Krönika: Jag måste planera för att inte få vara kvar

Foto av Lotta Grayav Lotta Gray

Cancer och barn hör inte ihop. Att något så vibrerande och fantastiskt som barn ska möta något så destruktivt och ödeläggande som cancer, det är för mig helt fel, men ibland möts de båda världarna ändå. Som för mig.

Som nybliven förälder kände jag att ingenting skulle kunna komma emellan mig och min son Lennox. Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag bara två och ett halvt år efter hans ankomst skulle få en cancerdiagnos. En onkolog som jag pratade med tyckte att småbarnsföräldrar är den mest utsatta gruppen av cancerpatienter. Man lever med dubbel stress på många plan. Dels är man sjuk och har en egen ångest och rädsla att bära. Samtidigt ska man känna att barnet riskerar att få sin uppväxt påverkas av sjukdomen och en ansträngd vardag med besked, sjukhusbesök och en kanske mycket ledsen mamma eller pappa. Och naturligtvis den stora rädslan för att kanske inte få stanna kvar hos sitt barn som förälder.

Det är förmodligen det jobbigaste jag gjort att skriva det där brevet 

En bra sak med att ha barn när man får cancer är att man får en enorm drivkraft. En starkt brinnande eld nära hjärtat som enkelt hålls vid liv bara genom föräldraskapet. Men livet som någons viktiga vuxen känns ju också så mycket svårare att lämna. Och alla frågorna är svåra att hitta bra svar på. Hur pratar man med sitt barn? Hur mycket ska man visa och berätta? Och hur förbereder man sitt barn om det värsta skulle inträffa? Jag tror på att vara öppen. Att berätta på barnets nivå. Att låta dem följa med och välja peruk, vara med vid cytostatikabehandlingar och få vara en del av processen. Annars skapar barn sina egna hjärnspöken och sin egen sanning. Att veta att man kan lita på mamma eller pappa måste vara oerhört viktigt i denna svåra situation.

När jag berättade för Lennox att jag var sjuk och att doktorn opererat min mage tittade vi tillsammans på ärren. Jag visste inte alls vilka frågor som skulle komma. Jag var förberedd på den värsta: ”Mamma, ska du dö nu?”, men istället ville han titta på Bolibompa och äta glass. En annan gång brast jag i mitt föräldraskap när jag försökte dölja min gråt och sa att jag bara fått något skräp i ögat. En tredje gång kom han hem från dagis och sa att han hade ont i sin cancer. Alla gångerna har det känts fruktansvärt tungt att han ens ska behöva ta del av detta i sitt lilla liv. Men jag vet samtidigt att jag gör honom en otjänst genom att hyckla och ljuga.

Jag har förberett hans minneslåda. Valt den med omsorg och fyllt den med saker jag tycker är viktiga för honom att ta del av senare i livet. Hans första skor, bilder på mig och honom, min blogg i bokform och en cd-skiva med min röst på. Och kanske det viktigaste av allt - ett långt brev där jag försöker beskriva vem jag var, hur hans föräldrar träffades och vad jag tycker är viktigt för honom att tänka på i livet. Det är förmodligen det jobbigaste jag gjort att skriva det där brevet. Jag minns att jag satt på jobbet och var tvungen att gå in på toaletten för att gråta flera gånger.

Jag vet att jag gör honom en otjänst genom att hyckla och ljuga 

Andra praktiska saker är att jag tagit ett snack med några av mina närmaste väninnor som Lennox också står nära. Om att de ska kliva in och ta lite av en mammaroll ifall jag inte finns där längre, i de delar som Lennox pappa inte kan ersätta själv. Och jag pratar ibland med Lennox om hans extramammor, och att han har det extra bra som har flera mammor. Jag försöker också ofta fråga på dagis hur de tycker han verkar må. Jag har förstått att många andra småbarnsföräldrar med cancer oftast inte planerar som jag gör, utan att de sedan, när prognosen hastigt försämras, drabbas av panik och kanske inte orkar hantera situationen. Så jag tycker det är bra att jag gör det nu, när jag inte är döende.

När jag ser min son springa naken genom vattenspridaren eller borrar ner näsan i hans små hårda lockar översköljs jag av en så stark våg av kärlek att mitt hjärta nästan stannar. Och den där elden jag pratade om tidigare är starkare än någonsin.

Lotta Gray

Senast uppdaterad:
2011-01-31
Skribent:

Lotta Gray

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund