Krönika: Vårdens bemötande betyder så mycket

Foto av Maja Aaseav Maja Aase

Att människor kan känna sig små och osäkra i mötet med vården är inte så konstigt. Ta en titt på hur sjukhus ser ut: bamsiga byggnader, tunga dörrar, skyltar med krångliga ord och så upptagna människor som hastar i korridoren med blanka golv. Därför är det så viktigt att vårdpersonalen förstår att en stor del av deras uppgift inte ”bara” är att bota.

Utan också att lindra.

Vårdar-proffsen finns på alla nivåer. Vilken titel de har spelar ingen roll. Ett proffs känner man igen som patient. De vet att tomma klatschigheter inte gör någon friskare. Tvärtom. Medmänsklighet är att våga möta. Och lyssna. När jag tackade en äkta ängel på cancermottagningen svarade hon snabbt:

Den som blir tagen på allvar blir lugn och vågar lyssna 

– Vi vet att det spelar stor roll hur vi uppträder. Hit kommer ju inte folk med nageltrång precis.

Vid ett tillfälle under min cytostatikabehandling var det inte samma sjuksköterska som skulle ta hand om mig. Jag fick inte heller ligga i exakt samma säng. Jag började gråta. Först blev jag överraskad över min reaktion men när den nya sjuksköterskan sa ”jag förstår precis, gråt du så mycket du vill, inget konstigt med det”, då slappnade jag av. Och kunde torka mina tårar.

Det en cancerpatient behöver, förutom vänlighet och omtanke precis som alla andra människor, är också hopp och entusiasm.

Jag gillar när läkare säger att ”du är stark, nu satsar vi på det här. Jag håller tummarna!” Underbart. Inte bara för att jag vill vara frisk för alltid. Utan för att cancerpatienten behöver tro, hopp och kärlek. Det gör hela situationen mer uthärdlig. Dessutom är skötare, läkare och patienter faktiskt arbetskamrater, med ett och samma mål: att människor ska bli friska, eller åtminstone leva länge med sin sjukdom. För det är ju inte bara idrottare som behöver höra go-go-go av tränaren/läkaren.

Det gör även de som fått en cancerdiagnos.

Däremot är överdrivna leenden och tillgjort tummen upp-ande inget att stå efter. Den oroligt lagda kan få för sig att det där leendet döljer något hemskt, som en hotande sanning som inte vågar uttalas. Fantasin kan gå igång och det är svårt att få stopp på snurrande tankar.

Nej, vanligt allvar är bra och en enkel väg. Den som blir tagen på allvar blir lugn och vågar lyssna och tänka på smärtan men också glädjen.

Vanligt allvar är bra och en enkel väg 

Det är inte heller alltid så lyckat att vårdpersonal undviker att ge svar för att istället fråga: ”Vad tror du själv om din sjukdom?”. Jag förstår att det är ett sätt för läkare och andra att undersöka vilken sorts patient det handlar om, vad patienten vet, vill och klarar av att höra.

Men det betyder också att det finns en risk för att onödig oro börjar gnaga: ”Ska jag dö nu men de vågar inte berätta det?”

Allt ska inte och bör inte sägas hela tiden och till alla. Men fler än man kan tro står ut med och klarar av att gilla läget.

Trots att liv och död står på spel.

Både läkare, sjuksköterskor och patienter kan gärna fundera över hur de vill bli bemötta i vården. Patienter som vågar säga som det är, gör det faktiskt lättare för andra: ”Jag skulle tycka om att få prata om min oro. Jag skulle också uppskatta om du ville förklara de här sakerna, då skulle jag känna mig lugnare.”

Allvar är som sagt inte fel.

Inte heller tro, hopp och kärlek.

Maja Aase

Skriv ut
Senast uppdaterad:
2011-01-23
Skribent:

Maja Aase

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund