Sjögrens syndrom är en kronisk inflammation som drabbar kroppens exokrina (det vill säga utsöndrande) körtlar. Särskilt drabbas tår- och spottkörtlarna, vilket leder till att de vanligaste symtomen är torra ögon och torr mun. Den typ av Sjögrens syndrom som bara ger dessa lokala besvär från tår- och spottkörtlar kallas primär. Vid sekundär, eller systemisk sjukdom, förekommer Sjögrens syndrom som en del i en annan känd inflammatorisk bindvävssjukdom. Exempel på detta är ledgångsreumatism.
Bakgrunden eller orsaken till den primära formen av Sjögrens syndrom är inte känd, men symtomen kan ibland vara en följd av andra orsaker som nedsätter salivproduktionen. Hos äldre (normalt hos ett par procent av personer över 70 år) förekommer tillståndet som en följd av åldersförändringar (senil atrofi) i dessa körtlar.
I många fall förekommer alltså syndromet tillsammans med ledgångsreumatism eller andra så kallade autoimmuna sjukdomar (tillstånd där kroppens immunförsvar angriper den kroppsegna vävnaden).
Förutom spott- och tårkörtlar kan, beroende på syndromets svårighetsgrad, andra av kroppens körtlar drabbas och ge olika symtom. Till exempel nedsatt funktion hos bukspottskörteln, nedsatt saltsyreproduktion i magsäcken och heshet till följd av torrhet i de övre luftvägarna. Leversjukdom, sköldkörtelrubbningar, vissa hudförändringar och njursjukdomar förekommer också tillsammans med de svårare formerna av Sjögrens syndrom.
Behandlingen går ut på att lindra besvären och följderna av torr mun, torra ögon och eventuella andra symtom. Tårersättningsmedel och salivstimulerande preparat används. Noggrann munhygien och tandvård är viktigt (tillståndet kan berättiga till kostnadsfri tandvård). Läkemedel som nedsätter salivproduktionen liksom rökning bör undvikas hos personer med syndromet.
Om sjukdomen drabbar inre organ (systemisk sjukdom) kan det vara nödvändigt med kortison- och i vissa fall även cytostatikabehandling. Någon direkt botande behandling finns dock ej idag.
