Prostatacancer

Prostatan bildar transportvätska för spermierna

Prostata är en valnötsstor körtel som ligger runt om urinrörets övre del under urinblåsan. Prostatakörtelns funktion är att bilda transportvätska för spermierna på deras väg från urinröret till ägget i livmodern. Prostatavätskan innehåller också ämnen som gör det lättare för spermierna att ta sig fram genom slemmet i livmoderhals och livmoder.

Prostatans tillväxt och funktion är beroende av det manliga könshormonet testosteron som i första hand bildas i testiklarna. Hos de flesta äldre män förstoras prostatakörteln. Det är normalt och har samband med att mängden manligt könshormon, testosteron, förändras från puberteten och fram till senare delen av livet. Oftast är förstoringen av prostatakörteln godartad, men ibland beror tillväxten på en cancertumör. När prostatakörteln förstoras kan den trycka på urinröret och man får problem med att kissa.

Prostatan är en valnötsstor körtel som ligger runt om urinrörets övre del omedelbart under urinblåsan. Prostatakörtelns funktion är att bilda transportvätska för spermierna på deras väg från urinröret till ägget i livmodern. Hos de flesta äldre män förstoras prostatakörteln. Oftast är förstoringen godartad, men ibland beror tillväxten på en cancertumör.

Cancer – okontrollerad tillväxt av celler

Människokroppen är uppbyggd av många miljarder celler. För att kroppen ska kunna växa och leva vidare måste de flesta celler regelbundet ersättas med nya. Det sker genom att celler delar sig. När cellen ska dela sig fördubblar den hela sitt innehåll och blir till två celler. Då har en exakt kopia av cellen skapats och den första cellen dör. Oftast fungerar celldelningen eller så klarar cellens arvsmassa, DNA, själv av att reparera den skada som uppstått. Men någon gång kan cellen få en skada som den själv inte kan reparera, och den tappar då förmågan att kontrollera sin delning och tillväxt. Det kan leda till att cancer uppstår. Det som kännetecknar cancerceller är bland annat att de fortsätter att föröka sig okontrollerat samtidigt som de inte dör när deras tid är ute. Ofta klumpar cancercellerna ihop sig och bildar en tumör, men det finns också cancerformer där cellerna inte bildar tumörer.

Vid prostatacancer växer tumören först bara inuti prostatakörteln, men tumören kan sprida sig till intilliggande organ och även till andra delar av kroppen. De nya tumörerna kallas metastaser. Oftast är cancercellerna i prostata, åtminstone till en början, beroende av det manliga könshormonet testosteron på så sätt att testosteronet bidrar till att cancercellerna växer. Testosteron bidrar också till att normala celler växer i prostata.

Prostatacancer kan sprida sig till lymfkörtlar, skelettet och till områden som ligger nära prostatakörteln som nedre delen av ryggraden och bäckenbenet, mer sällan till andra organ.

Kroppens lymfkärl löper som ett nätverk i kroppen, parallellt med blodkärlen. I lymfkärlen samlas den blodvätska, lymfa, som pressats ut från de allra minsta blodkärlen. Vätskan förs vidare till lymfkörtlarna och går där igenom vissa processer för att sedan tömmas tillbaka till blodet. I lymfkörtlarna kan cancerceller fastna och växa till en metastas.

Ärftlighet och prostatacancer

Män som har två eller flera nära släktingar med sjukdomen har en betydligt ökad risk att själva få prostatacancer, särskilt om släktingarna blev sjuka före 75-årsåldern och finns på samma sida av släkten, alltså på antingen mammans eller pappans sida. Med nära släktingar menas främst bröder, fäder, mor- och farbröder samt mor- och farföräldrar.

Hos ungefär var tionde man som får prostatacancer beror det på arvsanlagen. De som får prostatacancer på grund av anlag är oftast lite yngre än de som får sjukdomen av andra, hittills okända, orsaker. Men det är ovanligt att man får prostatacancer innan man har fyllt 50 år även om man har släktingar med prostatacancer.

