Tågång hos barn

Den vanligaste orsaken till tågång är att barnet frivilligt går på tå. Många småbarn rör sig då snabbare och ibland med bättre balans än om de går med fotsulorna i golvet. Barnet kan gå på hälarna när det vill och sitta på huk med fotsulorna i underlaget. Det finns ingen stramhet i hälsenorna och rörelserna i fotleden är normala. I skolåldern brukar barnet sluta gå på tå.

En annan orsak, som är mer ovanlig, är en medfödd förkortning av hälsenorna och oförmåga att böja foten uppåt. Då kan barnet inte gå med fotsulorna i underlaget utan att översträcka i knälederna eller, i uttalade fall, svanka i ländryggen för att inte tappa balansen. Om ingenting görs åt tillståndet kan det leda till att barnet blir plattfot och att framfoten pekar utåt.

En ytterligare orsak till tågång är att barnet har en neurologisk sjukdom, till exempel cerebral pares. Även om det är ovanligt, kan tågång ibland vara ett av symtomen vid autism eller något annat neuropsykiatriskt tillstånd.

Om barnet ofta går på tå kan man kontakta BVC, vårdcentral eller barnläkarmottagning. Barnet kan behöva undersökas för att rörligheten i knä-, höft- och fotleder ska kunna kontrolleras och för att läkaren ska kunna utesluta en neurologisk sjukdom.

Om undersökningarna inte visar något onormalt görs inget åt barnets tågång. Om det visar sig att hälsenorna är för korta kan man få ett program med tänjningsövningar att prova under sex till tolv månader. Om detta inte har effekt eller om hälsenorna är mycket korta behöver hälsenorna förlängas. Operationen görs när barnet är sövt i narkos.

Under operationen görs små snitt i hälsenorna. Sedan kan de tänjas så mycket som behövs.

Därefter gipsas underbenen i sammanlagt fem veckor på små barn. Lite äldre barn behöver ha gips i sex veckors för att senan ska läka i sitt nya läge. Efter att smärtorna har gått över får barnet stödja fullt på de gipsade fötterna. Det tar sedan någon månad efter att gipset tagits bort, innan barnet kan gå och springa som vanligt