Kroppsundersökning

Skriv ut
Skriv ut

Sammanfattning

Sammanfattning

Allmänt

När man söker vård och träffar en läkare får man ofta berätta om sina symtom, men också om vilka sjukdomar och besvär man har haft tidigare. Utifrån vad man berättar skaffar sig läkaren en uppfattning om vilken sjukdom det rör sig om. För att kunna ställa en diagnos gör läkaren sedan en kroppsundersökning. Undersökningen dokumenteras i en journal.

Förberedelser

Man behöver oftast inte förbereda sig inför en kroppsundersökning, men det är bra om man före mötet tänker igenom vad man vill säga till läkaren, hur man mår och vilka besvär man har.

Hur går undersökningen till?

Beroende på vilka besvär man har undersöker läkaren olika kroppsdelar, till exempel öronen om man söker för nedsatt hörsel eller lungorna om man har besvär med andningen. Oftast räcker det för läkaren att känna med händerna eller titta på kroppsdelen för att få en uppfattning om vad besvären kan bero på. Men ibland behövs instrument, som ett stetoskop eller en lampa, som hjälpmedel i undersökningen.

Hur mår man efteråt?

Oftast har man inte ont och får inte besvär efter en kroppsundersökning. Det kan kännas obehagligt när man till exempel undersöks i könsorganen eller ändtarmen, men i regel går obehaget snabbt över. Om man tycker att en undersökning inte känns bra är det viktigt att ta upp det med läkaren som gör undersökningen.

Visa mer

Varför behöver man undersökas?

Varför behöver man undersökas?

Grunden i läkarbesöket

Kroppsundersökningar har läkare gjort i årtusenden. Att känna igen sjukdomar via de kännetecken och symtom de ger är första steget i att nå fram till en behandling som kan ge lindring eller bot. Ny teknik har förbättrat möjligheterna att utforska människokroppen. Men den vanliga kroppsundersökningen som görs med några få hjälpmedel är fortfarande grunden för att kunna få vård.

Kroppsundersökningen är - tillsammans med det man själv berättar för läkaren om sina besvär - i de allra flesta fall tillräcklig för att läkaren ska kunna ställa en diagnos. Därefter kan man komma överens om en lämplig behandling.

Kroppsundersökning görs även av sjuksköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Denna text handlar endast om undersökning hos läkare.

Man får först berätta om sina besvär

Först berättar man för läkaren om besvären. Man kan till exempel få frågor om när symtomen började, om de pågår hela tiden eller kommer då och då, hur symtomen yttrar sig och hur starka de är.

Målet med kroppsundersökningen är att få en tydlig och gemensam förståelse av det hela. Det sker genom det man själv berättar för läkaren om det man upplever i sin kropp, och att läkaren får möjlighet att känna, höra och se på kroppen. Ofta kan det som då kommer fram vara nog för att lösa ett problem. Förutsättningen är att man själv och läkaren har en så samstämmig uppfattning om problemet som möjligt.

Fäll ihop

Så går det till

Så går det till

Läkaren använder sina sinnen i första hand

För att göra en grundläggande kroppsundersökning använder läkaren i första hand sina sinnen: syn, hörsel, lukt och händernas känsel. Sedan behövs stetoskop, blodtrycksmanschett, lampa och reflexhammare. Öronlampa och ögonlampa hör också till standardutrustningen. Det är även vanligt att använda vardagsföremål som till exempel bomull och måttband.

Fasta rutiner

När kroppen ska undersökas följer läkaren ett schema. Detta schema kan variera lite från läkare till läkare, men följer en rutin så att inte någon kroppsdel glöms bort. Läkaren för anteckningar i en journal. Även denna dokumentation följer en mall. Hur stor del av kroppen som ska undersökas bestämmer läkaren utifrån det man har berättat om sina besvär.

Läkaren börjar med allmäntillståndet

Det första läkaren bedömer vid kroppsundersökningen är allmäntillståndet (förkortas AT i journalen). Ser man sjuk eller frisk ut? Är huden varm eller svettig? En ansträngd andning eller en haltande gång kan tyda på olika problem. Om man är andfådd och andfåddheten ökar i liggande ställning kan det till exempel tyda på hjärtproblem. Ett annat tecken på problem med hjärtat kan vara att blodkärlen i halsen svullnar när man sitter. Sättet man klär sig på, talar och rör sig på berättar en hel del om vem man är. Kan en person redogöra klart för sina besvär, eller finns det tecken på glömska eller förvirring? Finns tecken på nedstämdhet, eller upprymdhet?

Körtlarna

Läkaren känner på utsidan av halsen, i armhålorna och på ljumskarna efter förstorade lymfkörtlar (förkortas Lgl i journalen). På halsen kan läkaren känna sköldkörteln (kallas tyreoidea i journalen) som sitter som en stor fjäril strax ovanför halsgropen. Brösten (mammae i journalen) och bröstkörtlarna känns igenom om det finns misstanke om knölar.

Öron, näsa, hals

Munhåla och svalg (förkortas MoS i journalen) undersöks med ficklampa och tungspatel. Med spateln trycks tungan ner något för att läkaren lättare ska kunna se halsmandlar och bakre delen av svalget. Mellan gombågarna sitter halsmandlarna, tonsillerna, som blir röda, förstorade och fyllda av varproppar vid vissa halsinfektioner. Längst bak i svalget finns svalgväggen, som blir röd och ofta lite knottrig vid vanliga förkylningar som beror på virus.

Hörselgångarna och trumhinnorna undersöks med en öronlampa eller ett öronmikroskop. Med hjälp av en liten gummiblåsa går det att blåsa in luft och se om trumhinnan rör sig normalt, eller om rörligheten är nedsatt som vid öronkatarr. En rodnad eller buktande trumhinna med nedsatt rörlighet tyder på öroninflammation.

Ögonen

Ögonen undersöks antingen med en liten lampa eller med ett mikroskop. Då kan läkaren se in i ögat på näthinnan och på blodkärlen längs med näthinnan, en så kallad ögonbottenundersökning. Om en person har exempelvis högt blodtryck eller diabetes kan de här blodkärlen uppvisa sjukliga förändringar.

När läkaren tittar in i ögat kan även en del av synnerven undersökas. Om man har ett ökat tryck inne i skallen kan denna nerv bukta utåt. Ett ökat tryck kan till exempel bero på tumör eller blödning inne i skallen.

Hjärtat

Läkaren lyssnar på hjärtat med stetoskopet. Hjärtrytmen bedöms, hur snabba hjärtslagen är och om de är regelbundna. En ständigt oregelbunden rytm beror oftast på ett förmaksflimmer. Enstaka oregelbundenheter är för det mesta ofarliga extraslag.

Hjärtat ger ifrån sig ljud när blodet strömmar och klaffarna sluter sig. Olika typer av hjärtfel gör oftast att hjärtljuden förändras och att det uppstår så kallade blåsljud.

Inflammationer i hjärtmuskelns ytskikt kan ibland ge så kallade gnidningsljud. Då låter det som om två sandpapper gnids mot varandra.

Vanliga sjukdomar som kärlkramp och hjärtinfarkt märks dock inte på några särskilda ljud. För att upptäcka de sjukdomarna krävs andra undersökningar, till exempel EKG.

Det finns även normala variationer i hjärtljuden som är ofarliga. Det heter då att man har så kallade fysiologiska biljud.

Lungorna

Lungorna undersöks med stetoskopet. Så kallat rassel, det vill säga ljudet av luft som passerar genom slem i trånga rör, är biljud som kan tyda på sjukdom. Pipande biljud, så kallade ronchi, kan höras vid kramp och svullnad i luftrören på grund av astma. Har man en inflammation i lungan kan ljudet också vara förändrat.

