Benskörhet

Det friska skelettet

Skelettet består av över 200 ben som har olika funktion. Benvävnaden i skelettet är en reservoar för kroppens behov av kalcium. Om det råder brist i kroppen hämtas kalcium från skelettets benvävnad. Skelettets olika ben fungerar också som mekaniskt skydd för inre delar av kroppen. Ett exempel på det är skallens platta ben som skyddar hjärnan. Benen är också fäste för muskler och ledband.

Inuti många av kroppens ben finns benmärg där röda blodkroppar och andra celler bildas. Benet är en levande vävnad som bryts ned och byts ut i en ständig anpassning till det krav skelettet utsätts för. Denna ombyggnad pågår hela livet och styrs av hormoner som bisköldkörtelhormon och könshormon, men också av mängden D-vitamin och kalcium i kroppen. Man byter ut hela sitt skelett under loppet av 10 till 20 år.

Hos en frisk vuxen människa finns en balans mellan nedbrytning och uppbyggnad av ben, men när man har benskörhet rubbas balansen och mer ben bryts ned än vad som återbildas. Benskörhet kallas även osteoporos.

Kvinnor får ofta benskörhet efter klimakteriet

Kvinnors skelett byggs framför allt upp under de första 20 levnadsåren. Hos män fortsätter uppbyggnaden i ytterligare några år och de får oftast en högre benmassa än kvinnor. De flesta behåller sedan i stort sett sin benmassa upp till 50 års ålder.

I samband med kvinnans klimakterium minskar mängden kvinnligt könshormon, så kallat östrogen. Detta hormon har många effekter i kroppen. Skelettet påverkas på så sätt att benmassan bibehålls. När sedan östrogenproduktionen minskar då kvinnan kommer i klimakteriet ökas nedbrytningen av ben. Benmassan minskar som mest under de första åren efter att menstruationen har upphört.

Kvinnor med lite mer kroppsfett tycks ha ett visst skydd mot benskörhet. Det beror på att kvinnor även efter klimakteriet kan tillverka ett östrogent hormon av det manliga hormonet androstendion. Detta sker i kroppens fettväv. En liten och tunn kroppsbyggnad ökad risk för benskörhet.

För de allra flesta är det bra att motionera för att förebygga benskörhet. Men unga kvinnor som hårdtränar i tävlingsklass kan riskera att få en sämre benmassa. Det beror framför allt på att den hårda träningen påverkar hormonbalansen i kroppen, vilket även visar sig genom att menstruationerna glesar ut och kan försvinna helt.

Brist på kalcium

Efter 70-årsåldern sker benförlusten med en jämnare och långsammare takt och är då ungefär lika stor för män och kvinnor. Det beror bland annat på att äldre har lättare att få brist på D-vitamin, som behövs för att ta upp kalcium från tarmen. Då minskar mängden kalcium i blodet och kroppen kompenserar det genom att "låna" från skelettet. Om man inte får i sig tillräckligt med kalcium blir skelettet på sikt urkalkat.

Kvinnor har högre risk än män

Risken för att få benskörhet och olika benbrott kan öka av många olika anledningar. Till exempel har kvinnor en två till tre gånger högre risk än män, eftersom de har lägre benmassa från början och dessutom utsätts för den extra benförlust som sker efter klimakteriet.

En långvarig låg nivå av östrogen i blodet hos kvinnor kan till exempel bero på att menstruationen startade sent och att klimakteriet startade tidigt. Män som har låg halt testosteron i blodet har en ökad risk för att få benskörhet.

Om man har tidigare benbrott kan det bero på benskörhet och öka risken för att man får en ny fraktur. Har man minskat i längd, mer än tre centimeter före eller fem centimeter efter 70 års ålder, kan det bero på en sammanpressning av kotorna i ryggraden som i sin tur kan bero på benskörhet.

Fler orsaker till att risken ökar

Andra orsaker till att risken ökar kan till exempel vara:

• rökning
• att man har druckit mycket alkohol under lång tid
• läkemedel som till exempel kortison, vissa medel mot epilepsi och långvarig behandling med det blodproppsförebyggande medlet heparin
• om man är fysiskt inaktiv
• sjukdomar som till exempel ledgångsreumatism, anorexi, överkänslighet för gluten, sköldkörtel- och bisköldkörtelsjukdom
• brist på D-vitamin.

En mer ovanlig riskfaktor för benskörhet är att man utsätts för kadmium genom sin arbetsmiljö. Om man har sur mage och tar mycket stora mängder aluminiumhaltiga magsyrebindande läkemedel kan risken för benskörhet öka.

Ärftlighet spelar roll

Ärftliga faktorer kan påverka mängden kalcium och andra mineraler i skelettet. Om man har nära släktingar, till exempel föräldrar och syskon, som råkat ut för benskörhet är risken större att man själv kan vara i riskzonen. En kvinna vars mor har fått en höftfraktur har i genomsnitt dubbelt så stor risk att själv råka ut för detta, jämfört med andra kvinnor.

Hur vanligt är benskörhet?

