Det här med att så att säga varudeklarera doktorer och vård, att offentligt redovisa kvalitet, är något som debatteras en hel del runt om i världen. Ett viktigt problem i sammanhanget är att hitta rimliga mått på kvalitet.
Förenklat kan man säga att vi rör oss med två dimensioner. Den ena är de rent tekniska och vetenskapliga måtten som i allmänhet är lättare att mäta. Sedan är det den andra dimensionen som innebär att förmedla och omsätta teknik och vetenskap till individuella lösningar samt förmågan att kunna ta folk, att få patienterna att känna sig sedda och nöjda. Den delen kan vara lite svårare, men är minst lika viktigt för ett bra resultat i vården.
Ytterligare en dimension i det hela är att de läkare som är duktiga och trevliga löper en risk att dra på sig fler kunder och gärna lite svåra fall. Dessa läkare kan då i värsta fall redovisa sämre behandlingsresultat, enbart beroende på en "sjukare" kundkrets. Det är alltså inte okomplicerat.
I Sverige har vi inget system för att offentligt värdera läkares kompetens, utan du är hänvisad till ditt eget omdöme och det du hör ryktesvägen. Du bör även kunna lita på att landstinget anställt en person som har den kompetens som krävs för den uppgift han är satt att sköta.
Om vi tar det från en annan synvinkel så är min erfarenhet att det är med patienter och läkare som med alla relationer här i livet. Somliga människor passar lätt ihop, andra har svårare för att dra jämnt. Det är det vi kallar för personkemi. Många gånger är det också så att det tar några träffar innan man lär känna varandra. I början kan det vara normalt att känna en viss misstänksamhet, i synnerhet om det är viktiga frågor som står på spel.
Mitt råd blir sammanfattningsvis att jag tycker att du ska ge doktorn en chans till. Ofta känns det bättre andra gången man ses.
