Stamcellstransplantation

Friska stamceller förs över till kroppen

Vid en stamcellstransplantation får man nya, friska stamceller överförda till kroppen. En transplantation kan göras med egna stamceller, en autolog transplantation, eller med celler från en annan person, en allogen transplantation.

Stamcellstransplantationer används för att behandla vissa former av cancer, till exempel leukemi och lymfkörtelcancer. Behandlingen kan också bota eller lindra vissa andra svåra sjukdomar.

Stamceller är omogna celler

Stamceller är omogna celler som finns i benmärgen. När stamcellerna har delat sig och mognat kan de bilda i princip alla blodets celler. Det finns tre typer av celler i blodet: vita blodkroppar som ingår i immunförsvaret, röda blodkroppar som transporterar syre samt blodplättar som innehåller ämnen som behövs för att blodet ska stelna om man skadar sig.

Det går att spara nedfrysta stamceller under lång tid och de kan flyttas mellan människor.

Cancerbehandlingar kan påverka friska och sjuka celler

Cytostatika och strålning påverkar celler som delar sig snabbt, till exempel cancerceller. Förutom cancerceller kan vissa friska celler som delar sig snabbt, till exempel i benmärgen och slemhinnorna, skadas. Men de friska cellerna har större förmåga att reparera sig än cancercellerna.

Med hjälp av en stamcellstransplantation kan kroppen tåla att man får mycket höga doser av cytostatika och strålning. De höga doserna gör behandlingarna mer effektiva.

Vid en transplantation med egna stamceller får man ungefär tio gånger högre doser cytostatika än vid en vanlig behandling. Om man får stamceller från en annan person behandlas man med mindre doser av cytostatika eftersom de nya stamcellerna kan känna igen och förstöra cancercellerna.

Stamceller från en annan person

Om man får stamceller från en annan person kan det vara från en släkting, oftast ett syskon, eller någon man inte är släkt med. För att transplantationen ska lyckas är det viktigt att vävnadstypen mellan givaren och mottagaren stämmer överens med varandra på bästa möjliga sätt. Vilken vävnadstyp en person har undersöks i ett vanligt blodprov. Vävnadstypen beror på speciella proteiner som sitter på ytan av flertalet av cellerna i kroppen och kallas HLA-proteiner. På varje cell i kroppen finns en uppsättning av HLA-proteiner, där en del kommer från mamma och en del från pappa. Nära släktingar, speciellt syskon, har därför större chans än personer som inte är släkt att ha en HLA-typ som liknar varandra.

När det inte finns någon släkting som kan vara givare kan man få stamceller från en person med samma vävnadstyp. Tobias Registret är Sveriges nationella register för friska givare av blodbildande stamceller. Det finns i dag cirka 40 000 stamcellsgivare i Tobias Registret.

Förutsättningar för en behandling

Om man ska genomgå en stamcellstransplantation ska man vara relativt frisk i övrigt. Hur gammal man är spelar också in, men det går inte alltid att ange en strikt åldersgräns. En transplantation med egna celler kan man få om man är upp till 65-70 år. För att klara en transplantation med celler från en annan person ska man helst inte vara över 60 år. Om man får stamceller från en annan person är risken för biverkningar större än om man får egna. Risken för komplikationer är större om man får stamceller från någon man inte är släkt med.

En variant av transplantation med celler från en annan person är så kallad minitransplantation, som innebär att man får en mildare förbehandling vilket gör att riskerna med behandlingen är mindre. 

Förberedelser inför en stamcellstransplantation

Innan man ska genomgå en stamcellstransplantation undersöker läkaren njurar, lungor, hjärta och lever för att kunna bedöma om man klarar av behandlingen. Dessutom kontrolleras om man behöver något speciellt läkemedel före transplantationen, till exempel blodtrycksmedicin.

Man får genomgå en tandläkarundersökning för att upptäcka eventuella tandinfektioner. Ibland behöver tänderna behandlas i förebyggande syfte.

