Ett liv med hiv är precis som ett vanligt liv

­ – Jag bodde i London och där ingår hiv-test när man gör en gynundersökning. Jag har aldrig haft några symtom och beskedet att jag hade hiv kändes som en katastrof, jag bara grät, säger Lisa.

När och av vem hon blivit smittad vet hon inte. Hon hade levt singelliv sedan gymnasiet och det räcker med att ha oskyddat sex en enda gång för att bli hiv-positiv.

– Jag fick beskedet på en fredag. Redan på måndagen hade jag flyttat hem till Stockholm och besökte infektionsmottagningen på Huddinge sjukhus. Jag behövde ingen bromsmedicin då, men jag mådde psykiskt dåligt.

Lisa blev djupt deprimerad och gick i terapi i två år, tills det till slut vände.

– Terapin lärde mig att prata om mig själv, tidigare var jag bara en stängd vägg, säger Lisa.

– Nu när jag mådde bättre kunde jag arbeta igen. Jag fick jobb som kock vilket jag arbetat som tidigare, både i Stockholm och London.

Hon gick också regelbundet på kontroller av immunförsvaret och för att mäta mängden hiv-virus i blodet. För ett år sedan hade hon fått sämre värden och började en behandling med bromsmediciner.

– Jag tar fyra tabletter, en gång om dagen, och nu är immunförsvaret återställt och mängden hiv-virus i blodet så lågt att det inte längre går att mäta.

Fördomar mot de som har hiv har Lisa bara stött på ett fåtal gånger och de vänner hon hade innan hon fick diagnosen har hon kvar. Hon berättar mer och mer sällan för andra att hon har hiv eftersom det ”inte påverkar dem”.

För en tid sedan blev hon ihop med en kille och tankar på familj och barn känns inte totalt främmande, vilket det länge gjort.

­– Mitt liv känns precis som ett vanligt liv. Men det är fortfarande viktigt att prata med andra i samma situation, att kunna utbyta erfarenheter. Därför är jag med i en ungdomsgrupp med andra hiv-positiva som träffas minst en gång i veckan.

Läs om hiv och aids på 1177.se och på UMO.se

Om världsaidsdagen/RFSU