Arvsanlag som påverkar risken att utveckla prostatacancer kan ärvas både från mamman och från pappan eftersom också kvinnor kan bära på anlagen trots att de aldrig kan få sjukdomen. Ungefär hälften av dem som har en förälder med sådana anlag ärver själva anlagen som ökar risken för prostatacancer, men det innebär inte att alla med anlagen kommer att bli sjuka. Eftersom det är okänt exakt vilka arvsanlag som orsakar prostatacancer går det inte att göra några tester för att få veta om man har större risk att bli sjuk.

Om man har släktingar med prostatacancer kan man vända sig till en urologmottagning eller en mottagning för ärftliga sjukdomar. Då går man tillsammans med en läkare igenom vilka i släkten som fått sjukdomen och hur gamla de var då, för att på så sätt få veta hur stor risken är att man själv ska bli sjuk. Om ingen släkting blivit sjuk före 75 års ålder, är risken för att man ska ha anlag för livshotande prostatacancer liten.

Vanligaste cancerformen

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen i vårt land, tätt följd av bröstcancer. Varje år får cirka 9 000 män i Sverige prostatacancer, vilket innebär att mer än var tionde man i Sverige får sjukdomen under sin livstid. Cirka hälften av männen är yngre än 70 år när tumören upptäcks men sjukdomen är mycket ovanlig före 50 års ålder.

Tumören växer ofta långsamt och det kan ta 10-15 år innan den sprider sig eller ger symtom. Ibland kan sjukdomen ha ett snabbare förlopp.

Metoderna att upptäcka prostatacancer har förbättrats de senaste åren och nya behandlingsmetoder har tagits fram. I en del fall kan man bli bra från cancern och om det inte går kan man leva ett bra liv i många år med sin sjukdom, ibland även utan behandling.

Har man cancer begränsad enbart till prostatan blir de flesta helt bra. Vilken behandling som valts har ingen betydelse.

Ännu finns ingen botande behandling när sjukdomen spridit sig utanför prostatan, men man kan ofta hålla cancern i schack med hormonbehandling och leva bra under lång tid.

Det kan ta lång tid innan cancern märks

Ungefär varannan man över 60 år har en förstorad prostatakörtel, oftast på grund av att prostatan växt naturligt. Men ibland är orsaken cancer. De flesta fall av prostatacancer upptäcks när mannen är i 70-årsåldern.

Ibland upptäcks cancern när man får besvär med att kissa. Urinstrålen kan vara svag, det kan vara svårt att komma igång och man kan behöva kissa väldigt ofta. På natten kan man behöva gå upp och kissa flera gånger. Dessa symtom är desamma som vid godartad förstoring av prostatakörteln.

Prostatacancer i ett tidigt skede brukar inte ge några symtom. Ofta växer tumören först i de delar som ligger längst från urinröret och sjukdomen får därför ett mer smygande förlopp. Det tar ofta ganska lång tid innan tumören vuxit sig så stor att den trycker på urinröret och ger problem med exempelvis urinträngningar.

Har prostatacancern spridit sig kan man få värk från ryggen eller bäckenbenet eftersom den ofta sprider sig till dessa delar av skelettet.

Blod i urinen

Blod i urinen kan vara ett annat symtom på prostatacancer, men det är ovanligt. För det mesta är blod i urinen ett symtom på andra sjukdomar. Man bör alltid kontakta läkare om man ser blod i urinen.

Smärtor från skelettet

Ibland kan man också drabbas av symtom som beror på att tumören har spridit sig. Eftersom den i första hand sprider sig till skelettet är det vanligaste symtomet smärtor från skelettet. Smärtan kan visa sig som att man till exempel får ont en längre tid på ett ställe utan att man har skadat sig eller något annat har hänt. Ibland kan man bara känna sig trött eller förlora aptiten så att man minskar i vikt.

Kontakta läkare

Om man har problem med att kissa, eller om man fått blod i urinen bör man vända sig till en läkare på en vårdcentral eller motsvarande. Om läkaren misstänker prostatacancer blir man remitterad till en specialist, urolog, för fortsatt utredning.

Olika undersökningar

Det finns flera olika undersökningar vid misstänkt cancer, från att läkaren känner på prostatakörteln och tar enkla blodprov till vävnadsprov, ultraljud och speciella röntgenundersökningar.