För att kunna få vätska och mediciner och lämna blodprover får man en så kallad central venkateter, CVK. Det är ett litet plaströr som förs in i ett blodkärl med hjälp av en nål. Man får lokalbedövning när katetern opereras in.

Om egna stamceller ska transplanteras

Om egna stamceller ska överföras behandlas man först med cytostatika, eftersom så många cancerceller som möjligt måste tas bort för att transplantationen ska lyckas.

Dagen efter cytostatikabehandlingen avslutats får man ett läkemedel, så kallad tillväxtfaktor. Läkemedlet gör att nya stamceller bildas i benmärgen och sedan töms ut i blodet. Man får läkemedlet med spruta en till två gånger per dag.

Efter åtta till tio dagar brukar stamcellerna kunna tas ut ur kroppen. Genom att ta ett blodprov kan antalet stamceller i blodet mätas för att avgöra om de är tillräckligt många för att tas ut ur kroppen. Blodprovet tas i regel tidigt på morgonen och efter en timme är svaret klart. Ofta kan stamcellerna tas ut som planerat och det är färdigt på en dag. Ibland kan man behöva vänta i flera dagar innan det finns tillräckligt med stamceller och ibland finns det för liten mängd stamceller i blodet för att några ska kunna tas ut.

Oftast kan man vara hemma tills det är dags att ta ut stamcellerna. Man får träna på att ta sprutor för att kunna ta dem själv hemma. Sprutorna skrivs ut på recept. Efter några dagars behandling med tillväxtfaktor kan man få ont i ryggen och i benen på grund av den kraftiga celldelningen i benmärgen. Det är helt ofarligt och kan lindras med smärtstillande läkemedel, till exempel paracetamol.

Stamcellerna tas ut

När det är dags att ta ut stamcellerna blir man inlagd på sjukhuset. Först får man en tunn plastslang, en kateter, insatt i ett eller ibland två blodkärl antingen i ljumsken, armbågsvecket eller på halsen. Man är lokalbedövad när katetern sätts in. Slangen kopplas sedan till en maskin, en cellseparator, och blodet kommer då att cirkulera genom maskinen och tillbaka in i blodet.

När blodet passerar maskinen sorteras stamcellerna ut från övriga blodceller. För att förtunna blodet tillsätts ett ämne som kan göra att man får lägre halter av kalk i blodet och ge symtom i form av stickningar runt munnen och i fingertopparna. Om man får symtom får man extra kalcium direkt i blodet.

Det tar ungefär tre till fyra timmar att plocka ut stamcellerna. Det gör oftast inte ont. När det är färdigt tas katetern bort. För att minska risken för blödning får man ligga still en eller ett par timmar efter att katetern har plockats bort.

I regel kan man gå hem samma dag, men ibland behöver man fortsätta en dag till för att få tillräcklig mängd stamceller. Då får katetern sitta kvar och man stannar på sjukhuset.

Stamcellerna fryses in i speciella plastpåsar tillsammans med ett konserveringsmedel som gör att cellerna klarar att frysas. Det tar cirka två veckor till testerna av stamcellerna är klara. Efter det kan transplantationen göras.

Stamceller kan tas från benmärgen

Stamcellerna kan även tas direkt från benmärgen. Denna metod används inte så ofta, men ibland kan den vara aktuell om det inte går att ta stamcellerna från blodet. Man är sövd när cellerna tas ut och man måste vara fastande tolv timmar innan ingreppet. Efteråt kan man känna sig lite trött. Ofta kan man åka hem samma dag eller dagen efter.

Cytostatika innan stamcellerna förs över

Före transplantationen får man genomgå en behandling som kallas konditionering. Denna förbehandling tar bort de sjuka cellerna i kroppen och det egna immunförsvaret så att de nya stamcellerna inte stöts bort. Under behandlingen får man höga doser cytostatika i olika kombinationer. Ibland får man så kallad helkroppsbestrålning, det vill säga hela kroppen strålbehandlas, eller så kallad antikroppsbehandling.

