Det vanliga är att man får behandling mot sängvätning när barnet har fyllt sex år. Men ett yngre barn som mår dåligt på grund av sängvätningen, och som är motiverat att söka vård, kan också få behandling.
Vad kan man göra själv?
De flesta barn som har besvär med sängvätning blir hjälpta av att ha regelbundna toalett- och matvanor. Därför ska man försöka lära barnet att
- kissa regelbundet under den vakna delen av dygnet, minst fyra gånger
- sprida drickandet över dagen och dricka mindre på kvällen
- undvika drycker på kvällen som ökar urinproduktionen, exempelvis läsk eller te
- varva ner en timme innan läggdags, exempelvis genom att läsa, se på barnprogram, eller lyssna på musik
- kissa innan läggdags.
Många föräldrar väcker barnet efter några timmars sömn, för att låta barnet kissa. Detta kan ge torra nätter men påverkar sällan hur snabbt barnet blir torrt av sig själv.
När barnet kissar på sig kan det vara bra att ha att en ren pyjamas och torra lakan framme för att göra det lättare att byta mitt i natten. Hos närmaste distriktssköterska kan man få heltäckande skydd för madrassen om barnet har fått diagnosen sängvätare. (Olika landsting har olika regler för hur gammalt barnet ska vara för att få dessa skydd gratis). Barnet kan även bli hjälpt av att en förälder följer med på till exempel skolresor eller skickar med extra lakan eller en extra sovsäck.
Om barnet klarar av att hålla sig torrt på dagen väljer många föräldrar att inte använda blöja på natten heller, även om det inte finns några säkra belägg för att ett fortsatt användande av nattblöja förlänger sängvätningen. De flesta barn vill inte ha blöja, men för vissa barn kan blöja (eller nattbyxa mot sängvätning för äldre barn) vara en tillfällig lösning under speciella tillfällen, till exempel skolresan, men då måste barnet själva vilja det. Det måste då ordnas så att det fungerar bra för både barnet och personalen.
Det är viktigt att inte straffa barnet för sängvätningen. Man får inte glömma bort att sängvätning oftast beror på omognad i kroppens system som styr urinblåsan. Man ska i stället uppmuntra när barnet klarar en natt utan att kissa i sängen.
Behandling inom vården
Behandling som finns att få inom vården är
- sängvätningslarm, så kallat enureslarm
- medicin till natten för att minska urinproduktionen.
De här behandlingarna används sällan innan sexårsåldern. Metoderna används oftast var för sig, men ibland i kombination. Vanligen prövas enureslarmet först, eftersom det oftare ger bestående resultat. Om läkaren kommer fram till att den huvudsakliga orsaken till sängvätningen är en för stor nattlig urinproduktion är medicinering ibland det första steget i en behandling.
Vid samtidig daginkontinens eller förstoppning ska detta först utredas och behandlas. Innan behandlingen börjar är det också viktigt att veta om barnet skäms över sitt problem och om det hindrar barnet att leva som det vill. Barnets upplevelse av sin situation och viljan att bli behandlad är viktigast. Som förälder bör man inte försöka tvinga fram viljan till behandling hos barnet, utan istället prata med barnet för att ta reda på vad motviljan beror på.
Larmbehandling kan hjälpa långsiktigt
Metoden går ut på att försöka väcka barnet med ett larm när det börjar kissa på sig. Antingen läggs en larmmatta i barnets säng och kopplas till en väckarklocka. Eller så får barnet bära en larmsensor som ser ut som ett större suddgummi. Larmsensorn läggs in i ett trosskydd som fästs i underkläderna och förbinds trådlöst med en väckarklocka.
Om barnet kissar på natten känner larmmattan, eller sensorn, av det och skickar en signal till en väckarklocka. Barnet hör ljudet, slutar kissa och går upp för att kissa färdigt. Tanken är att barnet så småningom ska lära sig att känna när urinblåsan är full och vakna av sig själv.
Larmbehandling är den behandling som bäst hjälper barnet att bli av med besvären. Ungefär sju av tio barn blir hjälpta inom tre månader. Behandlingen har inga biverkningar.
Det kan vara bra om barnet först får vänja sig vid larmet under lek, kanske genom att pröva larmet med vatten? Helst ska barnet sedan sköta behandlingen själv. Blir barnet skrämt av larmet får man avbryta behandlingen och försöka igen cirka ett halvår senare.
Larmbehandling kan vara krävande och larmet kan ibland väcka hela familjen. Därför är det bra om behandlingen startas under en period då familjen har det ganska lugnt. Ibland vaknar inte barnet trots larmsignalen och då får man väcka barnet. Därför får man räkna med att en förälder behöver sova i barnets närhet den första tiden.
Läkemedel hjälper ofta tillfälligt
Vasopressin är ett hormon som minskar produktionen av urin. Hos många barn som kissar på sig på natten producerar hjärnan inte tillräckligt med vasopressin. Det finns läkemedel som innehåller desmopressin, ett konstgjort hormon som liknar vasopressin. Dessa mediciner ges i form av tabletter som läggs under tungan för att smälta i munnen. Medicinen tas en timme innan barnet går till sängs. Därefter ska barnet inte dricka något och kissa strax innan läggdags. Medicinen gör att det bildas mindre urin under natten och barnet får lättare att hålla sig.
Medicinen kan användas vid enstaka tillfällen, till exempel när barnet ska sova borta eller ha en kompis som sover över.
Barnet kan också få hormonet regelbundet under en längre period. Vid långtidsbehandling brukar ett uppehåll göras ungefär var tredje månad för att se om barnet blivit torrt av sig självt.
Dessa läkemedel är receptbelagda. När medicinen skrivs ut får man i samråd med läkaren testa vilken dos barnet behöver för att bli torrt. Om barnet inte slutar kissa på sig efter ett par veckors behandling bör medicineringen avbrytas. Sedan kan man pröva igen efter cirka ett halvår.
Omkring hälften av alla barn som använder läkemedel blir torra under den tid som de använder medicinen. Men besvären återkommer ofta när barnet inte tar medicinen längre.
De barn som inte blir hjälpta av enureslarm eller desmopressinmedicinering, och mår dåligt på grund av sängvätningen, ska bli remitterade till speciella mottagningar där andra mediciner och behandlingar ibland används. Det gäller framför allt om barnet har en lättirriterad blåsa som snabbt töms även med små mängder urin.
Risk för biverkningar med läkemedel
Med desmopressin finns en liten risk att barnet får biverkningar som huvudvärk och näsblod.
Om barnet dricker väldigt mycket timmarna innan läggdags finns även en liten risk för en allvarlig biverkning i form av vattenförgiftning som kan ge kramper. Barn som får behandling med desmopressin ska därför bara dricka små mängder vätska en till två timmar före läggdags. Helst ska barnet inte dricka något alls de första åtta timmarna efter att det har tagit medicinen.