Läkaren känner på prostatan

Eftersom prostatakörteln ligger nära ändtarmen kan den undersökas genom att läkaren känner på körteln med fingret via ändtarmen. Läkaren undersöker prostatans baksida. Vanligtvis är prostatan jämn, fast och något elastisk. Om prostatan känns hårdare och knöligare än normalt kan det vara tecken på cancer.

PSA mäts med blodprov

PSA är ett blodprov som ingår de undersökningar man kan få göra när prostatan kontrolleras eller om man har problem med att kissa. Man kan också få ett PSA-prov taget om man vill på grund av oro för prostatacancer eller om det finns i släkten. Innan provet tas är det bra om man har tagit del av information om fördelar och nackdelar med att ta provet. Information om PSA-prov finns bland annat på Socialstyrelsens hemsida.

Ibland kan man i samband med en hälsokontroll bli tillfrågade om man vill lämna ett PSA-prov och även vid dessa tillfällen ska man få en möjlighet att ta del av information om PSA-provet innan provet tas.

PSA betyder prostataspecifikt antigen och är ett protein som bildas i prostatakörteln. Proteinet följer med sädesvätskan när man får utlösning och gör så att spermierna blir rörligare. Proteinet finns normalt i låga halter i blodet.

Provet mäter PSA-halten i blodet. Misstanken om en tumör ökar vid förhöjda värden av PSA. Kraftigt förhöjda värden är tecken på att tumören är stor, eller att den har spridit sig. Men förhöjda värden av PSA behöver inte vara ett givet tecken på sjukdomen, men man behöver utredas vidare. Även vid godartad prostataförstoring och infektioner i prostata har man något högre värden av PSA.

Ultraljudsundersökning

Om läkaren misstänker att man har prostatacancer kan man även bli undersökt med ultraljud. Ett instrument som innehåller en ultraljudsändare förs in några centimetrar i ändtarmen. Sändaren har formen av en stav och har en diameter på ungefär 2,5 centimeter. Ljudet reflekteras av organen inne i kroppen. Genom att en dator omvandlar ljudvågorna till en bild kan läkaren studera prostatan på en dataskärm. Bilden är till hjälp för läkaren när ett vävnadsprov ska tas från prostatakörteln.

Vävnadsprov - prostatabiopsi

Att man har prostatacancer fastställs alltid med mikroskopisk undersökning av vävnadsprov från prostata. Provet tas ut med en tunn nål, ofta med hjälp av en ultraljudsapparat som gör det möjligt att rikta provtagningsnålen. Ingreppet är enkelt och inte speciellt smärtsamt eftersom man oftast får lokalbedövning. Innan vävnadsprovet görs får man ta en antibiotikatablett för att undvika att man får en infektion i samband med ingreppet. Provet analyseras sedan i mikroskop för att se om det innehåller cancerceller. Cancervävnaden bedöms enligt en skala från 1-10 som kallas Gleason. En Gleasonsumma på 6 eller lägre betyder att tumören tillhör en snällare sort som växer sakta.

Skelettskintigrafi

Skelettskintigrafi är en undersökning med en så kallad radioaktiv isotop som inte alla behöver genomgå. Om man ska göra undersökningen får man ett svagt, radioaktivt ämne injicerat i ett blodkärl i armen. Sedan tittar läkaren i en så kallad gammakamera för att se om det finns eventuella metastaser i skelettet det vill säga om prostatacancern har spridit sig till skelettet.

Att få ett cancerbesked

Trots att cancer är en vanlig sjukdom är ett cancerbesked ofta skrämmande, eftersom många förknippar cancer med döden. Även om cancer är en dödlig sjukdom om den inte behandlas så finns idag behandlingar som gör att de flesta blir friska. Dessutom kan många som inte blir helt friska ändå leva länge och bra med sjukdomen.

Att få ett besked om att man har cancer väcker ofta starka känslor och man behöver gott om tid att tala med sin läkare och annan vårdpersonal för att förstå vad beskedet innebär för en själv. Det kan vara bra att ha med en närstående vid sådana samtal. Den närstående kan hjälpa till att minnas vad som sagts under samtalet, och kan vara ett bra känslomässigt stöd. Om man inte är svensktalande har man alltid rätt att få information på sitt eget språk.

