Reportage: Hur beter man sig när någon har cancer?

Bild på Ingela

Ingela Edlund tyckte om när människor vågade fråga hur hon mådde.

När någon får en allvarlig sjukdom är det alltid många som blir påverkade: en partner, barn, syskon, föräldrar, vänner och arbetskamrater. Det kan vara svårt att veta hur man ska bete sig mot den som är sjuk, särskilt om man inte tillhör den allra närmaste familjekretsen men ändå har en relation till den som är sjuk. Man kanske träffas regelbundet vid dagislämningen, på jobbet, som grannar eller som vänner.

Sara Natt och Dag arbetar som kurator och träffar både sjuka och närstående. Hon understryker att man måste utgå från att alla är olika, och att det inte finns några färdiga lösningar som fungerar för alla. Men hon har ändå en del råd till den som finns i den yttre kretsen runt den som är sjuk:

– Det viktigaste är för det första att man måste vara aktiv. Om du vill finnas till hands så måste du ta initiativet och inte vänta på att få en inbjudan, säger Sara Natt och Dag.

– För det andra bör man ha modet att våga fråga den som sjuk om hur hon eller han vill ha det och inte lägga över ansvaret att berätta på den som är sjuk. Du kan fråga om det är du som ska höra av dig, eller om din vän vill vara den som tar initiativet och hur ofta hon eller han vill ha kontakt till exempel.

Viktigast visa att man bryr sig

Sara Natt och Dag förstår hur laddat och svårt det kan vara att som utomstående veta hur man ska bete sig. Många är rädda för att klampa in och störa någon som är sjuk och känslig.

– Det här är ju en helt ny situation för de flesta, och ofta finns det en stor rädsla för att göra fel. Men det är viktigare att våga visa att man bryr sig om och är berörd av det som hänt. Man ska inte räkna med att den som är sjuk ska förstå det av sig själv.

– Men, säger Sara Natt och Dag, man måste också ta reda på hur den som är sjuk vill ha det, och inte enbart utgå från hur man själv skulle vilja bli bemött eftersom alla har olika behov.

Våga fråga

När Ingela Edlund fick bröstcancer tyckte hon att det kändes bra när folk i hennes omgivning vågade fråga hur det var med henne. Att människor var för påträngande, vilket många är rädda för att vara, tyckte hon aldrig.

Jag upplevde aldrig att någon trängde sig på. Jag önskade snarare att de hade gjort det.

– Nej, överhuvudtaget inte. Ville jag vara ifred åkte jag hem till mitt hus och var för mig själv. Jag upplevde aldrig att någon trängde sig på. Jag önskade snarare att de hade gjort det.

Ingela tycker att det finns ett enkelt sätt att ta reda på om någon som har cancer vill vara ifred eller inte.

– Man får väl fråga. När någon går med en buff på huvudet i juli när det är varmt – alla måste fundera på varför man har den där grejen på huvudet – fråga då, i stället för att låtsas titta åt ett annat håll. Vill jag inte svara kan jag väl säga ”Nä jag har en dålig hårdag”.

En buff är en tub av elastiskt tyg, som kan knytas på olika sätt. Den används av till exempel motorcyklister och snowboardåkare – och av personer som tappat håret vid cytostatikabehandling.

Var beredd på starka känslor

Ingelas erfarenhet från sig själv och andra cancersjuka är att man är olika känslig i olika skeden av sjukdomen och behandlingen.

– Absolut känsligast är man just när man fått sitt besked och i början av behandlingen. Jag grinade dygnet runt i början. Sen när behandlingen kommit igång har man det att tänka på, då rullar det på.

Det betyder inte att andra ska låta bli att fråga just i början, säger Ingela:

– Man kan och får fråga – man måste bara vara beredd på svaret, att det kan bli lite starka reaktioner.

Ge den sjuke chansen att välja

Om man väntar sig att den som är sjuk själv ska börja berätta, kanske han eller hon inte orkar säga någonting alls. Men om man frågar ger man den sjuke chansen att välja hur han eller hon vill svara.

