När min son var nio månader började jag jobba igen. Ganska snabbt förändrades tillvaron i och med att kravet på att prestera på jobbet kom tillbaka - som innan min son föddes, men med andra följder. Innan fanns det ingen gräns för vad jag kunde göra på jobbet, eller vad jag upplevde att jag borde göra. Nu fanns det någon hemma som jag längtade efter och som längtade efter mig - ett helt nytt ansvar gentemot min familj.
Viljan att prestera på jobbet och samtidigt vara en närvarande mamma, tar på krafterna. Jag började bli trött utan att först förstå varför. Det här jag hade hört om att småbarnsföräldrar alltid är så trötta, kunde jag relatera till först nu. Men jag anpassade mig, återigen, till nya villkor i livet.
Det fanns dock ett område som funkade allt sämre: sexet med min kille. Det hade funkat bra under min föräldraledighet, men nu växte tvivel, oro och olust i mig. Efter ett tag kände jag att det inte fanns ett uns av lust i mig att ha sex. Som om den driften var avstängd, jag fick ingen kontakt med den.
Vi pratade om det ganska tidigt, han var missnöjd och ville att det skulle vara som innan. Men jag drog mig undan, för vad skulle jag göra med min avstängdhet? Jag ville ju inte ha sex, var skulle vi då börja någonstans? Jag började känna att jag ville ha min kropp i fred, att jag inte ville ha några krav på mig. Och det var han tvungen att köpa, även om det därmed påverkade hur han såg på mig. Han sa att han blev tvungen att sluta rikta sin lust mot mig, för det var för plågsamt att bli avvisad. Det var skrämmande och ledsamt att inte känna mig sexig på det sättet jag gjorde genom hans sätt att göra mig till hans "sexgudinna". Samtidigt tänkte jag: så får det vara.
Det blev skört ett tag, över ett halvår. Jag kände mig pressad när han förde sex på tal, han var besviken och ville inte kramas så mycket. Vi hade sex ibland och det kunde vara bra och härligt, men ofta så kände jag mig tom efteråt. Vi bråkade en del om det, men jag kände mig inte redo att gå vidare och leta efter lösningar. Jag hade en envishet i kroppen, kände ett behov av att avgränsa mig.
Så en kväll blev det ett ganska stort bråk, där vi båda kastade våra sårade känslor på varandra. Min partner mjuknade först och bad mig sätta mig ner och försöka prata istället. Jag la mig hos honom i soffan och mer sansat började vi förklara för varandra hur vi kände.
Han sa att han inte velat släppa taget av bilden av mig som sin passionerade flickvän, eller sig själv som man till en passionerad flickvän, att han var rädd för vad det skulle göra med honom. Jag tyckte att han var väl drastisk och även om vi inte är våra livs mest passionerade just nu så betyder det inte att vi aldrig kommer bli det igen.
Så sa han: jag har försökt upprätthålla den här bilden av dig, men jag kanske måste släppa den och acceptera att du är en trött morsa som inte orkar ha sex. Han sa det ganska argt och frustrerat, men jag blev inte provocerad utan istället alldeles tyst. Så började jag skratta. Och skratta och skratta och skratta. Åt den här nya bilden av mig som tog form och som var så komisk. Jag - en trött morsa? Uppenbarligen var det en del av mig som jag också hade kämpat emot att se. Efter en stund började jag gråta, för det kändes ju tragiskt också, jag blev ju tvungen att släppa in den trötta morsan nu och därmed göra avkall på sexgudinnan. Inte helt, men ändå. Så skönt och befriande och så sorgligt. Mitt i gråten blev det komiskt igen och jag grät, gapskrattade och grät i säkert 20 minuter.
Efter den kvällen blev det sakta bättre. Jag började svagt att känna lust och längtan igen, en längtan efter att möta min kille i sex. Och hans besvikelse började klinga av i och med att han accepterade det som var. Nu har vi återupprättat den särskilda kontakt som vi får genom sex och delad passion.