Benskörhet blir allt vanligare, delvis beroende på att människor lever längre idag. I 70-årsåldern har drygt var tredje kvinna och var sjätte man benskörhet.

Motion och bra mat minskar risken

Barn och ungdomar kan påverka sin benmassa genom att äta mat som innehåller tillräckligt med kalcium. Exempel på kalciumrika livsmedel är mejeriprodukter, broccoli, ärtor, bönor och spenat. Det är också viktigt att unga människor rör på sig och att de är utomhus varje dag. Om man fortsätter med det även som vuxen behåller man skelettet så starkt som möjligt.

Det är viktigt att äta kalcium hela livet och se till att få i sig det på annat sätt om man inte äter mjölkprodukter. Vitamin D behövs för att man ska kunna tillgodogöra sig kalcium till skelettet.

Oftast får man inga symtom

Benskörhet upptäcks ofta inte förrän man får ett benbrott någonstans i kroppen, eller en spricka i skelettet. Vanligast är handleder, ryggkotor eller höfter, men benbrott i axlar och revben förekommer också. Ofta inträffar benbrottet redan vid lätt påfrestning, som till exempel efter ett fall från låg höjd. Trots att benet utsätts för ganska svaga krafter så uppkommer benbrottet.

Alla akuta benbrott gör ont på något sätt, men om man får sammanpressningar på kotorna i ryggen kan det ibland bara ge en måttlig ryggvärk, som man kanske inte ens söker vård för. Om man får upprepade kotfrakturer i ryggen på grund av benskörhet kan kotorna ändra form, vilket så småningom gör så att man blir kutryggig och kortare.

Ibland får man inga symtom alls efter en sammanpressning av kotorna. Om man minskar flera centimeter i längd kan det vara tecken på att kotorna har pressats samman. I så fall kan man behöva behandling mot benskörhet för att minska risken för fler benbrott.

Hur läkaren ställer diagnos

För att ta reda på om man har benskörhet brukar läkaren börja med att ställa frågor om till exempel ärftliga risker, livsstil och om man tar mediciner eller har haft tidigare benbrott eller sjukdomar som kan orsaka benskörhet. Läkaren gör också en allmän kroppsundersökning, och en särskild bedömning av hur ryggen ser ut och hur rörligheten är.

Om man har oklara ryggsmärtor kan det vara nödvändigt att genomgå en röntgenundersökning av ryggraden för att läkaren ska se om det finns ihoptryckta kotor och kunna utesluta andra skelettsjukdomar. En röntgenundersökning visar inte bentätheten. Urkalkningar syns endast om de är omfattande.

Bentäthetsmätning behövs i vissa fall

Om läkaren misstänker att man har benskörhet får man ofta genomgå en bentäthetsmätning. Om man har benskörhet görs ofta en ny mätning ett par år efter att man fått börja med läkemedelsbehandling för att kontrollera att behandlingen fungerar som det var tänkt.

Undersökningen sker med hjälp av en svag röntgenstråle som går genom kroppen medan man ligger på en brits eller sitter i en stol.
Bentäthetsmätning kan också göras med ultraljud eller på andra sätt.

Man bör få bentätheten mätt efter ett benbrott där läkaren misstänker att benskörhet kan spela roll. Det finns inga vetenskapliga bevis för att stora grupper av befolkningen har nytta av att genomgå bentäthetsmätningar.

Vart vänder man sig?

Utredning och behandling av benskörhet görs av en läkare som är specialist i allmänmedicin. Man kan söka hjälp på vårdcentral eller distriktsläkarmottagning.

Om man får benskörhet i samband med andra sjukdomar, eller genom behandling med vissa läkemedel, görs utredningen oftast av en specialist inom det område man behandlas för. Det kan till exempel vara en läkare som är specialist i reumatologiska sjukdomar eller lungsjukdomar.

När barn eller ungdomar får benskörhet utreds de av en barnläkare.

På vissa håll i landet finns speciella mottagningar, osteoporosmottagningar, för utredning och behandling av benskörhet.

Andra undersökningar som kan göras

Någon gång kan benskörhet vara ett tecken på annan sjukdom. För att säkert utesluta det gör läkaren en kroppsundersökning och tar oftast en del prover. Om det verkar som om man tar upp näring dåligt från tarmen görs en särskild utredning av det med blodprover, och i vissa fall också prov från tarmväggen som tas med ett speciellt instrument.

Orsakerna till benskörheten påverkar behandlingen

Om benskörheten har orsakats av en annan sjukdom behandlas den i första hand. Om medicineringen är en viktig orsak till benskörhet får man diskutera med sin läkare hur viktigt det är att fortsätta med samma läkemedel.

Vad man själv kan göra

Precis som när det gäller att förebygga benskörhet ska man fortsätta att vara fysiskt aktiv, och se till att få i sig tillräckligt med kalcium och D-vitamin. Kalcium finns i mejeriprodukter som mjölk, filmjölk, yoghurt och ost, men även i bladgrönsaker som broccoli och spenat. Det kan ofta vara bra att äta extra D-vitamin, men innan man börjar med det ska man kontrollera halten av kalcium i blodet. Annars kan kalciumhalten bli för hög, vilket kan vara skadligt. Ibland kan man behöva ta ett tillskott av kalcium i tablettform. Man bör rådgöra med sin läkare om behandlingen.

