Medicin som man tar genom munnen

Många mediciner tas genom munnen

De flesta mediciner tar man genom munnen. Oftast sväljer man ner medicinen direkt. Men det finns också exempelvis tabletter som man tuggar sönder eller suger på. Vissa mediciner som man tar genom munnen ska man inte svälja. Till exempel finns det flytande medicin som man sköljer munnen med och tabletter som man lägger under tungan eller överläppen.

Mediciner som tas genom munnen finns i många former, vanligast är olika slags tabletter och kapslar. Det finns även andra former, till exempel flytande medicin, pulver och tuggummin.

Att använda medicin som man tar genom munnen

Det kan skilja sig åt hur olika läkemedel ska användas. Därför ska man alltid följa läkarens anvisningar och läsa informationen som finns på förpackningen, på förpackningens etikett och i bipacksedeln. Bipacksedeln är det informationsblad som följer med medicinen. Om man är osäker på hur man ska göra kan man fråga på ett apotek.

Det bästa är om man kan sitta upprätt eller stå upp när man tar tabletter eller annan medicin som ska sväljas.

Vissa mediciner som tas genom munnen verkar direkt i munnen eller i magen eller tarmen. Exempel på sådana mediciner är läkemedel mot svampinfektion i munnen och vissa läkemedel mot halsbränna. Men det vanligaste är att det verksamma ämnet tas upp i blodet via mage och tarm. Det sprids sedan i kroppen och når på så sätt den del av kroppen där det ska verka. Till exempel tas hostdämpande medicin upp i blodet genom tarmen och når sedan det centrum i hjärnan som styr hostreflexerna.

Doseringsask är ett bra hjälpmedel

Om man har flera olika sorters tabletter eller kapslar som ska tas vid olika tider, kan det vara svårt att komma ihåg alla. Då kan en doseringsask, en så kallad dosett, vara ett bra hjälpmedel. I asken, som kan köpas på apotek, finns små fack där medicin kan läggas i för en vecka i taget.

Vissa mediciner kan vara känsliga för ljus eller fukt och ska därför inte förvaras i doseringsaskar. Om man inte hittar sådan information på förpackningen eller i bipacksedeln kan man fråga på ett apotek.

Om man själv har svårt att fylla doseringsasken kan det vara bra att be en anhörig eller en distriktssköterska om hjälp med att fylla den en gång i veckan. Man kan också få hämta ut sina läkemedel i färdigförpackade påsar på ett apotek om en läkare bedömer att man behöver det. Då innehåller varje påse de mediciner som man ska ta vid varje dostillfälle.

Tabletter

Det finns olika slags tabletter. De flesta ska man svälja ner direkt, men en del ska man tugga eller suga på. Det finns också tabletter som löser upp sig lätt i vatten eller på tungan och som passar bra om man har svårt att svälja tabletter.

Tabletter som sväljs direkt

Tabletterna bör alltid sväljas tillsammans med minst ett halvt glas vatten eller någon annan dryck så att de glider ner lättare. Det är bra att dricka en klunk innan man tar tabletten för att fukta munnen och strupen.

Om man tycker att det är svårt att svälja ner tabletter med vatten kan man ta dem med någon trögflytande dryck, till exempel fil eller nyponsoppa. Men vissa mediciner ska man inte ta tillsammans med mjölkprodukter eller grapefrukt, och vissa får inte tas tillsammans med något annat än vanligt kranvatten. Det står i så fall i bipacksedeln.

Om det står på förpackningen att tabletterna måste sväljas hela, får man inte dela eller krossa dem. Orsaken kan vara att det är en så kallad depåtablett, som är tillverkad på ett sätt som gör att det verksamma ämnet löses ut lite i taget. På så sätt får man en jämn och långvarig effekt av läkemedlet med så lite biverkningar som möjligt. Om man delar eller krossar en depåtablett verkar den för kraftigt och under för kort tid. Vissa depåtabletter med skåra kan delas men delarna måste sväljas hela.

En annan anledning till att tabletter ska sväljas hela är att de ska lösas upp först när de har nått tarmen. Tabletten har då en hinna som gör att den inte kan lösas upp i magsäcken. Denna typ av tabletter kallas för enterotabletter. Orsaker till att tabletten ska lösas upp först i tarmen kan vara att det verksamma ämnet ska skyddas mot den sura magsaften, att det verksamma ämnet inte ska irritera matstrupen och magsäcken eller att läkemedlet ska verka i tarmen. Om enterotabletter delas eller krossas förstörs den skyddande hinnan.

Om man har svårt att svälja hela tabletter bör man berätta det för sin läkare. Ibland går det att få medicinen i någon annan form, till exempel flytande, som är lättare att svälja. Man kan också fråga på ett apotek om tabletterna kan delas, tuggas eller krossas.

Lösliga tabletter

De flesta lösliga tabletter löser man upp i lite vatten. Vanligast är brustabletter som ska lösas i ett halvt glas vatten och ger en kolsyrad dryck. Det finns också så kallade munlösliga tabletter som löses upp av saliven och kan tas utan vatten.

Sugtabletter

Sugtabletter ska smälta långsamt i munnen. De verkar ofta i munnen eller svalget. Vissa sugtabletter, till exempel med nikotin, verkar i andra delar av kroppen genom att det verksamma ämnet tas upp i blodet och sedan förs vidare i kroppen.

Tuggtabletter

En del tabletter behöver innehålla en stor mängd av det verksamma ämnet, och blir därmed ganska stora. Därför görs de ibland som tuggtabletter, eftersom stora tabletter kan vara svåra att svälja. Andra läkemedel görs som tuggtabletter för att de ska verka snabbare. Det gör de eftersom tabletten löses upp fortare när man tuggar den.

Kapslar

Kapslar kan innehålla medicin i fast form, till exempel pulver, eller i flytande form. Höljet består oftast av gelatin som löses upp i magen och tarmen. De flesta kapslar ska sväljas hela, men vissa kan man dela och andra kan man tugga sönder. Information om det kan finnas i bipacksedeln. Man kan också fråga på ett apotek. Om man delar en kapsel måste man vara noga med att få i sig hela dosen.

Man ska alltid svälja kapslar med minst ett halvt glas vatten eller någon annan dryck. Det är bra att först ta en klunk och fukta munnen och strupen och sedan skölja ner kapseln med resten. Om man dricker för lite kan det finnas risk för att kapseln fastnar i halsen eller matstrupen.

Om man tycker att det är svårt att svälja ner kapslar med vatten kan man ta dem med någon trögflytande dryck, till exempel fil eller nyponsoppa. Men vissa mediciner ska man inte ta tillsammans med mjölkprodukter eller grapefrukt, och vissa får inte tas tillsammans med något annat än vanligt kranvatten. Det står i så fall i bipacksedeln.

Om det står på förpackningen att kapslarna måste sväljas hela, får man inte tugga eller krossa dem. Orsaken kan vara att det är en så kallad depåkapsel, som är tillverkad på ett sätt som gör att det verksamma ämnet löses ut lite i taget. På så sätt får man en jämn och långvarig effekt av läkemedlet med så lite biverkningar som möjligt. Om depåkapslar krossas eller tuggas verkar de för kraftigt och under för kort tid. Ibland kan man dela en depåkapsel och svälja innehållet utan att tugga på det.

En annan anledning till att kapslar ska sväljas hela är att de ska lösas upp först när de har nått tarmen. Vanligen innehåller dessa kapslar små korn som är täckta av en hinna som gör att kornen inte kan lösas upp i magsäcken. Denna typ av kapslar kallas för enterokapslar. Orsaker till att kapseln ska lösas upp först i tarmen kan vara att det verksamma ämnet ska skyddas mot den sura magsaften, att det verksamma ämnet inte ska irritera matstrupen och magsäcken eller att läkemedlet ska verka i tarmen. Om enterokapslar tuggas eller krossas förstörs den skyddande hinnan. Ibland kan man dela en enterokapsel och svälja kornen utan att tugga på dem.