Många män som behandlas för prostatacancer kan förlora sin potens eller få nedsatt sexuell förmåga. Det kan förstärka känslan av hopplöshet och oro. Det är viktigt att kunna prata med sin partner och med sjukvårdspersonalen om detta. Det finns hjälp att få och impotens är numera inget hinder för att ha ett fungerande sexliv.

Om man behöver prata med någon under den här perioden kan man ibland få hjälp av patientföreningar och det går också att kontakta Cancerfonden eller Cancerupplysningen. På många sjukhus finns särskilda sjuksköterskor som kallas kontaktsjuksköterskor som kan ge ytterligare stöd och även hjälpa till med olika praktiska saker. De flesta sjukhus har också en kurator som kan ge stöd och hjälp.

Alla behöver inte behandling

Om tumören inte har spridit sig och växer långsamt behöver man inte alltid någon behandling. Läkarna brukar rekommendera behandling till män som är 75 år eller yngre. Är man äldre och fått en ”snäll” prostatacancer som inte växer eller sprider sig kan man många gånger leva med tumören resten av livet utan att påverkas av den. Men man måste gå på regelbundna kontroller för att undersöka tumören. Det finns behandlingar för tidiga stadier av prostatacancer som kan bota sjukdomen, men som också kan ge bestående biverkningar som impotens och inkontinens.

När ska man behandlas - vad händer annars?

I tidiga stadier växer tumören inte utanför prostatans gränser. Då kan det gå att få bort hela tumören, till exempel genom operation eller strålbehandling. I en del av dessa fall, speciellt hos äldre män, är prostatacancern så liten och växer väldigt långsamt att risken för spridning är liten. Då kan man överväga att avvakta med behandling och följa förloppet med återkommande kontroller. Behandling ges då i fall tumören börja växa.

Ibland kan även yngre män med prostatacancer ha en tumör som växer långsamt och därför vänta med operation eller strålbehandling. Först om tumören börjar växa och bli större får man strålbehandling eller opereras prostatakörteln bort.

Vid sena former växer tumören utanför prostatans gränser och den kan kanske också ha spridit sig vidare i kroppen. Det finns ingen behandling så att man blir helt frisk när sjukdomen spridit sig utanför prostatakörteln. Någon form av hormonbehandling kan vara bästa valet för att försöka hålla cancern i schack. Även i dessa stadier räcker det ibland, om man inte har stora besvär, att avvakta med behandling tills man eventuellt får ökade besvär av sjukdomen.

Olika behandlingar

Behandlingen av prostatacancer varierar mycket beroende på vilket stadium sjukdomen är i, hur frisk man är för övrigt och hur gammal man är. Läkaren ska informera om de olika behandlingsalternativ som finns i varje enskilt fall. Man kan ibland få vara med och välja metod om läkaren bedömer att flera alternativ är möjliga. Olika behandlingar kan ge biverkningar och försämra livskvaliteten så man måste fundera på vilken behandling man själv vill genomgå.

Skulle inte den behandling som man valt i samråd med sin läkare finnas vid närmaste sjukhus kan man få behandlingen på annat sjukhus.

Hela prostatan kan opereras bort

En vanlig behandling vid prostatacancer är att man får hela prostatan och sädesblåsorna bortopererade. På så sätt eftersträvas att all tumörvävnad tas bort. Förutsättningen är att cancern är begränsad till själva prostatakörteln. Operation kallas radikal prostataektomi och kan göras på två olika sätt. Antingen görs en öppen operation med ett snitt i magens nedre del eller med hjälp av så kallad titthålskirurgi som även kan utföras med stöd av en operationsrobot.

Yttre bestrålning

Strålbehandling kan döda tumörceller och kan användas i stället för att prostatan opereras bort. Det gäller när cancern inte spridit sig till andra delar av kroppen. Ibland är det nödvändigt med en särskild operation före strålbehandlingen. Operationen går ut på att läkaren kartlägger de lymfkörtlar som ligger nära prostatan för att se att cancern inte har spridit sig dit. Operationen är inte särskilt stor och kan antingen ske genom ett snitt i bukens nedre del eller med hjälp av så kallad titthålskirurgi. Ibland kan man behöva kombinera strålbehandling med hormonbehandling, både före och efter strålningen.

