Rädda Barnens terapeut: Om barns lek

Foto av Inger Ekbom.Inger Ekbom är socionom och legitimerad psykoterapeut på Rädda Barnens centrum för barn och ungdomar i kris. Här svarar hon på några vanliga frågor från föräldrar om barns lek.

Leken är viktig för alla barn, säger Inger Ekbom. De behöver leka för att gå vidare i sin sociala, emotionella, intellektuella och motoriska utveckling. Barn leker på olika vis. Vissa leker intensiva rollekar, andra leker mer inåtvänt i sin fantasi. Leken är ett slags kreativt skapande som behöver lugn och ro för att utvecklas.

När barnet inte leker

Om ett barn inte leker alls kan det vara en varningssignal, förklarar Inger Ekbom. Men de vuxna måste vara lyhörda för att det finns olika sätt att leka. Hon förklarar att om ett barn plötsligt slutar leka kan det ibland handla om att barnet är stressat eller helt enkelt för trött. Det kanske händer för mycket kring barnet så att det inte finns tid att utveckla en lek.

– Tiden är viktig. Precis som en konstnär eller författare behöver tid att komma in i sitt skapande, behöver leken tid. Det går inte att leka eller skapa per automatik, det kan vara svårt att hitta sin lek under en begränsad tid mellan olika aktiviteter. Många barn behöver lugn och ro för att kunna gå in i sin lek.

En annan förklaring till att ett barn inte leker kan vara att något pågår som oroar barnet och som barnet inte förstår. Det kan handla om att föräldrarna har bekymmer eller att en stor förändring är på gång, t ex att ett nytt syskon är på väg.

– När det är knepigt runt omkring kan vissa barn försvinna in i leken. Leken blir ett sätt att hantera verkligheten. Andra barn tycks inte vilja leka alls när det är oroligt runt omkring.

Om man märker att ett barn inte har lust med något, och det pågår under lång tid, kan det vara något som inte är som det ska, menar Inger Ekbom. Då måste man börja ställa sig frågor. Då är det extra viktigt att man är mycket tillsammans med barnet, att man är närvarande, så att man kan dela det som skaver.

Inga kompisar

Många föräldrar blir väldigt oroliga om barnet inte tycks ha några kompisar, säger Inger Ekbom. Det är viktigt, menar hon, att de vuxna frågar sig om det är ett problem för barnet eller om det handlar om ens egna förväntningar.

– Just min son eller dotter kanske inte är så utåtriktad. Omvärldens bild av en lyckad person är ofta att man har många vänner och tar för sig socialt. Men just det här barnet kanske är helt tillfreds med att leka stillsamt för sig själv eller någon gång tillsammans med ett annat barn.

Om man har flyttat eller bytt skola kan det ta tid att hitta nya kompisar. Då kan den vuxna hjälpa till genom att kanske bjuda hem någon kompis eller följa med till parken eller på något annat sätt ta initiativ. Om barnet vill det.

– När det gäller mindre barn handlar det om att få honom eller henne att känna sig värdefull. Att barnet har en plats. Barnet kanske inte är lik sina föräldrar eller syskon, men behöver få känna sig ok och värdefull som den han eller hon är.

Det kan också vara så att det egna barnet inte får någon bra kontakt med de kompisar som finns i klassen. Då kan man tillsammans med barnet försöka hitta en aktivitet där han eller hon kan hitta andra jämnåriga vänner.

Inger Ekbom betonar att när man pratar med barnet om hur det går med kompisar, är det viktigt att göra det på ett nära och respektfullt sätt.

– Barnet ska inte fås att känna sig misslyckad för att han eller hon inte har så många kompisar. Det handlar återigen om att skilja på sina egna förväntningar och vad som känns bra för barnet.

I vissa fall kan det handla om att barnet är utfryst eller mobbat. Då räcker det inte att vara lyhörd eller uppmuntra barnet. Då måste hela barnets omgivning involveras och aktivt motarbeta mobbningen.

Kompisen bestämmer allt

En del föräldrar oroar sig för att barnet ständigt blir dominerad av andra och inte tar för sig i leken. Hur kan man göra för att stärka sitt barn?

– Även i den situationen bör man som vuxen fråga sig om det är ett bekymmer för barnet eller för en själv. Man kan ta upp det i en förtrolig situation och till exempel säga: ”jag funderar på hur det var för dig när du lekte med Nisse”.

För mycket prat är inte heller bra, menar Inger Ekbom. Det är inte meningen att man ska pressa ur barnet ett svar. Det är inte säkert att barnet själv upplevde situationen som jobbig.

– Man får inte prata sönder barnet i sin välvilja att hjälpa till. Men det man vill är ju att barnet ska känna att man finns där som ett stöd.

Om man själv har möjlighet att se hur barnen leker kan man få en uppfattning om hur barnet upplever leken och hur barnet tycker att det fungerar, förklarar hon. Om det verkar som om barnet ger med sig hela tiden och att det inte känns okej, kan man träna barnet att säga nej. Man kan visa hur man kan säga och göra när man inte vill vara med på något i leken.

Man kan också förmedla till barnet att man kan säga till en vuxen på dagis eller i skolan om någon alltid vill bestämma eller dominera. Även här handlar det om att få barnet att känna att han eller hon är en värdefull person och att det är viktigt vad han eller hon tycker och tänker.

– Ett lite äldre barn kan ofta vilja klara de här sakerna utan hjälp av en vuxen. Det kan givetvis också vara så att barnet tycker att det är helt okej att leka lite i utkanten eller studera de andras lek. För mycket oro för hur barnet leker kan upplevas som kränkande.

Mitt barn dominerar andra

Andra föräldrar oroar sig i stället för att barnet ofta vill bestämma allt i leken.

Sagor och berättelser är bra när det gäller sådana här saker, menar Inger Ekbom. De kan få oss att fundera över hur vi är mot varandra, utan att det blir kritik. Pippi Långstrump är ett exempel på en hjältinna som dominerar utan att någonsin bli elak. Bamse är en annan. Den som är stark måste vara snäll, är budskapet. Alla får vara med, alla är värdefulla.

Inger Ekbom poängterar att om man vill ta upp med sitt barn att han eller hon är dominant, måste man göra det på ett tydligt och respektfullt sätt och skilja ut det som barnet gör - ” det är inte ok” - från barnet som person, den han eller hon är.

– Att bestämma allt är ett sätt att hålla koll på allt. Kanske är det svårt för barnet att släppa kontrollen?

När det gäller mindre barn är det vanligt att de som är lite äldre får bestämma. Vartefter blir man mer van att lyssna på andra och tränad i att samspela.

– Det kräver tid att lära sig samarbeta med andra. Tid att hålla på med leken.

Ibland handlar det om vana. Om barnet är van att få bestämma i ett sammanhang kanske man gör det i ett annat också. Det kan också vara så att man har förebilder som är dominanta. Ibland ser man barn som tar efter en dominant förälders manér. När det gäller den här sortens bekymmer rekommenderar Inger Ekbom föräldrar att våga prata med andra vuxna som kanske känner familjen, som släktingar och vänner.

– Stöt och blöt problemet, säger hon. Använd andra som bollplank, utan att räkna med färdiga svar. Man kan få syn på saker genom samtal med andra. Men när det gäller barn och tonåringar får man vara försiktig så att man inte hänger ut barnet.

Lekar som väcker oro

Kan man säga något om vilka lekar som är bra och vilka som är dåliga för barn?

– Om ett barn leker något har det behov av att leka det, säger Inger Ekbom. Om man däremot märker att ett barn fastnar i en destruktiv lek kan det vara en varningsklocka.

Hon förklarar att om till exempel ett barn i dagisåldern bara leker lekar som handlar om död och katastrofer, då kan barnet behöva hjälp för att gå vidare. Eller om leken går ut på att barnet bara plågar leksakerna, hela tiden.