Läkaren kan också knacka på bröstkorgen med hjälp av fingrarna för att höra om ljudet har förändrats. Tonen förändras från att att vara kort och dov till mer ihåligt klingande beroende på bland annat hur kompakt vävnaden är, eller om det finns luft eller gas i kroppsdelen. Med ledning av ljudet kan läkaren till exempel höra om det finns en misstänkt inflammation eller vätskeansamling i lungan eller om lungsäcken har punkterats och luft läcker ut i bröstkorgshålan mellan lungsäcksbladen.

Om man har hjärtsvikt får man en ansamling av blod och svullnad i lungorna som kan ge knastrande, rasslande och gurglande biljud, eller försvagade andningsljud på grund av vätskeansamling.

Blodtrycket

Blodtrycket mäts antingen med digital apparatur eller med den traditionella blodtrycksmanschetten och stetoskop. I sistnämnda fall pumpas en manschett upp över högsta blodtrycksnivå en mycket kort stund så att pulsen i pulsådern upphör ett kort ögonblick. Sedan släpps luften långsamt ut. Med stetoskopet kan läkaren höra när pulsationerna startar, vilket ger det övre så kallade systoliska blodtrycket, och när pulsslagen inte hörs längre, det lägre diastoliska trycket.

Magen

Läkaren undersöker buken - magen - genom att känna på den. Om allt är som det ska kan läkaren känna vissa organ, men inte andra. Oftast går det inte att känna levern, men om den är sjukligt förstorad så kan den kännas nedanför högra revbensbågen. Om bukspottkörteln är förstorad så känns den i mitten av magen, och om ena njuren är förstorad känns den på höger eller vänster sida.

Läkaren kan knacka med fingrarna för att bedöma bukens olika delar och lufthalt. Vanligtvis ger tarmgaserna en ihålig ton. Har man ett ökat gasinnehåll, som vid tarmvred, blir tonen kraftigare. Ett förstorat organ kan göra att tonen blir mer dämpad. Läkaren kan också lyssna på tarmljuden med stetoskopet. Om man har tarmvred kan tarmljuden vara förändrade eller helt borta. Med stetoskopet kan läkaren även lyssna efter blåsljud från blodkärlen i buken. Blåsljud kan tyda på förträngningar i blodkärlen.

Magsmärtor visar sig på olika sätt beroende på vilket organ som smärtan kommer ifrån. Om till exempel en njure, gallblåsan eller bukspottkörteln är inflammerad, är den öm vid lätt tryck. Men smärtmönstret är inte alltid lika tydligt. Som exempel kan nämnas blindtarmsinflammation, som i tidigt skede kan ge en diffus värk mitt i magen. När inflammationen sedan sprider sig över till bukhinnan så vandrar smärtan ner mot den nedre, högra delen av magen.

När läkaren känner på magen finns ibland, till exempel vid blindtarmsinflammation, en så kallad indirekt smärta. Det innebär att tryck på vänster sida av magen ger smärta på höger sida, eftersom trycket fortplantar sig till det sjuka organet.

Nervsystemet och reflexerna

Kroppens olika nerver undersöks ofta, vilket beskrivs under rubriken Neurologi i journalen. Det finns ett stort antal undersökningar och tecken som hör ihop med olika neurologiska sjukdomar.