Själva strålbehandlingen tar några minuter och den känns inte alls. Vanligtvis ges strålningen en gång per dag, fem dagar i veckan. Hela behandlingen pågår i sex till åtta veckor. Strålbehandlingen kan påverka ändtarmen och urinblåsan, och man kan då få biverkningar i form av urinträngningar och diarré. Det kan även bli svårare att få erektion.

Inre bestrålning

När man behandlas med inre bestrålning förs små radioaktiva stift in i prostatakörteln. Behandlingen kallas för brachyterapi och används när tumören inte hunnit sprida sig utanför prostatan. Inre bestrålning kan ske på två sätt. Det ena innebär att läkaren sticker in nålar i prostatakörteln i ett område mellan pungen och ändtarmen. Via dessa nålar för läkaren under en kort tid in radioaktiva stift i prostatakörteln. Proceduren genomförs vid två tillfällen och kombineras med yttre strålbehandling under fem veckor. Ett annat sätt är att i prostatakörteln föra in stift som får ligga kvar i körteln. De avger strålning under en längre tid utan att det är farligt för omgivande vävnad.

I vissa fall ger man enbart brachybehandling utan att den kombineras med strålbehandling från utsidan. Fördelen är att man kan få lite mindre biverkningar.

Genom att koncentrera strålningen direkt till prostatan är det möjligt att använda mycket högre stråldos än vid enbart yttre bestrålning. Även före den här sortens behandling brukar läkaren ibland kartlägga de lymfkörtlar som ligger nära prostatan. Man får också en kortare tids hormonbehandling. Än är det inte klarlagt om brachyterapi eller yttre bestrålning på längre sikt ger bättre överlevnad och färre biverkningar jämfört med operation av prostatakörteln.

Hormonbehandling

Prostatacancern är beroende av det manliga könshormonet testosteron för att kunna växa. Därför kan prostatacancer behandlas genom att hindra produktionen eller effekten av testosteron. Ofta får man denna behandling när cancern spridit sig utanför prostatan och ska hållas i schack. Vid behandlingen blir tumören för det mesta inaktiv och krymper. Även metastaser krymper. Om man har smärtor av metastaser brukar också smärtan minska eller försvinna när man får hormonbehandling.

Hormonbehandlingen måste man få under lång tid. Men tumören kan med tiden bli okänslig för behandlingen och börja växa igen trots att testosteronet tagits bort. Nästan all hormonbehandling kan i längden ge benskörhet. För att minska risken för detta är det viktigt att man är fysiskt aktiv och att man inte röker.

Ibland måste man kombinera strålbehandling med hormonbehandling för att strålbehandlingen ska bli effektivare. Man kan då få börja hormonbehandlingen några månader före strålbehandlingen och ibland får man fortsätta med den under ett till två år efter att strålbehandlingen är avslutad.

Flera olika metoder hämmar testosteronet

Det finns olika sätt att bromsa produktionen av testosteron. Flera av metoderna ger många biverkningar.

Testikeloperation

Ett sätt att hindra att testosteron bildas är att operera bort testiklarna där det manliga hormonet testosteron bildas så att prostatacancern bromsas. Operationen är ett litet ingrepp som kan genomföras under lokalbedövning ofta utan att man behöver vårdas på sjukhus. Efter en testikeloperation är det vanligt att man får biverkningar som att sexlusten försvinner, liksom erektionen. Man kan också få minskad energi och livslust efter denna behandling. Andra biverkningar är blodvallningar med värmekänsla och svettningar.

Läkemedel som påverkar hypofysen

Hypofysen i hjärnan producerar olika hormoner. Ett av dessa påverkar testiklarnas bildning av det manliga hormonet testosteron. För att motverka att testosteron bildas kan man få ett läkemedel, som kallas GnRH-analog, som sprutas in i kroppen regelbundet. GnRH är ett hormon som finns naturligt hos både mannen och kvinnan.

När man tar GnRH upphör kroppens egen produktion av testosteron efter cirka två veckor och man har nått upp till en så kallad medicinsk kastrering. Biverkningarna av läkemedlet är samma som när man opererar bort testiklarna. Under den första månaden brukar man få kombinera GnRH med ett annat läkemedel som minskar tumörcellernas förmåga att ta upp testosteron.

Om man avbryter eller tar längre pauser i behandlingarna kan biverkningarna minska eller försvinna. Sådana uppehåll eller avbrott ska man bara göra efter diskussion med den behandlande läkaren.

