Blodprov: Kalium

Varför behöver man lämna provet?

Varför behöver man lämna provet?

När får man lämna ett prov för kalium?

Ett kaliumprov ingår ofta bland de prover som tas vid olika slags läkarundersökningar. Det kan till exempel vara i samband med utredning av njursjukdom, högt blodtryck eller diabetes. Det som undersöks är halten av kaliumjoner i blodet.

Kaliumhalten i blodet kontrolleras också regelbundet om man använder vissa läkemedel. Framförallt gäller det läkemedel som används vid hjärtsjukdom eller högt blodtryck. Ibland kan vissa sådana mediciner sänka halten av kalium i blodet, medan andra kan höja halten.

Ofta kontrolleras också halten av andra salter i blodet samtidigt som man lämnar prov på kalium. När prov på flera olika salter i blodet tas kallas detta ibland med ett gemensamt namn för elektrolyter.

Vad är kalium och var finns det?

Kalium är ett mineralämne som har stor betydelse för alla kroppens celler, särskilt för muskelcellerna, till exempel i hjärtat. Det mesta av kroppens kalium finns inuti cellerna, medan bara två procent av kroppens kalium finns i vätskor utanför cellerna, till exempel i blodet.

Mängden kalium i blodet regleras av flera olika mekanismer så att den ligger på en lagom nivå. Kalium finns i kosten vi äter. Mest finns det i frukt, grönsaker, kött och fisk. Kalium är viktigt för funktionen i kroppens alla celler. Vid rubbningar i kaliumbalansen kan man få symtom från i första hand musklernas arbete och hjärtats förmåga att pumpa blodet.

Hur tas provet?

Innan man lämnar provet brukar man få sitta ner en stund. Det är för att provet ska visa ett så rättvisande svar som möjligt.

Blodprovet tas oftast i armen med hjälp av en nål som sticks in i en ytlig blodåder, en ven. Därför kallas denna typ av blodprov för ett venöst prov. Man ska inte pumpa med armmusklerna före provet eftersom det kan påverka provresultatet. Då kan provet visa ett högre kaliumvärde än vad man egentligen har – man får ett så kallat "falskt förhöjt" resultat.

Provet kan tas när som helst under dygnet och man behöver inte vara fastande.

När får man svar?

Man kan lämna ett kaliumprov på vårdcentral eller sjukhus. Det skickas sedan till ett laboratorium för undersökning. Svaret kommer oftast till läkaren samma dag eller dagen därpå.

Hur mäts halten av kalium?

På laboratoriet kan blodprovet hanteras på olika sätt. Halten av kalium undersöks ofta i serum och då kallas provet för serum-kalium, eller S-Kalium. Men halten kan även undersökas i blodplasma, och då heter provet plasma-kalium, eller P-Kalium. Plasma är den vätska man får när blodkropparna tagits bort. Om proteinet fibrinogen tas bort ur plasma får man serum.

Provet är känsligt för hur det tas och för hur det hanteras innan kaliumhalten mäts. Därför kan det hända att provet visar högre kaliumvärden än vad man egentligen har. Om värdet är oväntat högt kan man därför få lämna ett nytt prov och upprepa mätningen.

Hur tolkas provsvaret?

Ett provsvar måste alltid vägas samman med hur man mår och vad eventuella andra prover visat. Enbart ett enstaka prov ger i de flesta fall inte svar på om man har någon sjukdom eller om värdet ändrats på grund av att man använder någon medicin.

Kaliumhalten i blodet varierar mellan olika människor, även mellan friska personer. Den kan också variera hos samma person vid olika tillfällen. När läkaren ska tolka provsvaret, jämförs det oftast med det så kallade referensintervallet för analysen. Detta bygger på genomsnittsvärdena från en stor grupp friska personer. Referensintervallet kan variera något mellan olika laboratoriemetoder.

För serum-kalium, S-Kalium, hos vuxna ligger de vanliga värdena ungefär mellan 3,5 och 5,0 millimol per liter (mmol/L). Om kaliumhalten mäts i plasma så är referensintervallet något lägre.

Ju mer resultatet avviker från de vanliga värdena desto viktigare är det att detta uppmärksammas av läkaren. Många gånger tar laboratoriet kontakt med läkaren direkt när kaliumvärdet mycket högt eller lågt.

Höga värden, vad kan det bero på?

Höga halter av kalium i blodet kallas hyperkalemi.

En vanlig orsak till att kaliumvärdet är förhöjt är att det skett något fel vid provtagningen eller provhanteringen. Då måste man oftast lämna ett nytt prov för att göra en kontroll av det första provresultatet.

Om värdet är säkert förhöjt brukar den vanligaste orsaken vara läkemedel. Det finns många läkemedel som kan minska njurarnas förmåga att göra sig av med kalium från kroppen, till exempel ACE-hämmare och så kallade kaliumsparande vätskedrivande läkemedel. En annan vanlig orsak är njursjukdom. En av njurarnas viktiga funktioner är att reglera kaliumvärdet.

Vid många svåra sjukdomar påverkas kroppens vätskebalans. Kaliumvärdet kan då både bli högre eller lägre. Exempel på detta kan vara chocktillstånd vid svåra skador, eller vid allvarliga former av diabetes. Vissa ovanliga rubbningar i binjurarna kan också ge höga kaliumvärden.

Om man behandlas på sjukhus och får vätska och salter direkt i blodet genom dropp, mäts kaliumvärdet regelbundet för att kontrollera att man får lämplig mängd.

Även större skador på kroppen, till exempel stora sår eller stora muskelskador, kan leda till höga värden genom att kalium läcker ut från cellerna till blodet.

Om kaliumvärdet är högt kan man få behandling. Vilken behandling man får beror på vad som orsakar det höga värdet.

Låga värden, vad kan det bero på?

Låga halter av kalium i blodet kallas hypokalemi.

Den vanligaste orsaken till lågt kaliumvärde är läkemedel, framför allt att man använder vissa vätskedrivande medel, till exempel furosemid.

Andra orsaker till låga kaliumvärden kan vara att man förlorat salter, till exempel genom kraftig diarré eller kräkningar. Njursjukdomar kan i vissa fall också ge hypokalemi istället för högt värde. Detsamma gäller vissa ovanliga rubbningar i binjurarna.

Om kaliumvärdet är lågt kan man få behandling. Vilken behandling man får beror på vad som orsakar det låga värdet.

Vanliga förkortningar

Vanliga förkortningar för detta prov är S-K, S-Kalium, P-K och P-Kalium.

Fäll ihop
Skriv ut
Senast uppdaterad:
2011-10-31
Skribent:

Martin Enander, läkare, specialist i allmänmedicin, Sundsvall.

Redaktör:

Theresa Larsdotter, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Per Bjellerup, läkare, specialist i klinisk kemi, Centrallasarettet, Västerås.