Om man får stamceller från någon annan

Om man ska få stamceller från någon annan behandlas man med cytostatika innan transplantationen, för att dämpa kroppens eget immunförsvar. Det minskar risken för att de transplanterade cellerna ska stötas bort. Det måste gå en eller två dagar efter cytostatikabehandlingen innan man kan få nya stamceller.

Stamcellerna transplanteras

Efter en eller flera dagars förbehandling överförs de nya stamcellerna, som kan komma från en själv eller från en givare.

Före en transplantation har stamcellerna varit nedfrysta. När det är dags att överföra stamcellerna tinas de upp och sprutas direkt in i blodet. Det tar totalt ungefär en halvtimme att transplantera stamcellerna.

När stamcellerna ska frysas används ett konserveringmedel som kan ge reaktioner när stamcellerna sprutas in i kroppen. Man kan känna en stark smak som påminner om majs och ibland upplever man blossande kinder, klåda i halsen, hosta eller tryck i bröstet som kan kännas obehagligt. För att undvika sådana reaktioner får man medicin i förebyggande syfte innan stamcellsöverföringen. Under hela behandlingen är man under noggrann övervakning med täta blodtryckskontroller för att snabbt kunna upptäcka och behandla eventuella reaktioner.

När stamcellerna kommer från en själv har de alltid varit nedfrysta medan stamceller som kommer från en annan person kan ha varit nedfrysta eller vara färska.

Efter behandlingen

Direkt efter stamcellstransplantationen kan man vara uppe och röra sig som vanligt. Ofta känner man sig trött efter behandlingen.

De nya stamcellerna hittar till benmärgen där de kan bilda nya friska blodceller. Det tar oftast två till tre veckor innan blodproduktionen och immunförsvaret börjar återhämta sig. Under de veckorna är man infektionskänslig och får förebyggande behandling mot infektioner. Man observeras noggrant och det görs täta kontroller av hur man mår. Temperatur, blodtryck, och puls undersöks för att eventuella infektioner ska kunna upptäckas och behandlas.

Man kan också lättare få blåmärken eller röda märken under huden, eller näsblod.

Det är vanligt att man får munsår, svårt att svälja, ont i magen eller diarré. Det kan göra att man har svårt att äta och dricka tillräckligt. Besvären kan lindras genom att man får näringsdropp och smärtstillande medel. Det brukar vara svårast den första veckan efter behandlingen och efter två till tre veckor mår man som vanligt.

Risker med att få stamceller från en annan person

Man kan få infektioner eftersom immunförsvaret är nedsatt, både av transplantationen och av de immunhämmande läkemedel som hindrar kroppen från att stöta bort de nya stamcellerna. Det är inte ovanligt att man får svampinfektioner, lunginflammation och herpes. Därför får man medicin för att minska risken för infektioner.

Om man får stamceller från en annan person får man också ett nytt immunförsvar. Risken med denna typ av transplantation är att det nya immunförsvaret kan uppfatta kroppen som främmande och angriper till exempel huden, lungorna, levern och tarmen. Immunförsvarets reaktion kallas GVH, graft versus host.

Det nya immunförsvaret kan också angripa de cancerceller som finns kvar i kroppen och då alltså bekämpa sjukdomen. Om man har till exempel leukemi och genomgår en stamcellstransplantation, har immunförsvarets reaktion positiva effekter eftersom den ökar sannolikheten att de cancerceller som finns kvar i kroppen dör.

Immunförsvaret kan reagera i ett tidigt skede, inom några månader efter transplantationen. Reaktionen kan också komma lite senare, oftast mer än tre månader efter transplantationen. För att lindra GVH-reaktionen får man immunhämmande mediciner.

Om immunförsvaret reagerar i ett tidigt skede brukar symtomen börja med hudutslag i handflatorna, på fotsulorna och i ansiktet. Ibland kan utslagen finnas på hela kroppen och då kan också levern och tarm påverkas. Man kan gå ner i vikt, eller få diarré och klåda. Behandlingen består av olika sorters immunhämmande mediciner med bland annat kortison.

