Lungorna tar upp syre från luften
Luftvägarnas och lungornas viktigaste uppgifter är att
- ta upp syre från inandningsluften för vidare transport till kroppens celler
- avge koldioxid från vävnaderna med utandningsluften.
Syre är nödvändigt för att cellerna ska kunna fungera normalt. Det behövs bland annat för ämnesomsättningen och energiproduktionen i kroppen. Hjärnan kan bara vara utan syre någon minut innan den skadas. Som restprodukter vid ämnesomsättningen bildas koldioxid och vatten. Om koldioxiden inte fördes bort från cellerna skulle miljön runt dem bli mycket sur och cellerna skulle sluta fungera.
Luftvägarna transporterar luft till lungorna
Luftvägarna transporterar gaser till och från lungorna. Dessutom värmer luftvägarna upp inandningsluften och gör den fuktig för att de känsliga lungorna inte ska skadas.
Till luftvägarna räknas: 1. näsan 2. bihålorna 3. svalget 4. struphuvudet 5. luftstrupen 6. luftrören.
Näsan filtrerar och värmer luften
Näsan består av både brosk och ben. Om man känner på näsan märker man var gränsen mellan det hårda benet och det mjukare brosket går. Inuti näsan finns en skiljevägg som delar upp hålrummet i två halvor. De båda näsborrarna leder in i respektive halva.
Alldeles innanför öppningarna sitter hårstrån som fungerar som ett grovt luftfilter. På sidoväggarnas insidor finns tre näsmusslor av ben som hänger ner i hålrummet. Golvet i näshålan är samtidigt tak i munhålan. Bakåt har näshålan direktförbindelse med svalget.
Näsans insida täcks av en slemhinna med flimmerhår. Små partiklar som ändå kommer in i näsan fastnar i slemmet och förs ner till svalget med hjälp av flimmerhåren. Slemhinnan är dessutom viktig för att göra inandningsluften fuktig.
Luften värms också upp i näsan. Det sker tack vare ett nätverk av små blodkärl som ligger under slemhinnan. Kärlen finns framför allt runt näsmusslorna.
Näsan består av både brosk och ben. Näsans insida täcks av en slemhinna med flimmerhår. Små partiklar som ändå kommer in i näsan fastnar i slemmet och förs ner till svalget med hjälp av flimmerhåren.
Luktsinnet sitter i näsan
Luktceller ligger inbäddade i slemhinnan i näshålans tak, på näsans mellanvägg och på de översta näsmusslorna. Luktcellerna är omgivna av slem som bildas av körtlar.
De gasformiga luktämnena som kommer in i näsan med inandningsluften måste först lösas i slemmet innan de kan påverka luktcellerna. Cellerna kan registrera tusentals olika lukter. Informationen skickas vidare till hjärnan med hjälp av luktnerven, som är den första hjärnnerven.
I näshålan mynnar tårkanalen som leder tårvätska från ögat till näsan. Det är därför man snörvlar när man gråter.
Luktceller sitter i näshålan.
Bihålorna gör skallen lättare
Bihålorna ligger i nära anslutning till näsan och har förbindelse med näshålan genom smala gångar. Bihålorna består av håligheter i skallens ben, som invändigt är täckta med samma typ av slemhinna som finns i näshålan.
Bihålorna sitter parvis i
- käkhålan i överkäksbenet
- pannhålan i pannbenet
- silbenshålorna i silbenet
- kilbenshålan i kilbenet.
Bihålorna gör att skallen blir lättare och de påverkar också röstens klang.
Bihålorna ligger i nära anslutning till näsan.
Svalget
Det hålrum som finns bakom munhålan och näshålan och som fortsätter ner till matstrupen och struphuvudet kallas svalget. Här korsas vägarna för luft och föda.
Svalgets översta del är täckt med samma slemhinna som finns i näshålan och bihålorna, medan den nedre delen har en lite mer motståndskraftig slemhinna för att tåla slitage från mat och dryck. I svalgets översta del mynnar de båda örontrumpeterna från mellanörat. Långt bak i svalget hänger en flik av hud som kallas gomspenen.
I svalget finns några större anhopningar av lymfatisk vävnad i form av halsmandlarna, svalg- och tungtonsillerna. De bildar tillsammans en ring som skyddar ingångarna till luftvägarna och mag-tarmkanalen mot infektioner.
I svalget korsas vägarna för luft och föda.
Struphuvudet
Struphuvudet består av flera broskdelar som tillsammans bildar ingången till luftstrupen. Man kan känna struphuvudet på halsen, och det är mest framträdande hos män. Broskdelarna hålls på plats med hjälp av ledband, och med hjälp av små muskler kan brosken röra sig i förhållande till varandra. Struphuvudet hänger i en bred bindvävshinna som är fäst i tungbenet.
En flik som kallas struplocket täcker delvis ingången till struphuvudet. När man sväljer lyfts struphuvudet och tungbenet, och struplocket lägger sig som ett skydd över struphuvudet. Därmed hindras maten från att komma i fel strupe, det vill säga att komma ner i luftstrupen istället för i matstrupen.
Struphuvudet är invändigt klätt med samma typ av slemhinna som finns i näsan, bihålorna och svalgets översta del. Nervsignalerna från hjärnan till struphuvudet leds genom vagusnerven, som är den tionde hjärnnerven.
Struphuvudet består av flera broskdelar som tillsammans bildar ingången till luftstrupen.
Stämbanden skapar ljud
Inuti struphuvudet sitter de båda stämbanden utspända. De är elastiska och spänns och slappas av när brosken rör sig. Det leder till att springan mellan stämbanden öppnas och stängs. När springan är öppen kan luft passera ner i luftstrupen.
De ljud som utgör rösten uppstår när luft pressas genom struphuvudet och sätter stämbanden i svängning. Även luften börjar svänga och ljudet förstärks av hålrummen i bröstkorgen, svalget, munnen, näsan och bihålorna. Orden formas sedan med hjälp av kinderna, tänderna, läpparna och tungan.
Inuti struphuvudet sitter de båda stämbanden. När stämbanden svänger skapas ljud.
Luftstrupen
Från struphuvudet fortsätter luftstrupen ner genom bröstkorgen alldeles framför matstrupen. Luftstrupen är drygt tio centimeter lång. Den delar sedan upp sig till två stora luftrör som går in i varsin lunga.
Luftstrupens vägg är uppbyggd av hästskoformade broskringar som är staplade ovanpå varandra. De förenas med hjälp av bindväv och glatt muskulatur. Invändigt är luftstrupen klädd med samma typ av slemhinna som finns i resten av andningsvägarna. Eftersom slemhinnan har små flimmerhår på sin yta kan skräp som kommer ner i luftstrupen eller luftrören transporteras bort av flimmerhåren.
Luftrören
Inuti lungorna fortsätter luftrören att dela upp sig till allt mindre förgreningar. De större förgreningarna innehåller brosk för att hålla rören utspända. De minsta grenarna är bara en millimeter i diameter och har mycket tunna väggar utan brosk. Längst ut i lungvävnaden slutar de tunna luftrörsförgreningarna i lungblåsor.
Luftstrupen delar upp sig till två stora luftrör som går in i varsin lunga.