– Om det fortsätter så utan att leken utvecklas, då kan det finnas anledning att börja fundera. Det kan vara något som barnet vill berätta, något som han eller hon behöver hjälp med. Om barnet uttrycker något, ta det på allvar, råder hon.

Barns lekar med sina kroppar

Många barn leker lekar där de undersöker sin egen och varandras kroppar. Det hör till att barn är nyfikna, men var går gränsen? Hur ska man som vuxen förhålla sig till sådana lekar?

– Här beror det på hur leken ser ut, säger Inger Ekbom. Om de leker på barns vis är det inget konstigt att det finns sexuella laddningar i leken, till exempel i doktorslekar. Men om det förekommer en massa uttryck och kroppsspråk som hör till vuxenvärlden, eller inslag där något barn tvingar ett annat barn till något, då kan barnet behöva hjälp.

Hon förklarar att det är precis samma sak som när det gäller andra lekar: om leken har destruktiva inslag eller fastnar och inte utvecklas, då kan barnet behöva stöd för att komma vidare.

– Grunden är att det inte är något konstigt att barn leker med och undersöker sina kroppar men det ska vara på ett barns sätt och nivå.

Ska man ingripa?

Inger Ekbom menar att när man själv bedömer att det blir för mycket ska man gripa in.

– Som vuxen måste man utgå från sig själv, var går gränsen? Det finns inget facit här. Familjer har olika syn på sådana lekar. Man avbryter när man själv tycker det. Då förklarar man till exempel att man inte tycker det är okey att ett barn säger åt ett annat barn att han eller hon ska ta av sig byxorna.

Även här är det viktigt att säga ifrån på ett respektfullt sätt, utan att skuldbelägga eller skälla, poängterar hon.

– Om man har en känsla av att ens barn har blivit utnyttjat eller deltagit i en lek som inte känns okej, kan man fråga barnet hur han eller hon upplevde det. ”Får Lisa dig att göra saker som är jobbiga?” är ett sätt att fråga.

För lite äldre barn eller yngre tonåringar ser det annorlunda ut, man kan beskriva det som att de tränar och testar relationer och sexuella situationer med jämnåriga.

– Som förälder vet man inte allt vad ens äldre barn gör. Det man kan göra är att vara uppmärksam på signaler hos barnet om att något inte är bra, säger Inger Ekbom. Om barnen själva behöver prata om sådana här saker, men inte känner att de vill prata med föräldern, kan man tips barnet om vart de kan vända sig eller söka information till exempel Bris-chatten eller en ungdomsmottagning.

För mycket dataspel?

Även när det gäller data- och tevespel är det viktiga att barnet inte fastnar.

– Att spela dataspel eller tevespel är en viktig del i barns liv idag , var gränsen går tidsmässigt diskuteras mycket och i de flesta familjer. Om de vuxna märker att spelandet blir destruktivt eller tvångsmässigt för barnet måste de hjälpa barnet att sätta stopp. Givetvis är det viktigt att barnet äter och sover så att barnet orkar med det andra som ingår i barnets liv.

Inger Ekbom tipsar om att Mediarådets hemsida har bra information när det gäller spel.

– Där kan oroliga föräldrar få bra svar på sina frågor om barns spelande och internetvanor.

Mera lek!

Det leks för lite, sammanfattar Inger Ekbom. Barnen behöver leka, de behöver att inte hela tiden vara på väg någonstans. Att leka är att skapa något, det kan man inte göra på en alltför begränsad tid.

– När man är inne i en sådan skapande process är det som om tiden upphör att existera, brukar man säga. Inget är så härligt som att vara i ett sådant tillstånd. För mycket tider att passa dödar kreativiteten.

– Vi alla, både barn och vuxna, mår också bra av att ha långtråkigt ibland. Det är då vi upplever det motsatta till leken, kreativitet. Jag tror det hjälper oss att hitta ”lekandet”.

Senast uppdaterad:
2010-11-23
Skribent:

Mia Faber, frilansjournalist

Fotograf:

Juliana Wiklund