– Vi väljer ju alltid hur vi vill bemöta en fråga. Säger någon bara: ”Jodå, det är bra”, så vet man hur den personen har valt. Sen behöver man ju inte fråga sådant som: ”Oj mår du jättedåligt nu?” eller: ”Det måste vara skitjobbigt att tappa håret, eller?” utan bara: ”Hur är det med dej?”

Det viktigaste är att människor i omgivningen tydligt visar att de finns där.

– Det gäller även om den som är sjuk är superjobbig. Det måste få vara okej att vara jobbig ibland när man går igenom svåra saker. Det gäller både för den som är sjuk och den som står bredvid. Man måste ha förståelse för att båda situationerna kan vara lika svåra.

Hjälpa till med hemsysslor 

Att få hjälp med praktiska saker i vardagen är också väldigt viktigt för den som är sjuk, säger Ingela Edlund. Vissa saker kan verka enkla när man är frisk men kan kännas oöverstigliga när man är sjuk.

Till exempel kan man handla mat, följa barn till dagis eller träning, städa hemma eller sköta trädgården. Om det finns barn i familjen kan man erbjuda sig att göra något roligt med barnen som kanske varken den som är sjuk eller den andra föräldern orkar med just då.

Bli den sjukes ombud

Som vän kan man också fungera som den sjukes ombud ifall han eller hon tillåter det. Det kan vara svårt när man är sjuk att orka fråga många olika personer om hjälp, men som ombud kan man ringa eller mejla till bekantskapskretsen och berätta om läget, föreslå vad andra kan hjälpa till med, och vara kontaktperson för att samordna det som görs.

– Ibland kan det till och med vara rätt att ge ett ekonomiskt bidrag, säger Ingela Edlund.

– Det är känsligt för många att hjälpa varandra ekonomiskt, men det kan verkligen avlasta mycket. Som den sjukes ombud kan man kanske se att en liten insamling skulle räcka för att bekosta en räkning eller något extra trevligt, och våga föreslå det för andra.

Willy bakade bröd till sin granne

Willy Silberstein har egna erfarenheter av att omgivningen liksom tystnade när hans föräldrar dog, och han märkte att många personer inte riktigt visste hur man skulle förhålla sig. Därför ville han bete sig annorlunda när en av hans grannar, Maja, fick cancer för ett par år sedan.

Det behöver inte vara så svårt eller ansträngande som man kanske tror.

– Det handlar inte om några storslagna insatser, säger Willy Silberstein.

– Jag gick över med lite bröd till Maja då och då, eftersom jag är galen i att baka. Och ibland tog vi en fika och pratade en stund. Det behöver inte vara så mycket mer. Och om Maja var ledsen och grät så fick hon göra det, och jag satt bredvid.

Våga gå emot rädslan

Willy uppmuntrar den som är kompis och medmänniska att våga gå emot sin rädsla för allvar och sorg om man känner att den finns där. Han tycker att man kan prata om väldigt mycket mer än vad man ibland tror även om man är ganska ytligt bekanta.

Att han själv inte är så rädd för att närma sig människor i svåra situationer tror han bland annat beror på att hans föräldrar kommer från Östeuropa där traditionen tillåter att man närmar sig och att man visar starka känslor, kanske mer än vad som är vanligt i Sverige.

– Men mest handlar det nog om att jag har en övertygelse om hur viktigt det är att visa att man bryr sig om sina medmänniskor, även när de har det tufft, säger Willy Silberstein.

– Det behöver inte vara så svårt eller ansträngande som man kanske tror. Om någon vän till exempel har förlorat en förälder försöker jag slå en signal och bara fråga: ”Hur mår du?” Jag har nästan aldrig mött reaktionen att människor inte vill prata, och vill de inte så är det bara att sluta och säga hej då.

Senast uppdaterad:
2011-01-31
Skribent:

Ola Ringdahl, journalist

Redaktör:

Katti Björklund, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund