Höftbesvär hos barn

Coxitis simplex är en inflammation i höftleden som ibland kallas för höftsnuva, eftersom det har bildats en ökad mängd vätska i höftleden. Tillståndet och symtomen orsakas av att ledvätska har ansamlats i leden eller att ledkapseln har förtjockats.

Coxitis simplex förekommer i åldrarna två till tolv år men är vanligast i fem-sexårsåldern. Sjukdomen är vanligast hos pojkar.

Symtom

Sjukdomen kan komma plötsligt eller smygande under någon dag. Barnet kan ha hälta, värk och smärtor när det går eller springer. Besvären kan vara allt från en helt obetydlig hälta till ordentliga smärtor, ibland så kraftiga att barnet inte alls kan gå. Det kan göra ont i höften, låret och ibland vid knät.

Ibland har barnet haft en infektion innan, till exempel förkylning, öroninflammation, halsont, mag-tarminfektion eller urinvägsinfektion, men det vanligaste är att symtomen kommer helt utan föregående infektion.

Söka vård

Symtom från höften hos barn ska bedömas av läkare så fort som möjligt, särskilt om barnet har feber eller inte kan stå på benet. Man kan kontakta en vårdcentral, barnläkarmottagning eller ett sjukhus.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd.

Undersökningar

Vid undersökningen brukar läkaren märka att barnet har mer eller mindre svårt att röra benet i höftleden. Barnet brukar få lämna blodprov om det har förhöjd kroppstemperatur, för att läkaren ska kunna kontrollera blodvärdet och se om det finns en infektion. Med hjälp av ultraljud går det att se om ledvätska har ansamlats i leden eller att ledkapseln har förtjockats, men det brukar inte vara nödvändigt för att läkaren ska kunna ställa diagnos. Däremot är det viktigt att höften röntgas för att utesluta andra sjukdomar i skelettet, särskilt om symtomen varat mer än en vecka.

Behandling

Barnet behöver vila och ska helst ligga till sängs. Om symtomen är lindriga och proverna är normala så kan barnet vila hemma och hålla sig stilla så mycket som möjligt. Annars brukar det ta längre tid innan besvären går över.

Om barnet har mycket ont och inte kan stödja på benet, eller dessutom har feber, är det vanligt att barnet läggs in på sjukhus för observation.

Förlopp

Symtomen brukar gå över efter två till tre dagars vila i lindriga fall. Sedan kan barnet vara mer fysiskt aktivt, men bör inte gå långa promenader eller delta i ansträngande idrottsaktiviteter som fotboll eller ishockey. Vid ett nytt läkarbesök en till två veckor efter att hältan eller smärtorna började, kontrolleras rörelseförmågan i höftleden. Om allt är bra kan barnet få vara så fysiskt aktivt som det vill. Om barnet fortfarande har svårt att röra benet i höftleden brukar kompletterande blodprov tas för att läkaren ska kunna utesluta andra orsaker till besvären.

Vad händer sedan?

Coxitis simplex går för det mesta över utan någon risk för komplikationer i framtiden. En del barn har benägenhet att få coxitis simplex vid infektioner, och har barnet en gång haft sjukdomen är risken något större att få den på nytt. Om leden är mycket svullen finns en lite ökad risk för att barnet kan få Perthes sjukdom, som är en annan sjukdom i höften.

Höftledsdysplasi innebär att höftens ledpanna som ledkulan ska leda mot, inte är så djup som den ska vara. Det är ett ovanligt tillstånd.

En orsak kan vara att barnet har en medfödd instabil höftled, vilket kan göra att ledpannan inte utvecklas som den ska. Men det är för det mesta oklart varför höftledsdysplasi uppstår.

Symtom

Barnet haltar och får ont i höften i samband med aktiviteter, till exempel när det leker och springer. Oftast upptäcks inte höftledsdysplasin förrän efter fyra till sex års ålder.

Behandling

Ledens utseende varierar mycket hos barn upp till tvåårsåldern, och det kan vara svårt för en läkare att på röntgenbilden avgöra om barnet har höftledsdysplasi eller inte. Eftersom behandlingen blir mer komplicerad och resultatet mer osäkert ju äldre barnet blir, brukar barn alltid behandlas om läkaren misstänker att barnet har höftledsdysplasi. Obehandlad kan den leda till att leden förslits för tidigt.