Om man har svårt att svälja hela kapslar bör man berätta det för sin läkare. Ibland går det att få medicinen i någon annan form, till exempel flytande, som är lättare att svälja. Man kan också fråga på ett apotek om kapslarna kan delas eller tuggas.

Flytande medicin

Flytande medicin som man tar genom munnen kallas för orala droppar eller oral vätska. Oral betyder i det här sammanhanget att läkemedlet tas genom munnen. Droppar är mer koncentrerade och kan vara lättare att ge till barn.

Alla flytande mediciner som man tar genom munnen ska inte sväljas. Till exempel används lösningar med fluor eller klorhexidin för att gurgla eller skölja munnen.

Droppar

För att få rätt dos när man tar medicin i droppform är det viktigt att använda den droppanordning som följer med förpackningen. Ofta kan dropparna blandas med olika drycker innan man sväljer medicinen. Detta står i så fall i bipacksedeln.

Vätska

Oral vätska kan vara i form av så kallad suspension, emulsion eller lösning. De har olika konsistens men tas på samma sätt. Eftersom det är viktigt att få i sig rätt mängd medicin ska man alltid använda dosmått som är graderade i milliliter och inte en vanlig sked. På apotek finns det tre olika doseringshjälpmedel:

• Dosbägaren är avsedd för en större mängd medicin och är graderad från 5 till 30 milliliter.
• Dosskeden är avsedd för mindre mängd medicin. Den är graderad från 2 till 10 milliliter.
• Dossprutan används för att ge små medicinmängder till barn. Den har gradering från 1 till 5 milliliter. Medicinen sprutas direkt in i munnen, utmed kindens insida. Efteråt låter man barnet dricka lite vätska. Det finns även en mindre dosspruta med gradering från 0,1 till 1 milliliter som är avsedd för mycket små mängder.

Man ska alltid kontrollera om det står på etiketten eller förpackningen att medicinen ska skakas. Då är det viktigt att skaka flaskan så att innehållet blandas ordentligt innan man häller upp medicinen. Annars finns risk för att man inte får i sig rätt mängd av det verksamma ämnet.

Pulver och granulat

En del läkemedel finns i form av pulver eller korn, så kallat oralt pulver eller oralt granulat. Oralt betyder att läkemedlet tas genom munnen. Exempel på sådana läkemedel är de så kallade bulkmedlen som används vid tarmbesvär, till exempel trög mage.

Vissa av medicinerna kan röras ut i vätska, medan andra kan blandas i mat eller strös över mat, till exempel filmjölk. Man får läsa i bipacksedeln vilket som passar bäst. När man har tagit pulver eller granulat bör man dricka ett glas vätska efteråt.

Vissa granulat är så kallat depågranulat. Det är tillverkat på ett sätt som gör att det verksamma ämnet löses ut lite i taget. På så sätt får man en jämn och långvarig effekt av läkemedlet med så lite biverkningar som möjligt. Om man tuggar på kornen verkar medicinen för kraftigt och under för kort tid.

Det finns också så kallat enterogranulat som ska lösas upp först när det har nått tarmen. Kornen har då en hinna som gör att de inte kan lösas upp i magsäcken. Orsaker till att kornen ska lösas upp först i tarmen kan vara att det verksamma ämnet ska skyddas mot den sura magsaften, att det verksamma ämnet inte ska irritera matstrupen och magsäcken eller att läkemedlet ska verka i tarmen. Om man tuggar på enterogranulat förstörs den skyddande hinnan.

