Att hamna i kris

Kronoberg

Här får du hjälp i Kronoberg

Kontakta din vårdcental för en första bedömning. Alla vårdcentraler har tillgång till psykatriresurs och kan vid behov skriva en remiss till psykatrin.

Du kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen 1177 för råd.

Att hamna i kris

Att hamna i kris

När det man lärt sig inte räcker till 

När man växer upp lär man sig hur man ska hantera olika situationer och lösa olika problem, kanske själv eller med hjälp av vuxna man har runt omkring sig. Man bygger en inre karta av verkligheten som hjälp för att hitta rätt väg och för att komma tillrätta med svårigheter.

En kris kan sägas vara ett resultat av att ens tidigare erfarenheter och kunskaper plötsligt inte räcker till för att förstå och hantera den situation man hamnat i. Man har hamnat i en situation där den yttre världen inte alls stämmer överens med den bild av verkligheten man har. Det kan upplevas som om världen plötsligt inte går att känna igen. Den föreställning man har haft om hur omvärlden och andra människor fungerar stämmer inte längre. Det kan kännas omöjligt att förstå eller hitta en lösning på det som händer.

Varför hamnar man i kris?

Det finns många olika händelser och situationer i livet som kan leda till att man hamnar i kris. Ibland kan krisen komma smygande. Det kan vara omständigheter som man levt med under en tid som utlöser krisen, till exempel ekonomiska problem, utbildningsproblem, arbetslöshet, en skilsmässa eller en sjukdom.

Andra händelser i livet kommer mer plötsligt och oväntat. Det kan vara extrema situationer som utlöser en kris, till exempel en svår olycka, ett rån, ett överfall, ett dödsfall, en naturkatastrof eller en våldtäkt.

Alla reagerar olika

Människor reagerar väldigt olika i krissituationer. Det finns de som inte klarar att vara ensamma, andra drar sig undan allt sällskap. Många vill prata om det som hänt om och om igen, andra blir helt tysta och svåra att få kontakt med. Ångest och oro är vanliga symtom hos de flesta men vissa känner en total tomhet på känslor. Det är vanligt att man får sömnproblem. Vissa tappar matlusten helt, andra tröstäter. Det är vanligt att man känner förtvivlan och hopplöshet, man gråter och upplever att livet inte är värt att leva eller att livet aldrig någonsin kan bli bra igen.

Man kan reagera olika starkt på liknande händelser och situationer. Erfarenheter och upplevelser man har haft under livet är betydelsefulla för hur man upplever och hanterar de svårigheter som man utsätts för.

Ibland kan man behöva hjälp

När man har varit med om händelser som rån, hot eller våld, är det vanligt att man återupplever det som hänt. Man kan drömma mardrömmar på nätterna eller ha svårt att koncentrera sig. Man kanske drar sig undan för att inte påminnas om händelsen av andra personer, platser eller samtal. Ofta kan man ha svårt att sova, känna ångest, vara irriterad och reagera starkt på minsta ljud. Det kan kännas som om det svåra händer precis nu.

Man kan ha olika svårt att hantera det som hänt beroende på vad man har varit med om och vad man har för tidigare erfarenheter. Om man har svårt att klara av situationen kan man kontakta en vårdcentral. Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för att få råd.

Fäll ihop

Krisens olika faser

Krisens olika faser

Man pendlar fram och tillbaka mellan olika faser 

En kris kan beskrivas som ett förlopp: Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.

Faserna beskrivs ofta som om de följer efter varandra i en bestämd ordning, men i verkliga livet svänger man ofta fram och tillbaka i de olika faserna. Den ena tar inte vid när den föregående är över utan förändringen sker gradvis. Faserna går i varandra och det är också vanligt att man kan komma tillbaka i chocktillstånd fastän man har börjat bearbeta det som hänt. Men det brukar då vara i kortare tidsperioder. Ibland kan känslor som hör till nyorienteringsfasen finnas i reaktionsfasen. Det är som om tiden inte uppför sig riktigt som vanligt i krisreaktioner. Våra känslor har inga veckodagar. Känslorna finns bara där och vi har de känslor vi har.