I första hand brukar barnet få ett bandage att använda på natten. Bandagebehandlingen gör att höftledskulan hålls in mot ledpannan och stimulerar ledpannan att växa och formas som den ska. Höftledens utveckling brukar sedan följas med regelbundna röntgenundersökningar, ungefär med sex månaders mellanrum. Hur ofta höftröntgen måste göras beror på ledens utveckling och barnets ålder. Efter tre till fyra års ålder brukar nattbandage inte ha någon större effekt. Då tar läkaren ställning till om det går att avvakta och följa den fortsatta spontana utvecklingen, eller om höftleden behöver opereras.

Mellan höftledskulan och lårbenshalsen finns en tillväxtzon av brosk som bidrar till att lårbenshalsen växer på längden. Alldeles innan och under puberteten försvagas tillväxtzonen, vilket kan göra att det blir en glidning mellan lårbenet och ledkulan.

Höftledsglidning är vanligare hos pojkar som är korta och knubbiga och hos flickor som är långa och slanka. Höftledsglidning är ett sällsynt tillstånd, men är vanligare hos pojkar än hos flickor och förekommer mycket sällan hos flickor som har fått mens.

Symtom

Oftast märker man att barnet haltar eller klagar över smärtor i ljumsktrakten, låret eller runt knäleden. Eftersom symtomen brukar vara ganska lindriga och komma smygande så kan det ibland gå lång tid innan man söker vård. De få barn som har riktigt ont har oftast haft en mindre glidning med lindriga symtom först, och sedan har glidningen plötsligt förvärrats. Det mest ovanliga är en plötslig glidning som gör att barnet får så ont att det inte går att kan stödja på benet.

Söka vård

Det är viktigt att söka vård om ett barn har symtom från höft-, lår- och knäområdet. Rörligheten i lederna behöver undersökas och höftlederna röntgas.

Behandling

Om läkaren är säker på att det har skett en akut glidning går det att försiktigt försöka rätta till lårbenets läge manuellt. Genom att fixera barnets tillväxtzoner vid höftleden med skruv eller stift, går det att förhindra att lårbenet glider ytterligare. Behandlingen görs när barnet är sövt i narkos.

Eftersom det händer att även den andra sidans höftled efterhand glider, går det att stabilisera den andra sidan vid samma operationstillfälle. Fördelen är att leden då inte riskerar att glida på den sidan. Nackdelen är att alla ingrepp medför en liten risk för infektion vilket kan leda till framtida komplikationer. Dessutom får barnet ett ärr över huden i höftregionen.

Om inte den friska sidans höft stabiliseras ska man söka vård på en gång om barnet skulle börja halta eller få ont även på den andra sidan.

Efter operationen

Efter ingreppet får barnet antingen komma upp direkt med hjälp av kryckor eller vara sängliggande en till två veckor, beroende på hur kraftig glidningen har varit. Läget kontrolleras med ny röntgen efter operationen. Barnet får gå med hjälp av kryckor och ibland belasta den opererade sidans ben. Om den friska sidan har stabiliserats i förebyggande syfte får barnet belasta den friska sidans ben som vanligt.

Höftens läge kontrolleras med röntgen efter sex till åtta veckor. Om allt är bra får barnet gå utan kryckor och delta i aktiviteter fullt ut. Därefter brukar höftleden röntgas var tredje eller var sjätte månad under ett års tid. Oftast röntgas båda höftlederna.

Ibland kan barnet känna lite smärta och irritation i lårets utsida där stiften eller skruvarna har satts in, men det brukar gå över efterhand. När tillväxtzonen har slutits och den delen av benet har slutat växa, vilket brukar ske ett och ett halvt till tre år efter insjuknandet, tas stiften eller skruvarna bort. Det går också att låta dem vara kvar, särskilt om nytt ben har bildats kring änden. Det tar sedan ett par veckor innan såret har läkt, men när smärtorna har gått över kan barnet vara igång som vanligt.

Hur går det sedan?

Höftledsglidning kan orsaka en del komplikationer. Blodförsörjningen till ledhuvudet kan till exempel försämras, och det kan i sin tur leda till att formen på ledhuvudet förändras och det blir artros, det vill säga att ledbrosket belastas ojämnt och bryts ner.