Östrogen

Östrogen är ett kvinnligt könshormon. Det kan man få genom injektioner med regelbundna intervall. Tumören motverkas på samma sätt som efter en testikeloperation. Det är vanligt att sexlusten och potensen minskar, men det är däremot ovanligt med blodvallningar och svettningar. För att undvika att bröstkörtlarna växer kan man få strålbehandling med liten stråldos mot brösten.

Antiandrogener

Det finns också möjlighet att man kan bli behandlad med så kallade antiandrogener för att motverka det manliga hormonet testosteron i tumören. Antiandrogener är en grupp av mediciner som minskar testosteronets inverkan på tumören utan att minska kroppens produktion av testosteron Fördelen med denna behandling är att man har kvar testosteronet och risken för impotens, benskörhet och klimakterieliknande besvär blir därför mycket mindre. Men har sjukdomen hunnit sprida sig räcker det inte alltid med denna behandling.

Ibland behövs en kompletterande operation

Om prostatakörteln är stor och trycker på urinröret räcker det inte alltid att behandlas med hormoner. En operation genom urinröret kan göra det lättare att kissa. Operationen går ut på att “hyvla bort“ bitar av prostatakörteln. Det är samma typ av operation som brukar användas när man har godartad prostataförstoring.

Cytostatikabehandling

Cytostatika, som även kallas cellgift, finns i många former. Ibland får man cytostatika för att minska de smärtor man kan ha om prostatacancern är i ett sent stadium. Man kan också prova cytostatika om hormonbehandlingen inte längre fungerar. Även vid tidiga tumörstadier kan man få cytostatika.

Lindrande strålbehandling

Om man har smärta av metastaser i till exempel skelettet kan man få strålbehandling i lindrande syfte. En annan typ av lindrande strålbehandling är när man får en radioaktiv isotop i blodbanan. Isotopen gör att metastaserna i skelettet minskar i aktivitet och smärtan lindras.

Behandlingar av impotens

Om man har behandlats för prostatacancer kan man drabbas av flera biverkningar, bland annat impotens. Det finns en rad olika behandlingsmetoder vid impotens, såväl läkemedel som olika hjälpmedel.

De ansvarar för vården

Vid prostatacancer bestämmer en urolog lämplig behandling och utför själv även eventuella operationer. Om han eller hon inte själv har erfarenhet av vissa typer av operationer remitteras man till en annan specialist eller till ett annat sjukhus. Strålbehandling och cytostatikabehandling får man på en onkologisk klinik. Onkologiska kliniken ger botande och lindrande behandling när man har cancer.

Man har som patient rätt att även få tala med en annan specialistläkare innan man bestämmer sig för vilken behandling man vill ha.

Någon av ovanstående specialister sköter uppföljningen. Många gånger kan man även ha kontakt med en specialutbildad sjuksköterska eller en allmänläkare på en vårdcentral eller motsvarande för uppföljning.

Hormonbehandling vanligt om cancern kommer tillbaka

Det finns en risk att sjukdomen kan komma tillbaka även om man har fått en behandling som var tänkt att ta bort cancern helt. Man har då möjlighet att få hormonbehandling som kan vara effektiv under många år. Tyvärr kan tumörerna efter en tid bli okänsliga mot hormonbehandlingen och fortsätta att växa. Då kan ibland en annan typ av hormonbehandling eller behandling med cytostatika få tumören att sluta växa eller till och med minska i storlek.

Smärtlindring

Ibland kan sjukdomen få ett så allvarligt förlopp att man inte längre kan bromsa cancern. I det läget finns många olika behandlingar för att lindra smärtan och andra besvär. Ofta vårdas man i livets slutskede på sjukhus eller sjukhem. Man kan också få vård med god smärtlindring hemma. Det finns även speciella kliniker i landet där man kan vårdas av personal som specialiserat sig på att ta hand om personer med svår cancer i livets slutskede.

När man får smärtlindring är det viktigt att man själv hela tiden är uppmärksam på sin smärta och beskriver den för läkaren och sjuksköterskorna. Det är bra om man också noga känner efter och bedömer den smärtlindring man får. Detta gäller både vid vård på sjukhus och i hemmet.