Om immunförsvaret reagerar senare kan symtomen vara pigmentförändringar och man kan bli torr i munnen. Ibland kan huden bli hård och tjock, och ögonen kan bli irriterade och torra. Slemhinnorna i underlivet kan bli sköra och svida. Även slemhinnorna i magsäcken och tarmen kan påverkas och då kan man få magknip, diarré eller gå ner i vikt.

Isolering under en period

Syftet med isolering är att man skyddas mot infektioner under den period man har ett försvagat immunförsvar. Det är vanligt att man isoleras på sitt rum på sjukhuset. Isolering kan låta skrämmande men man får vara på ett eget rum där det finns dusch och toalett. Man kan ta emot besök och ta promenader utomhus. Om man bor nära sjukhuset, det vill säga cirka en timmes resväg från sjukhuset, kan man ibland välja att vårdas hemma.

Man brukar vara isolerad under cirka två till tre veckor men det varierar och beror på hur snabbt blodvärdena hämtar sig. Isoleringsperioden kan vara påfrestande och det är viktigt att man i mån av ork försöker hålla igång kroppen med olika aktiviteter. Man kan få träffa sjukgymnast varje dag och få egna träningsprogram. Det brukar också finnas möjlighet att använda en motionscykel på rummet.

Man kan ofta känna sig ensam och orolig. Man får tv, radio och telefon på rummet. De flesta har också närstående hos sig under hela eller delar av behandlingen. Det är viktigt att de besökande är friska och är extra noga med sin hygien, till exempel tvättar händerna innan de går in i rummet.

Utskrivning efter isoleringen

När det är dags för utskrivning beror på hur man mår, men de flesta kommer hem inom den första veckan efter att isoleringen har upphört.

Immunförsvaret är nedsatt flera månader efter transplantationen. I förebyggande syfte får man därför antibiotika under en tid.

Kontroller efter behandlingen

Efter en transplantation med stamceller från en annan person, får man immunhämmande läkemedel som hindrar kroppen att stöta bort de nya stamcellerna. Man får lämna blodprover regelbundet för att mäta koncentration av läkemedlet i blodet så att dosen man tar är rätt. För hög dos hämmar immunförsvaret och ökar infektionsrisken. För låg dos kan ge upphov till GVH-reaktion. Man får gå på täta kontroller de första tre månaderna, med blodprover flera gånger i veckan och läkarbesök en gång i veckan.

Efter en transplantation med egna stamceller går man också på kontroller, men inte lika ofta.

Man förlorar ofta en del av vaccinationsskyddet från barndomen efter en stamcellstransplantation. Därför får man ta en del nya vaccinationer, men det bör gå minst sex månader innan det påbörjas eftersom det krävs att immunförsvaret återhämtat sig för att få ett effektivt skydd.

Hur mår man efter behandlingen?

Det kan kännas svårt att bli utskriven efter att varit mer eller mindre isolerad i flera veckor. Man kan vara orolig för att få infektioner. För att det ska kännas tryggt och säkert att komma hem är det viktigt att man får information om hur man ska leva för att inte bli sjuk. Om man behöver fråga något brukar man kunna nå läkare eller sjuksköterskor på avdelningen där man vårdats.

Det är vanligt att man är trött och har hormonrubbningar de första månaderna efter behandlingen. Förbehandlingen med cytostatika kan påverka vissa körtlar i kroppen, till exempel sköldkörteln och äggstockar. Man kan få minskad produktion av sköldkörtelhormon, som i så fall får ges som tabletter.

Hos kvinnor är det vanligt att hormonproduktionen från äggstockarna minskar. För att undvika klimakteriebesvär kan man få kvinnligt könshormon som tabletter eller plåster.

Man kan få minnesstörningar ett tag efter behandlingen, men det brukar gå över. Man kan också bli mer känslig för stress än vanligt.

Oftast mår man som vanligt inom sex månader efter behandlingen.