En annan och mycket sällsynt komplikation är så kallad kondrolys, då ledbrosket smälter ned. Det gör att barnet får ont i höften både i vila och i rörelse och får försämrad rörlighet. I hälften av fallen återbildas brosket av sig själv, smärtorna minskar och rörligheten i höftleden ökar.

På lång sikt finns en ökad risk för komplikationer i form av artros. Risken ökar ju större glidningen är. Det är bakgrunden till att man måste ta symtom från höftleden på allvar och röntga höftleden. Om tillväxtzonen stabiliseras tidigt så är risken för artros mycket liten.

Det är vanligt att höra eller känna små knakningar eller knäppningar från höft- eller knälederna. Det är helt ofarligt och har ingenting med höftledsluxation eller annan höftledssjukdom att göra. Om barnet inte har några andra symtom brukar det inte behövas någon speciell undersökning eller anledning till oro.

Ibland kan lite äldre barn ha knäppningar från höftleden som kan göra att man oroar sig för att höftleden hoppar ur led. Det gör den inte, utan knäppandet beror på att musklerna vid lårets utsida med en knäpp glider över den yttre delen av höftleden. Detta är vanligast hos långa och smala flickor i tonåren. Det brukar inte göra ont, även om knäppningen kan höras tydligt. Det går ofta att se hur muskeln glider över den yttre delen av höften. En del kan framkalla knäppningen med vilje.

Det är ovanligt att knäppningarna gör ont. Men om barnet har smärtor, som fortsätter efter att barnet har slutat växa går det att operera bort besvären. Det är bäst att avstå så länge som möjligt eftersom knäppningarna oftast går över av sig själv och operationen lämnar ett bestående ärr.

Ibland kan spädbarn ha nedsatt rörlighet i höftleden. Om barnet har svårt att föra benen utåt i höftleden kallas det för abduktionsinskränkning. Ofta upptäcks det vid en undersökning på till exempel BVC. Det kan vara ett tecken på medfödd höftledsluxation, men det är vanligare att det beror på en stramhet i muskulaturen. Stramheten kan orsakas av barnets ligg- eller krypvanor, till exempel om barnet ligger mycket på ena sidan. Ibland har barnet då också sned huvudform.

Om man låter barnet ligga i olika lägen, och på båda sidorna, brukar rörligheten i de allra flesta fall bli bättre av sig själv och den sneda huvudformen försvinner efterhand. I undantagsfall kan stramheten behöva rättas till genom att senorna i ljumsken förlängs. Det följs av en tids sängläge och behandling i ett så kallat häftsträck. Då får barnet ligga på rygg i en säng med en speciell ställning som håller benet stabilt.Med ett häftsträck hålls benet stabilt med hjälp av en liten tyngd.

Vid Perthes sjukdom blir ytan på ledkulan i höftleden ojämn. Sjukdomen börjar oftast i vid tre till nio års ålder och är vanligare hos pojkar än hos flickor. Perthes sjukdom kan finnas hos yngre eller äldre barn också, men det är ovanligt. Ibland kan barnet få sjukdomen i båda höftlederna. Då börjar symtomen först i den ena och sedan i den andra höften med ett halvt till ett års mellanrum.

Vad beror det på?

Orsaken är troligen att blodförsörjningen till höftens ledhuvud försämras. Efterhand leder det till att ledytan mjukas upp och plattas till. En del barn som har haft coxitis simplex får sedan Perthes sjukdom i samma sidas höftled. Ledkapselinflammationen vid coxitis simplex gör nämligen att det bildas en ökad mängd vätska i leden. Det kan göra att blodkärlen trycks ihop så att blodet inte kan komma fram till ledhuvudet.

Symtom

Barnet börjar halta och har ont i höften både i vila och när det går, leker, hoppar och springer.

Söka vård

Om barnet har symtom från höftleden i form av till exempel värk, smärta eller hälta kan man kontakta en vårdcentral eller en barnläkarmottagning.

Om barnet har mycket ont eller andra symtom som till exempel feber eller påverkat allmäntillstånd ska man söka vård direkt på en vårdcentral, barnläkarmottagning eller akutmottagning.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd.

