Sorg

Om sorg

Om sorg

En stark känsla

Sorg är en stark känsla som kan göra att vi mognar, men den kan också förändra livet så att det blir mer tomt och beskuret. Precis som alla andra känslor som kärlek och glädje, hat och vrede, finns sorgen med oss hela livet. Glädjen och sorgen är varandras motpoler men också varandras förutsättningar precis som livet och döden är det.

Sorgen ändrar sig från dag till dag. Den kan liknas vid en vandring längs en slingrande stig i ett landskap där man går genom mörka skogar men också kommer fram till ljusa gläntor och nya utsiktspunkter. Denna vandring, denna process, brukar kallas för sorgearbete.

Att lära sig möta sina känslor

Det gör oss rikare som människor om vi kan ta emot och känna på livet så som det är i hela dess spektrum från ljus till mörker.

Redan som små barn får vi lära oss att möta och hantera olika känslor. Det är viktigt att respektera barnets känslor och låta henne eller honom uttrycka dem. Hur vi har blivit bemötta som barn påverkar oss också som vuxna. Flickor tillåts ofta visa sina känslor mer än pojkar. Om en pojke får höra att han inte ska gråta, kan han även som vuxen man ha svårt att visa sin sorg och därmed också att bearbeta den.

Man sörjer inte bara när någon har dött. Det finns många anledningar till sorg. Vid en skilsmässa kan man förlora en livskamrat som har stått en nära. Förlusten kan vara lika definitiv och sorgen lika stor som om han eller hon hade avlidit, men det kan vara svårare att hitta ett accepterat uttryck för sorgen.

När man går i pension kan man sörja kontakten med arbetskamraterna, att inte längre få fullgöra en uppgift och känna sig behövd. När man åldras ser man sin kropp förändras. Huden blir rynkig, håret glesnar och kanske måste tänder dras ut eller en sjuk kroppsdel opereras bort. Bit för bit tvingas man sörja förlusten av det som hörde till bilden av en själv.

Många olika känslor finns i sorgen

Sorgen innehåller ofta andra känslor som ångest, vrede, skuld och saknad.

Sorgen och saknaden är så tätt sammanflätade att det kan vara svårt att skilja på dem. Saknaden kan ibland vara lika svår som sorgen, kanske särskilt hos barn.

Det är vanligt att den som sörjer blir arg. Ilskan kan rikta sig mot den som sviker genom att dö. Den kan också rikta sig mot andra, till exempel vårdpersonal.

En människa som har förlorat en närstående har ofta en känsla av skuld, det kan gälla något aldrig så litet och betydelselöst i andras ögon. Ibland finns det ett verkligt underlag för skuldkänslan, men oftast finns inte det. Eftersom vi har frihet att välja hur vi lever har vi också ett ansvar. Att vi har känsla för det som är rätt och fel, det vi gjorde och det vi tycker att vi borde ha gjort, det är ju just det som utmärker oss som människor.

Sorgens många uttryck

Vi är alla olika och vi sörjer och uttrycker vår sorg på olika sätt. Vi påverkas av vår kultur och vår omgivning. Det är också annorlunda att sörja en gammal människa som har varit sjuk länge än att sörja någon som har dött oväntat, kanske helt frisk, kanske alltför ung.

Kroppens naturliga uttryck för sorg är tårarna. När de saknas kan det vara svårt att känna igen sorgen. Den kan i stället visa sig som en trötthet som kan vara så stor att det känns som om man knappt orkar bära upp sin kropp, och man kan ha svårt att sköta sig själv. Sorgen kan också påminna om rädsla och ångest: man blir rastlös, sväljer gång på gång, suckar och kippar efter andan. Ibland kan den uttrycka sig som håglöshet, depression eller sömnsvårigheter. Besvär från magen och hjärtat är inte heller ovanliga.

Unga och gamla sörjer på olika sätt. Hos gamla är sorgens uttryck inte alltid så tydliga och kan i stället ge kroppsliga symtom eller depression.

Fäll ihop

Sorgearbete

Sorgearbete

Sorgearbetets faser

Redan som barn fick vi genom de gamla sagorna veta en hel del om livet och döden och om kärleken och sorgen. På samma sätt som med musik och konst går sagorna direkt till våra hjärtan. De behöver inte närmare förklaras för att vi ska förstå deras betydelse. Sagorna visar oss vad vi kan förvänta oss i livet, hur människor kan reagera och vad som är vanligt och mänskligt. De visar också på olika sätt att hantera svåra situationer.

Den sörjande går igenom sorgearbetets olika skeden. Så är det i dag och så har det alltid varit. Detta beskrivs så fint i Bröderna Grimms version av sagan om Askungen.