Medicin som tas under tungan - sublinguala resoribletter och sublingualsprej

Sublingual betyder ”under tungan”. Sublinguala resoribletter är tabletter som läggs under tungan där de snabbt smälter. Sublingualsprej sprejas under tungan. Det verksamma ämnet tas upp i blodet via slemhinnan i munnen och verkar inom några minuter.

Medicin som tas under överläppen - buckaltabletter och munhålepulver

Buckaltabletter och munhålepulver läggs under överläppen. Det verksamma ämnet tas upp i blodet via slemhinnan i munnen.

Buckaltabletter klibbar fast vid tandköttet när de blir fuktiga. Medicinen verkar så länge som buckaltabletten finns kvar under överläppen. Det går bra att äta och dricka när man har tabletten inne. Om man råkar svälja en tablett av misstag kan man ersätta den med en ny. Om man tar ut tabletten innan den har lösts upp, ska man inte slänga den i soporna. Eftersom det finns läkemedel kvar i tabletten ska man lämna den till ett apotek så att den tas om hand på rätt sätt.

Munhålepulver är portionspåsar fyllda med pulver. En portionspåse läggs under överläppen. Där får den vara kvar i cirka 30 minuter, men flyttas lite då och då med tungan. Man bör inte äta eller dricka när man har munhålepulver i munnen eftersom effekten av medicinen då kan minska.

Tuggummi

En del tuggummin verkar i munnen, till exempel fluortuggummi mot karies. Andra tuggummin, till exempel med nikotin, verkar i andra delar av kroppen genom att det verksamma ämnet tas upp i blodet och sedan förs vidare i kroppen. Man ska aldrig svälja tuggummin.

Att ge medicin till barn

Det kan vara svårt att få barn att ta medicin. Vissa mediciner, till exempel penicillin, smakar inte så gott. Trots att flytande penicillin är smaksatt är det svårt att dölja den obehagliga eftersmaken. Därför kan det ibland vara bättre att ge medicinen som tabletter.

Om man vet att barnet brukar vägra att ta medicin bör man tala om det för läkaren. Ibland kan man få medicinen i en annan form som lättare att ta.

Får man inte i barnet läkemedlet kan man till exempel ringa till en vårdcentral, barnavårdscentral eller sjukvårdsrådgivning för att få råd.

Man ska följa anvisningarna

För att medicinen ska fungera som det är tänkt är det viktigt att använda medicinen på rätt sätt. Man får anvisningar av läkaren, som också ska skriva på receptet hur medicinen ska tas. Informationen från receptet skrivs på apoteksetiketten som sätts på förpackningen. Personalen på apoteket brukar också tala om hur man ska använda medicinen.

Det är också viktigt att man förvarar medicinen på rätt sätt. Annars finns det risk för att medicinen inte fungerar som den ska.

Det finns information på medicinens förpackning och i den så kallade bipacksedeln, det vill säga informationsbladet som följer med medicinen.

Viktigt att ta rätt dos

För att medicinen ska ge så bra verkan och så lite biverkningar som möjligt är det viktigt att man följer doseringsanvisningarna. Om man tar för låg dos kanske medicinen inte hjälper. Tar man i stället för hög dos kan effekten bli för kraftig och man kan få onödiga biverkningar. Det kan också vara farligt att få i sig en för stor dos.

Det är lika viktigt att följa den rekommenderade dosen för receptfria mediciner som det är för receptbelagda läkemedel. När man hämtar ut medicin på recept står det på apoteksetiketten vilken dos man ska ta. På receptfria mediciner finns doseringsanvisningar på eller i förpackningen.

Medicinen ska tas med jämna mellanrum

För att få rätt effekt av sin medicin ska man ta den så jämnt fördelat som möjligt. Om medicinen ska tas tre gånger dagligen betyder det tre gånger per dygn. Det innebär att man ska ta medicinen var åttonde timme. Ska medicinen tas en gång om dagen bör man försöka ta den vid samma tid varje dag. Klockslagen behöver naturligtvis inte vara exakta, men man bör försöka hålla ungefärliga tider.