Undersökningar och utredningar

Ofta behöver höftlederna röntgas. I sällsynta och oklara fall kan andra undersökningar behöva göras, till exempel magnetröntgen. Beroende på vad röntgenbilderna visar från början ska höftleden röntgas igen inom tre till sex månader och höftledens rörelseförmåga undersökas.

Behandling

När barnet fått diagnosen Perthes sjukdom, behöver det skona höften och undvika sådant som gör ont. Yngre barn ska till exempel inte gå långa promenader utan hellre åka vagn och äldre barn ska till exempel inte spela fotboll aktivt på klubbnivå. Att simma, cykla eller rida brukar däremot gå bra och kan rekommenderas, eftersom rörligheten i höftleden bibehålls utan att det belastar leden.

Om barnet har mycket ont kan sängläge och en tids vila hemma vara nödvändigt för att smärtorna ska gå över. Annars kan barnet vara på förskolan eller gå i skolan som vanligt, men personalen behöver informeras om barnets tillstånd. Barnet ska inte delta i aktiviteter i skolgymnastiken som är påfrestande för höften, till exempel löpning, hopp och bollspel. Om höften är mycket stel och det gör mycket ont kan barnet behöva få smärtstillande och inflammationsdämpande läkemedel.

Barn som blir påtagligt stela i höften kan behandlas med sjukgymnastik, framför allt träning i simbassäng, för att minska ledstelheten.

Operation

Om det under kontrollerna visar sig att det tillplattade ledhuvudet gör att ledkulan förskjuts ut ur ledhålan ger detta sämre förutsättningar för att ledkulan ska få en rund form när den läks. I dessa fall kan barnet behöva opereras. Ingreppet utförs i narkos och innebär att lårbenet sågas av precis nedanför höftleden. Sedan vinklas ledkulan in mot ledpannan och benets nya läge fixeras med en kraftig skruv som är kopplad till en platta som fästs på lårbenet med skruvar. Läget efteråt kontrolleras med röntgen.

Barnet får ligga till sängs i några dagar och därefter komma upp och gå med hjälp av kryckor men inte stödja på benet. Yngre barn som inte klarar att gå med kryckor och avlasta benet behöver få hjälp med mycket och förflyttas med hjälp av rullstol. Efter sex till åtta veckor har benet läkt ihop och barnet kan stödja på benet som vanligt. Därefter ska höften skonas enligt de riktlinjer som tidigare har nämnts. Ungefär ett år efter operationen tas plattan bort.

Hur går det sedan?

Det första halvåret efter att symtomen visat sig, pressas ledkulan ihop och mjukas upp alltmer. Sedan kommer en läkningsfas när ledkulan förkalkas igen och återtar något av sin ursprungliga form. Ju yngre barnet är när sjukdomen bryter ut, desto större är chansen att ledhuvudet behåller eller återfår sin normala form. Prognosen är något sämre för flickor, särskilt om de är äldre än sju år när sjukdomen startar.

Det brukar ta två till tre år från det att sjukdomen bryter ut till att den läker. Beroende på hur röntgenbilderna ser ut därefter och om rörelseförmågan fortfarande är nedsatt i höften tar läkaren i samråd med familjen ställning till vilka aktiviteter barnet kan utöva. I de allra flesta fall får barnet ägna sig åt vilken sport som helst efter utläkning. Skulle barnet få några symtom får det vila och skona höften. Om symtomen skulle bli ihållande är det bäst att avstå från sporter som är påfrestande för höften, till exempel fotboll.

Höftleden kan under tonåren och därefter vara känsligare för ansträngning. De som har fått en deformerad led brukar avrådas från arbeten som är fysiskt tunga, till exempel byggnadsarbete, arbete inom lantbruk eller sysslor som innebär mycket klättring på stegar eller krav på rörlighet överhuvudtaget.

Komplikationer och följdsjukdomar

Sjukdomen har på det hela taget ett godartat förlopp, men det finns en risk för tidig artros med värk, belastningssmärta, hälta och nedsatt rörelseförmåga. Det kan göra att man redan i 45-50-årsåldern kan få så pass besvärande symtom att det är motiverat att ersätta höften med en konstgjord höftled. För det mesta förslits inte leden, även om ledhuvudet har ett annorlunda utseende jämfört med den friska sidans höft.