Den lilla flickans mamma dog, och snön bredde ett täcke över graven. Känslorna var frusna, men så småningom kommer de fram och Askungen går varje dag till graven och gråter. Askungens pappa gifter om sig. Hon får styvmor och styvsystrar. Askungen sover i askan intill spisen och hon är grå och smutsig. I sagan är det de elaka styvsystrarna som tvingar henne till det, men kanske passar det henne att leva så i sin sorg. Hon drar sig undan från glädjen i livet.

Efter vintern blir det vår och snön smälter. Askungen planterar en hasselkvist på graven. Vattnad av Askungens tårar växer kvisten upp till ett träd. Tiden går och en dag är Askungen redo att lämna sin sörjande tillvaro. Tillfället kommer när kungen ska ha fest. Askungen hämtar kraft från trädet som växer på moderns grav: där får hon den vackra klänningen och skorna till balen. Sorgen över den döda modern har omvandlats till goda minnen som ger Askungen styrka och mod att fortsätta sitt liv.

Faserna i sorgeförloppet som vi kan följa i Askungesagan brukar vi kalla för chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfas. De här faserna övergår oftast omärkligt i varandra och tiden för varje fas varierar från person till person.

Chockfasen är kortast och tydligast när någon har dött oväntat. Då finns ofta en känsla av overklighet. Kroppsliga symtom, sömnsvårigheter, irritation, ilska och känslor av skuld är vanliga.

Efter chocken kommer reaktionsfasen då man är helt upptagen av sin sorg. Den perioden kan vara i några veckor eller månader. Den övergår i bearbetningsfasen då man tänker på det som har hänt, försöker få in det i ett begripligt sammanhang i livet. Den fasen är längre, kanske upp mot något år.

Nyorienteringsfasen har kommit då man är beredd att ta tag i livet på nytt och försöker hitta ett sätt att leva med de erfarenheter man har fått. Den fasen fortsätter livet ut.

Det är inte alltid man kan acceptera det som har hänt ens efter lång tid. Särskilt svårt kan det vara när en ung människa eller ett barn har dött. Den obesvarade frågan "Varför?" kan finnas kvar resten av livet.

Så småningom kommer en dag då den sörjande märker att han eller hon inte haft den döda med i tankarna hela tiden. Den upptäckten kan ge dåligt samvete. Man kan känna det som en plikt att hålla sig kvar i sorgen och minnet. Men så är sorgens förlopp, och när sorgen är mindre överväldigande kan man ofta få en klarare minnesbild av den som har dött. Man kan inte se klart när ögonen skyms av tårar!

"Den allra sista gången", en dikt av Viola Renvall slutar så här:
Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det
Djupt i sin saknad.

Att sörja

Man kan tänka sig att vi för varje sorg har en viss mängd tårar. Om tårarna blir kvar i kroppen mår vi inte bra. Därför är det viktigt att tillåta sig att vara ledsen och gråta ut sina tårar. Det kan till och med vara bra att framkalla minnen som får en att gråta. Man kan titta på fotografier och söka upp platser som är förknippade med minnen. Det är bra om man kan få berätta för sina vänner om honom eller henne, hur man har haft det och hur det var den sista tiden. Musik, dikter och konstverk kan också hjälpa oss att komma i kontakt med våra känslor. En spröd ton från en flöjt eller violin kan oväntat öppna hjärtats dörr. När man har gråtit ut sina tårar kommer man i stället kunna stanna upp vid de ljusa minnena. Man ska inte göra sig brådska med att städa bort den dödas kläder och andra saker. Låt allt vara kvar till dess det känns alldeles rätt att göra det!

Livet är tillfälligt och lidandet är en naturlig del av livet. Om man försöker springa ifrån sina tårar lurar man bara sig själv. Vi behöver tid i lugn och avskildhet för att vara i sorgen. Vi måste ge utrymme för de stora frågor som kommer emot oss, frågorna om livets mening, om lidandets och dödens mening. Finns det en mening? Finns det en avsikt med vårt liv? Vad är rätt och vad är fel? Finns det någon rättvisa, någon skuld, någon försoning, något straff?

Peter Curman skriver i dikten "Tillit":
Att vila med livets hela tyngd
ytterst på ett grässtrå
är din enda möjlighet
Där
i det yttersta av det skyddslöst mjuka
finns din trygghet
din berggrund

Går det att komma över sorgen?

Att sörja är som ett tungt arbete. Man orkar inte sörja om man är utmattad av omvårdnad och tunga vaknätter. Man behöver få sova och man behöver hjälp av andra - ensam är inte stark. Plikter och ansvar för andra kan göra att man tvingas skjuta undan sorgen en tid, men så snart det går måste man ge sig tid att sörja. Ju längre tiden går, desto svårare är det att komma i kontakt med sina känslor igen, och det gör också att det nätverk av människor som finns omkring en den första tiden försvinner utan att man får nytta av det!

