänstra ögat och skapa en tredimensionell bild. Vid undersökningen använder sig läkaren av bilder, olika hjälpmedel och apparater. För personer med normal samsyn framstår dessa bilder som tredimensionella och belägna framför bladet där de är avbildade, medan personer utan samsyn ser dem som platta och liggande på bladet.
I sin enklaste form får man titta på speciella bilder med särskilda glasögon. Då kan läkaren avgöra om man har samsyn eller inte. Om man däremot ser dubbelt behövs mer komplicerade undersökningar som kartlägger hur ögonmusklerna fungerar.
Eftersom de flesta som undersöks är barn anpassas undersökningarna så att de inte är besvärliga eller tråkiga.
Synfältsundersökning
Idag finns huvudsakligen två typer av synfältsapparater, den äldre så kallade Goldmann och de nya automatiserade/datoriserade synfältsapparaterna.
Oavsett vilken typ som används får man sitta i ett mörkt rum framför en böjd, svagt belyst skärm. En ljuspunkt som varierar i storlek och ljusstyrka visas på olika ställen på skärmen och man ska signalera genom att trycka på en knapp om man ser den. Man ser inte punkten när den faller på så kallade bortfall i synfältet. Beroende var i synfältet bortfallen finns, vilken form de har och hur stora de är går det sedan att dra slutsatser om hur mycket skadad synnerven är vid grön starr eller var i hjärnan en eventuell tumör eller blödning sitter.
Undersökningen tar ungefär 15-20 minuter. Den upplevs sällan som ansträngande. Det finns också snabbare datorbaserade metoder som bara tar några minuter. De används om läkaren misstänker att man har glaukom eller en neurologisk sjukdom.
Det finns också en enklare undersökning som kallas synfältsundersökning enligt Donders. Det är en grov metod för att bedöma synfältets yttre gränser, till exempel när man testar synen för körkort och liknande.
Ögonbottenfotografering
Ögonbottenfotografering innebär att en serie bilder tas på ögonbotten. Man sitter i ett mörklagt rum och tittar i ett ögonmikroskop, till vilket en digitalkamera är ansluten. Före undersökningen får man droppar som vidgar pupillerna så att den bakre delan av ögat syns tydligt.
Undersökningen görs av en sköterska och tar fem till tio minuter. Det gör inte ont och är helt ofarligt. Det enda obehagliga är att man kan bli bländad av upprepade blixtar.
Fluoresceinangiografi
Undersökningen är en form av ögonbottenfotografering. Först injiceras en kontrastvätska i blodet genom venen i armvecket och bilder tas på näthinnan genom ett blåfilter. Kontrastvätskan gör att blodkärl i näthinnan och åderhinnan syns tydligt och på så sätt går det att undersöka näthinnans och blodkärlens tillstånd vid vissa näthinnesjukdomar, diabetes eller blodpropp i näthinnans blodkärl.
Man sitter i ett mörklagt rum medan en sköterska tar en serie bilder genom pupillen, som vidgats med ögondroppar. Man sitter och tittar i ett ögonmikroskop som är anslutet till en digitalkamera.
Undersökningen tar ungefär 20-30 minuter, gör inte ont och är helt ofarlig. Man kan bli bländad av upprepade blixtar och det kan kännas lite tröttsamt på slutet.
Det är viktigt att säga till om man är allergisk mot kontrastmedlet eller mot något som kan vara besläktat med det. I övrigt är undersökningen ofarlig.
Optisk koherenstomografi, OCT
OCT är också ett slags ögonbottenfotografering. Som vid alla andra sådana undersökningar sitter man i mörkret och tittar i ett ögonmikroskop, till vilket en digitalkamera är ansluten. Före undersökningen får man droppar som vidgar pupillerna så att näthinnan och gula fläcken syns tydligt i mikroskopet. Bilderna från OCT visar vissa förändringar i gula fläcken tydligare än vid en vanlig ögonbottenfotografering.
Undersökningen tar fem till tio minuter, gör inte ont och är helt ofarlig. Det enda obehagliga är att man kan bli bländad av blixten.
Elektroretinogram
ERG, elektroretinogram, är besläktat med EKG, elektrokardiogram, och innebär att mycket svaga strömmar avleds från näthinnan.
En kontaktlins som har ledningar till ERG-apparaten placeras på hornhinnan. Näthinnan stimuleras med blixtar av olika styrka och längd. Sedan ritar apparaten en kurva som visar näthinnans svar på retningen. Med hjälp av kurvans utseende kan läkaren dra slutsatser om hur näthinnan fungerar och upptäcka vissa näthinnesjukdomar på ett tidigt stadium.
Undersökningen tar 30-45 minuter.
Färgsinnesundersökning
Färgsinnesundersökningen innebär att man får titta på färgbilder med fläckar och punkter i olika färgnyanser. Dessa bildar tydliga mönster om man har normalt färgsinne. Har man fel på färgseendet ser man däremot bara en meningslös röra av färgfläckar.
En annan variant av undersökningen är att man ska placera ett antal olikfärgade runda pjäser i en rad så att färger som mest liknar varandra ligger intill varandra.
Med hjälp av färgsinnesundersökningen går det att bestämma vilka områden av färgsinnet som inte är normala. Det tar ungefär ungefär 5-10 minuter att bläddra genom bilderböckerna eller lägga pjäserna.
Undersökning av mörkerseende
Först får man vara i ett helt mörkt rum i två minuter. Sedan bländas man i fem minuter. Därefter projiceras ett randigt mönster med allt svagare ljus på en skärm. Genom undersökningen får läkaren en kurva som visar näthinnecellernas, det vill säga syncellernas, tillstånd och hur de fungerar. Undersökningen tar ungefär 30-45 minuter.
Biometri
Biometriapparaten liknar ögonmikroskopet. Man får först ögondroppar som vidgar pupillerna och sitter sedan framför apparaten med hakan och pannan mot ett stöd. Apparaten mäter hornhinnans radie och ögonglobens längd. Sedan räknar en dator ut styrkan på den lins som behövs för att man ska se normalt efter en grå starr-operation.
Undersökningen görs ofta av en sköterska och tar ungefär 10 minuter.
Ultraljudsundersökning
En ultraljudsundersökning innebär att man blundar och att en så kallad ultraljudspenna sätts mot de slutna ögonlocken och vinklas i olika riktningar. Sedan framträder en bild på en bildskärm där läkaren kan se eventuella förändringar i ögat.
Undersökningen tar ungefär 10 minuter och är inte obehaglig.