Motion förbättrar inte bara skelettet utan ökar även muskelstyrka, koordinationsförmåga och balans. Man kan välja det man trivs bäst med - promenader, trädgårdsarbete, löpning eller tennis. Sjukgymnaster har särskilda träningsprogram för att stärka och stödja ryggen, liksom program som kan användas efter benbrott och om man behöver träna trots sängläge.

Råd för att undvika benbrott om man har benskörhet

Det är bra att ordna hemmiljön så att man minskar risken för att falla omkull och bryta ben i kroppen.

• Se till att golvet är fritt från lösa föremål, sladdar och annat som kan innebära snubbelrisk. Golvet ska vara jämnt men inte halt.
• Använd riktiga skor inomhus istället för sockor eller mjuka tofflor.
• Ta bort små mattor och lägg halkskydd under de större.
• Trappor ska ha bra belysning och handräcken helst på båda sidor.
• Se till att det finns bra belysning om man behöver gå upp på natten.
• I badrummet är det bra med handtag vid toaletten, duschen och i badkaret, och gärna en halkskyddsmatta.
• En trådlös telefon är bra att ha med sig så att man slipper rusa till telefonen när det ringer.
• Undvik att kliva upp på bord och stolar - be om hjälp vid byte av glödlampor och städning på hög höjd.
• Utomhus ska man använda käpp, rollator eller få stöd av någon om man har dålig balans eller om det är halt ute. Det finns dubbar, även infällbara, att montera på promenadskor och stövlar. Undvik att gå ut när det är väldigt halt.
• Om man har en stor risk för att falla omkull kan det vara bra med särskilda höftskydd, som minskar risken för att man ska få en höftfraktur vid ett fall.

Tillskott av mineral och vitamin

Det är nödvändigt att man får tillräckligt med kalcium och D-vitamin för att kunna bygga upp ett starkt skelett.

I första hand ska man försöka få tillräckligt med kalcium genom maten och D-vitamin genom att vistas utomhus under sommarhalvåret. Om man har fått läkemedelsbehandling mot benskörhet behöver man oftast också få extra tillskott av kalcium och D-vitamin. Exempel på sådana tabletter är Kalcipos-D, Calcichew D3 eller Ideos.

D-vitamin ökar kroppens förmåga att ta upp kalcium från maten i tarmen. Det är viktigt att man får halten av kalcium i blodet och njurfunktionen kontrollerad innan man börjar med extra kalcium och D-vitamin. Har man haft njursten kan risken öka för nya njurstensanfall om man får för mycket kalcium. Man ska därför alltid rådgöra med en läkare innan man börjar med tillskott av kalcium och D-vitamin.

Läkemedel vid benskörhet

Om man har haft benbrott hjälper det oftast inte med bara tillskott av kalcium, utan man kan behöva någon annan form av läkemedel.

De läkemedel som oftast används är bisfosfonater, till exempel Alendronat, Fosamax, Risedronat och Optinate Septimum. Bisfosfonater är en grupp läkemedel som används för att minska risken för benbrott om man har benskörhet. De verkar genom att minska nedbrytningen av skelettet. Oftast kan de här läkemedlen tas en gång per vecka.

Om man av någon anledning inte kan ta bisfosfonater, eller om det inte fungerar, kan man behöva prova något av följande läkemedel:

• Denosumab innehåller antikroppar som blockerar bildningen av de celler som bryter ned benvävnad. Ett exempel är läkemedlet Prolia, som man får som en spruta under huden var sjätte månad.
• Strontium liknar kalcium och byggs in i skelettet. Läkemedlet minskar nedbrytningen av benet och hjälper troligen till att stimulera bildningen av nytt ben. Exempel på läkemedel som innehåller strontium är Protelos.
• Östrogen bidrar till att benmassan bevaras och motverkar benskörhet. Eftersom behandling med östrogen undre längre tid ökar risken för bröstcancer, samt att det finns mer effektiva läkemedel, är östrogen inte längre ett läkemedel som används i första hand vid behandling av benskörhet.
• SERM kallas en typ av läkemedel som har östrogenliknande effekter på skelettet utan att ha samma biverkningar. Exempel är Evista, som innehåller det verksamma ämnet raloxifen.
• Parathormon, PTH, kallas läkemedel med bisköldkörtelhormon som stärker skelettet genom att påverka de celler som bygger upp benvävnad. Läkemedlet används ibland mot svår benskörhet. Parathormon får man som spruta en gång per dag under 18 månader. Exempel på läkemedel med bisköldkörtelhormon är Forsteo och Preotact.

Uppföljning av behandlingsresultatet

Ofta gör läkaren en ny bentäthetsmätning efter cirka två års behandling för att se vilken effekt behandlingen har på bentätheten. Därefter behövs oftast ingen ytterligare mätning.