I chock försöker man undvika smärta och ångest 

Chockfasen brukar vara alltifrån några sekunder upp till en vecka. Ibland, men det är ovanligt, kan man vara i chock under mycket längre tid. När man är i chock försöker man undvika den psykiska smärta och ångest som väcks av det som hänt. Ofta kan man utåt sett verka helt samlad, men under ytan råder kaos. Det är vanligt att man inte minns delar av det som hänt eller sagts. Man kan också ha mycket svårt att ta emot information och ibland kan man tänka och handla ologiskt och irrationellt. Det är ett försök att anpassa sig till den uppkomna situationen.

Efter att ha fått ett sjukdomsbesked är det till exempel vanligt att man inte kommer ihåg den information man fått. Man kan till och med förringa eller förneka sjukdomen eller tänka att läkaren har fel eller att blodproverna har blandats ihop. "Det här är inte verkligt, jag vaknar snart upp ur den här mardrömmen", är en annan reaktion som är vanlig. Någon kan hamna i panik och springa omkring och skrika, en annan blir helt paralyserad. Det är viktigt att komma ihåg att ingen reaktion är rätt eller fel, de är bara olika.

Som närstående är det bra att finnas i närheten och vara tillsammans med den som är i chock. Man kan hjälpa till med praktiska göromål och försöka att lugna personen. Det kan vara bra att undvika att prata om känslor eftersom det kan öka stressen för den som är i chock. Prata gärna, men bara om det som verkligen hänt. Många gånger kan det vara bra att bara lyssna och finnas till hands. Om det går att skapa struktur och ordning på händelseförloppet är det lugnande för den som är i chock. Och om personen kan bli lugnare, kan det vara lättare att bearbeta det som hänt.

Man reagerar på det som hänt

När man börjar förstå det som hänt och gradvis börjar släppa in verkligheten, har man kommit in i reaktionsfasen. Den perioden kan ibland vara upp till ett år men är oftast betydligt kortare. Att reagera på det man varit med om kan innebära att man överväldigas av ångest, rädsla, skuld, skam och sorg. Frågan varför, och tankar om hur orättvist det är att det hände just mig, är typiska när man försöker förstå och finna mening med det som hänt. Ibland kan det vara så att man aldrig kommer att förstå varför eller finna någon mening, men man kan ändå gå vidare och lära sig att leva med det som hänt.

Om man är i sorg efter någon som dött brukar man ofta, för att orka med arbetet med begravning, bouppteckning och allt som måste ordnas, stänga av de starka känslorna. När man slutfört det praktiska kommer ofta sorgen och gråten tillbaka.

När man reagerar på det som hänt, kommer tankar om hur man borde ha gjort. Man kan också tänka att hade jag bara gjort annorlunda skulle det som hänt inte ha hänt. Tankar och känslor är ofta ologiska. Svårigheter att finna mening i det kaos krisen utgör kan leda till något många kallar magiska tankar. Man kan tänka till exempel "att jag blivit sjuk känns som ett straff för något jag gjort" eller "min bror slog mig i magen och därför fick jag en tumör där".

Ibland kan man bli krävande och vill att de närstående ska förstå utan att man säger något. Man kan säga att en närstående borde ha kommit igår när man mådde så dåligt. Många börjar älta det som hänt i ett försök att förstå varför. Allt kan kännas meningslöst. Som närstående kan det vara bra att försöka orka lyssna på den som är i kris, trots att det kan vara påfrestande. När en person börjar reagera på det som hänt, finns det ofta ett behov av att prata och formulera känslorna i ord.

Man bearbetar och förstår vad som hänt

I bearbetningsfasen börjar man förstå vad som verkligen hänt och sakta kan man klara av att se framåt igen. Man lär sig leva med det som hänt och tänker inte bara på det som skett utan börjar se mer positivt på livet. Det går att skratta igen. Att arbeta, gå på bio eller träffa andra människor gör att man kan låta bli att tänka på det som hänt för en stund.

Samtidigt kan bearbetningsfasen vara fylld av känslor och man kan svänga från glädje till nedstämdhet. Man kan ha en dag när man känner sig glad och sedan få svåra dagar då man mår sämre igen. Ett tecken på att man är i bearbetningsfasen kan vara att man plötsligt hör fåglarna sjunga igen eller ser det vackra trädet utanför fönstret.