De flesta av oss tvingas uppleva sorg inte bara en utan flera gånger. Man kan inte lägga en sorg bakom sig genom att gå runt den, utan man måste gå rakt genom den. En tidigare sorg som man har skjutit undan kan hindra en från att sörja igen. Man måste då släppa fram den gamla sorgen på nytt för att den nya ska få plats.

Man brukar tala om ett sorgeår, det första året utan den som har dött, med de stora helgerna, semestern, födelsedagarna och det man brukade göra tillsammans vid speciella tidpunkter. Det är inte säkert att man avslutat sitt sorgearbete efter detta år. För Askungen tog det säkert mycket längre tid eftersom ett träd hann växa upp medan hon sörjde. Det kan ta lång tid att hitta ett nytt sätt att leva och att få tillbaka tilliten till livet. Ur sorgen kan växa kraft och styrka, men den känsla som sorgen gav och många obesvarade frågor kan ändå bli kvar. Sorgen blir ett ärr, ett minne, en erfarenhet.

Föräldrar som har upplevt förlusten av ett barn berättar om en alldeles speciell sorg. Det är så helt emot naturens ordning att ett barn dör före sina föräldrar att det måste sätt djupa spår. Barn som har fått sina föräldrars gränslösa kärlek kan komma att lämna efter sig en gränslös sorg, ett sår som bara delvis läker.

Livet upprepar sig aldrig. När man har fått uppleva en stor sorg är livet förändrat även när omgivningen tycker att allt verkar som vanligt igen. Ingenting blir riktigt som förut. Man kan jämföra det med om man skulle få ett ben amputerat. Så småningom kommer krafterna tillbaka och man kan ta sig fram på kryckor. Man får en protes som man lär sig gå riktigt bra med. Det kanske inte ens märks att man bara har ett riktigt ben. Man kommer ändå att förbli enbent, och man kommer troligen hela livet då och då få ont i stumpen. Många saker som man kunde göra förut, kan man aldrig mer göra. Knappt ett ögonblick kan man själv glömma att man har förlorat ett ben. Hela livet har förändrats.

Fäll ihop

Tröst och stöd

Tröst och stöd

Hur kan man hjälpa en människa som sörjer?

Vad är tröst? Hur tröstar man en sörjande människa? Ska man försöka trösta?

Man kan aldrig helt sätta sig in i en annan människas känslor och man måste respektera dem precis så som de är. Att trösta kan helt enkelt vara att se och acceptera sorgen och dess uttryck och inge hopp. Blotta närvaron av en annan människa kan i en förtvivlad och utsatt situation kännas hoppingivande. Den tyngsta sorgen är kanske den som ingen ser.

Hur närmar man sig en människa som har förlorat en närstående? Vad säger man? Man behöver kanske inte säga så mycket. Det kan räcka med att säga: "Jag hörde att din vän har dött." Många gånger är det tillräckligt för att den som sörjer ska börja berätta. Har man gått igenom något svårt behöver man få berätta, inte en gång utan många gånger, om och om igen, även om berättelsen då och då avbryts av tårar. Det är ett sätt att arbeta sig igenom sorgen. Vi kan hjälpa varandra med det genom att bara finnas till hands och lyssna.

Hittar man inga ord kan man uttrycka det man känner genom att ge en kram, hålla om eller hålla i och smeka en hand. Ofta säger värmen från en kropp mer än vad alla ord kan uttrycka. Vi kan också visa vad vi känner genom att hjälpa till med småsaker, något av det vardagliga som alltid behöver göras. Hur vi väljer att göra beror på vilka vi själva är, hur vi har lättast att uttrycka oss. Det viktiga är att den som har det svårt känner vår närvaro, att vi finns till hands, att vi är beredda att ge av vår tid.

Eftersom tårarna måste gråtas ut om vi ska må bra, behöver inte den som sitter hos någon som sörjer vara rädd för tårarna. Sitt bara där och ta emot dem. Tänk på att alla dess tårar måste få komma ut.

Redan som barn fick vi genom många av de sagor som berättas från generation till generation lära oss en hel del om livet och döden, om glädjen, kärleken och sorgen. På samma sätt som med musik och konst går sagorna direkt till våra hjärtan. De behöver inte närmare förklaras för att vi ska förstå deras betydelse. Sagorna visar oss vad vi kan förvänta oss i livet, hur människor kan reagera och vad som är vanligt och mänskligt. De visar också på olika sätt att hantera svåra situationer.

Sorgearbete kan ta lång tid

Om starka känslor inte får tillfälle att uttryckas kan den energi de innehåller i stället visa sig som intensiva aktiviteter, resor, arbete eller föreningsliv. Man kan också fly till något mer destruktivt som tabletter eller alkohol.