Bra att koppla medicinen till regelbundna vanor

Ibland kan man själv välja när man ska ta sin medicin. Det är lättare att komma ihåg att ta medicinen om man tar den i samband med något som man gör regelbundet, till exempel när man stiger upp eller går och lägger sig eller vid en måltid.

Att ta läkemedel tillsammans med mat och dryck

Vissa mediciner ska tas tillsammans med mat och andra ska tas mellan måltider. För många mediciner spelar det ingen roll om de tas med eller utan mat. För att man inte ska glömma bort att ta sin medicin kan det då vara bra att ta den i samband med någon regelbunden vana, till exempel en måltid.

Man kan också behöva undvika viss mat för att inte medicinens effekt ska påverkas, till exempel mjölkprodukter och grapefrukt.

Information brukar finnas i bipacksedeln, men man kan också fråga på ett apotek om man är osäker.

Medicin och alkohol

Alkohol och mediciner kan vara en dålig eller farlig kombination. Man bör fråga sin läkare eller på ett apotek vad som gäller för en viss medicin. Om man är osäker är det bäst att avstå från alkohol helt och hållet.

Medicin och bilkörning

Förmågan att köra bil kan påverkas av läkemedel. Man kan till exempel bli dåsig, yr eller få dimsyn. Olika personer reagerar olika och man är själv ansvarig för att bedöma om man kan köra bil eller annat motorfordon, eller sköta ett arbete som kräver skärpt uppmärksamhet och reaktionsförmåga.

Behandlingen ska inte avbrytas

Även om man känner sig frisk ska man aldrig avbryta eller ändra sin medicinering i förtid utan att fråga sin läkare. Ibland kan en för tidigt avbruten behandling leda till att besvären snabbt kommer tillbaka.

Medicinen är personlig

En medicin som är utskriven på recept ska bara användas av den som fått receptet. Läkaren har valt medicinen och dosen med hänsyn till sjukdom, ålder, andra eventuella sjukdomar och mediciner. Den kan ge en annan person oväntade biverkningar och den kanske heller inte gör någon nytta. Därför ska man aldrig ge sin receptbelagda medicin till någon annan, och man ska inte heller använda någon annans receptbelagda medicin.

Gammal medicin ska inte användas

På förpackningen står hur länge medicinen kan användas. Efter det datumet ska den inte användas. Om man är osäker på hur länge en viss medicin går att spara kan man fråga på ett apotek.

Vissa mediciner kan bara användas en viss tid efter att förpackningen har öppnats. För att kunna kontrollera att man inte använder medicinen efter att tiden har gått ut, bör man skriva på förpackningen när den öppnades.

För att skydda miljön ska man inte spola ner gammal medicin i toaletten eller kasta den i soporna, om man inte är helt säker på att soporna bränns. Alla apotek tar emot gammal medicin och ser till att den tas omhand på rätt sätt.

Om man är gravid eller ammar

En del läkemedel kan påverka fostret om man är gravid, eller överföras till barnet via modersmjölken. Man bör därför inte använda mediciner när man är gravid, planerar att bli gravid eller ammar utan att först fråga sin läkare, på mödravårdscentralen eller på ett apotek.

Medicin till små barn

Barn är känsligare än vuxna för vissa läkemedel, och vissa mediciner är helt olämpliga för barn. Därför bör man fråga på barnavårdscentralen (BVC) eller på ett apotek om man är osäker. Om barnet är under sex månader är det alltid bra att rådgöra med BVC eller vårdcentralen innan man ger barnet receptfri medicin.

Äldre är extra känsliga

Kroppens förmåga att ta hand om läkemedel kan påverkas både av åldersförändringar i kroppen och av sjukdomar. Därför är det extra viktigt att äldre tar medicinen på rätt sätt och att längre tids medicinering kontrolleras regelbundet.