Livet blir annorlunda

Nyorienteringsfasen har egentligen inget slut, man lever med det som hänt som ett minne. Det som var orsaken till krisen blir en del av ens liv och inte något som behöver glömmas eller kapslas in. Kanske upptäcker man att det som hänt har gett en ny erfarenhet och som på olika sätt gett livet en ny riktning.

Man brukar säga att tiden läker alla sår. Det är kanske snarare så att såret finns kvar men med en skyddande hinna. När något händer som påminner om det som utlöste krisreaktionen kan det hända att såret börjar blöda igen. Till exempel kan födelsedagar, storhelger och semestertider kännas påfrestande efter en nära anhörigs död och innebära stunder av svåra känslor.

Man kan ha olika svårt att hantera det som hänt beroende på vad man har varit med om och vad man har för tidigare erfarenheter. Om man har svårt att hantera situationen kan man kontakta en vårdcentral. Där kan man, om man har behov av mer hjälp, få en remiss till psykiatrin. Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för att få råd.

Fäll ihop

Vad kan man göra för att må bättre?

Vad kan man göra för att må bättre?

Prata om känslor

För många är det viktigt att få sätta ord på det som hänt och de svåra känslor det inneburit. Då är det viktigt att hitta någon man litar på och som kan lyssna. Det kan kännas smärtsamt att berätta om det som hänt, men efteråt kommer oftast en känsla av lättnad. Ju fler gånger man får berätta om det som hänt ju närmare kommer man den punkt där händelsen blir en del av en själv och något som man kan leva med.

Hitta det som ger lugn och kraft

Enkla saker som till exempel promenader kan kännas svårt att motivera sig till, men kan bidra till att man så småningom mår bättre. Det är bra att försöka hitta situationer när man mår bra och tillåta sig själv att vara kvar där under en tid. Att spela eller lyssna på musik och att måla kan vara andra sätt att må bättre. Många finner ro i att vara ute i naturen. Alla har olika sätt att må bra, och det är bra om man kan hitta sitt eget sätt att må bättre. Många gånger gäller det att ha tålamod med sig själv.

Sök hjälp om det behövs

Många gånger kan man klara sig med hjälp av sin familj eller vänner men om man känner att det inte räcker kan det vara bra att söka vård. Oftast har vårdcentralen ansvaret för krisbehandling och på många vårdcentraler finns psykologer eller kuratorer man kan få träffa för samtal.

På många ställen finns så kallade sorgegrupper i kyrkans regi. Präster och diakoner är ofta erfarna krisbehandlare.

Till den ideella organisationen Randiga Huset kan barn, unga och vuxna som har eller kommer att förlora en nära anhörig vända sig. Där kan man bland annat gå i samtalsgrupper för att bearbeta sin sorg.

Kris är ingen sjukdom

I samband med sorg och efter besked om svåra sjukdomstillstånd känner de flesta tomhet, förtvivlan, ensamhet, övergivenhet och vanmakt. En krisreaktion är inte något sjukdomstillstånd utan en normal reaktion. I början kan man bli rädd för att man ska bli psykiskt sjuk eftersom man mår så dåligt. Krisen kan vara en smärtsam erfarenhet, men krisreaktionen är ett tillstånd som i grunden är friskt. Många menar att kriser är en förutsättning för utveckling och mognad.

Livet blir oftast inte precis som det var innan händelsen som utlöste krisen. Många kan uppleva att de får en annan syn på livet. Vissa saker blir viktigare än de var tidigare, andra känns mindre viktiga. Det är inte nödvändigtvis så att livet blir sämre. Många säger att livet, trots allt, har fått ett nytt innehåll som på många sätt känns bra.

Fäll ihop

Frågor och svar

Publicerad:
2011-06-21
Skribent:

Per Sandberg, leg. psykolog, Kris och traumacentrum, Danderyds sjukhus

Redaktör:

Karin Lignell, 1177.se

Granskare:

Karin Palmberger, specialist i allmänmedicin, Avancerad hemsjukvård, Umeå