Det är inte ovanligt, särskilt hos äldre sörjande, att man tycker sig se och höra den döde, att man till exempel upplever att man sitter vid bordet hemma och talar med varandra. Detta är inte tecken på förvirring eller psykisk sjukdom utan helt normalt.

Barn behöver speciell omsorg. Ibland försöker man "skona" barnen genom att hålla dem borta från den som är svårt sjuk eller döende, från den döda, från begravningen och från sorgen. Barn kommer ändå att uppleva det som händer genom de vuxnas sätt att reagera. Barnen mår bättre om de får vara med. De tar allt på sitt eget sätt beroende på hur gamla och hur mogna de är, och de brukar inte ta på sig mer än de orkar bära. Det är viktigt att barnen inte lämnas utanför.

Det är alltid svårt när någon dör. Trots det är det bra om man kan vara närvarande och följa en närstående den sista tiden fram till dödsfallet och då också vara med och delta i det praktiska arbetet efteråt som att göra i ordning den döda kroppen. Om man har varit med den sista tiden och vid själva dödsfallet brukar begravningen upplevas mindre tung. Man har redan tagit sitt mest personliga farväl. Om dödsfallet har varit oväntat är det särskilt viktigt att se den döda kroppen för att kunna inse att det som hänt är verkligt.

När man har drabbats av sorg och livet blivit ett kaos, är det bra om man ändå försöker uppehålla sina vardagsrutiner. Man kan behöva vila sig och sova om man inte har fått göra det, men sedan är det bra att komma tillbaka till sitt vanliga liv och sitt arbete så snart som möjligt. Det kan fungera som en ledstång att hålla sig i under en svår och otrygg tid.

Sorgearbete kan ta lång tid. Om det stannar upp utan att tårarna har fått komma ut brukar man säga att sorgen har frusit. Detta kan yttra sig på olika sätt, som långvariga kroppsliga besvär, ont i ryggen, ont i magen, ett oroligt hjärta eller ett högt blodtryck. Någon kan ha låtit den dödas rum stå kvar orört år efter år. Det kan vara särskilt svårt att bearbeta sorgen om relationen till den avlidne har innehållit mycket av vrede och skuld. Ju längre tid som har gått, desto svårare kan det vara att förstå orsaken till att man inte mår bra och att göra något åt det. Kanske börjar man ta tabletter mot högt blodtryck när boten egentligen skulle vara att tina upp den frusna sorgen! Man kan ibland behöva hjälp med detta av någon speciellt utbildad person som en kurator eller en psykolog.

Lugnande mediciner

Om man är utvakad eller har svårt att sova, kan man behöva sömntabletter under en kort period. Det är viktigt att det inte blir en vana. Om sömnsvårigheterna inte går över efter den första tiden, kan det vara bra att tala med någon läkare om det. Man kan behöva lära sig hur sömnen fungerar och man kan behöva ändra på sina vanor. På sikt brukar detta ha bättre effekt än sömntabletter.

Förr var det vanligt att man använde lugnande tabletter för att "orka med begravningen". I dag vet vi att man mår bättre om man öppet visar och talar om sin sorg. Det är väl aldrig så tillåtet att gråta som på en begravning! Det är ju också då man har fler förstående människor omkring sig än vid något annat tillfälle.

Att ge och att ta emot

När vi som mest behöver andras närvaro och omsorg, kan vår egen förtvivlan göra att vi förlorar förmågan att ta emot. När man inte förmår ta emot, är det svårt för andra att ge. När man sörjer behöver man vara ensam, men man behöver också kontakt med andra människor. Många av oss känner oss tafatta och osäkra på hur vi ska bete oss, hur vi ska närma oss. Det blir kanske lättare om vi tänker på att en människa som finns nära och som lyssnar bara i och med detta kan inge ett hopp. Det hoppet är kanske just det som kan ge tröst - hoppet om att det ändå finns ett ljus, även om det är långt borta och den som sörjer ännu inte kan se det själv.

En dikt av Barbro Lindgren:
Djupt, djupt inne i sorgens
mörker, glimtar en annan
sorts glädje fram,
en allvarligare glädje,
i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian! Den blommar nu!

De citerade dikterna är hämtade från diktsamlingen "En dikt till tröst", utgiven på Brombergs förlag 1993.

Fäll ihop

Sök hjälp och stöd i Kronoberg

Senast uppdaterad:
2013-11-21
Skribent:

Ulla Söderström, läkare, specialist i allmänmedicin, Tavelsjö

Redaktör:

Rebecka Persson, 1177 Vårdguiden


Kronoberg
Tillägg uppdaterade:
2013-11-21