  • Ofta undersöks reflexer i armar och ben. Stegrade, kraftiga reflexer kan tyda på en bruten förbindelse mellan nervens celler i ryggmärgen och hjärnan. En nedsatt reflex kan tyda på ett fel i nervbanan någonstans mellan ryggmärgen och den kroppsdel som undersöks.
  • Läkaren värderar och uppskattar styrkan i ben och armar. Grassets test kan avslöja små förlamningar. Det går till så att patienten håller armarna sträckta mot taket och blundar. Har man en liten förlamning i en arm så kan det vara svårt att hålla den kvar.
  • Lasegues test är ett test för ischiasnerven. En persons ben sträcks och lyfts ett i taget medan denne ligger i ryggläge. Det gör att ischiasnerven sträcks. Om det gör ont och smärtan strålar ut i benet på ett visst sätt så är nerven påverkad. Ett annat test, som förkortas SLR, testar också ischiasnerven.
  • Donders test är en vanlig undersökning. Den går till så att man får hålla för ett öga och titta på läkarens nästipp. Läkaren sträcker sina armar rakt ut från sidan och rör på en hand i taget. Sedan pekar man på den hand som läkaren rör på. Testet kan avslöja om vidvinkelseendet är försämrat. Det kan ha olika orsaker och ge olika resultat vid undersökningen beroende på var på synnerven skadan sitter.
  • Ögonens rörlighet undersöks ofta. Om man har en sjukdom som ger yrsel har man ofta ryckiga ögonrörelser, så kallad nystagmus. Orsaken kan bland annat vara någon sjukdom i innerörat. Hornhinnans känsel mitt i ögat kan undersökas med en liten bit bomull.
  • Det är också vanligt att man får blunda och peka på näsan. Det prövar förmågan att utföra precisionsrörelser. Motsvarande test för benen görs genom att hälen på det ena benet sätts på knäet på det andra benet. Sedan förs hälen nedför benet mot den andra fotens ovansida. Om lillhjärnan är påverkad så ser läkaren en speciell darrighet i rörelsen.
  • Babinskis test går till så att läkaren drar en pinne längs fotsulans ytterdel. Har man ett brott på nervbanorna ovanför ryggmärgsnivå så blir det en spretande reaktion i tårna.

Rygg och leder

Det finns många olika tester för rygg och leder. Det grundläggande är att läkaren undersöker om rörelseförmågan är påverkad och tittar efter svullnader, rodnader, ömhet eller ökad värme i huden. Läkaren bedömer också muskelstyrkan, ibland med en särskild apparat. Musklerna kan även bedömas genom att tjockleken mäts eller genom att höger och vänster sida av kroppen jämförs.

Huden

Om man har förändringar på huden, som rodnader, svullnader, eksem, anmärkningsvärda födelsemärken eller hudknutor, så brukar det noteras i journalen under rubriken Lokalstatus (förkortas ofta LS).

Undersökning av ändtarm och könsorgan

Det mesta av det som kan ingå i en vanlig kroppsundersökning gör inte ont eller känns inte särskilt obehagligt. Men om läkaren gör en ändtarmsundersökning (förkortas PR i journalen, per rectum) eller undersöker könsorganen så kan den delen av kroppsundersökningen upplevas som obehaglig.

Vid ändtarmsundersökningen sätter läkaren på sig en handske och känner sedan med ett finger inne i ändtarmsöppningen. Genom tarmväggen kan läkaren känna efter prostatakörtelns storlek och konsistens hos män, om det finns några knölar på den och om den är öm. På samma sätt kan den nedre delen av livmodertappen kännas hos kvinnor. Läkaren känner efter om den är förändrad eller öm. Om man har förstoppning kan läkaren ofta känna hårda avföringsklumpar i sista delen av ändtarmen som annars brukar vara tom. Läkaren känner också efter om man har hårdare partier i tarmväggen som kan tyda på tumörer.

Har man buksmärtor är det viktigt att via ändtarmen känna om det är ömt i nedre delen av buken. En sådan ömhet kan tyda på sjukdomar i tarmar och urinblåsa, samt i livmoder och äggstockar hos kvinnor, och i prostatakörteln hos män.

En gynekologisk undersökning ingår oftast inte i den vanliga kroppsundersökningen. Men om en kvinna har ont i nedre delen av buken kan en sådan undersökning göras. Genom att hålla isär slidans väggar försiktigt med ett instrument kan läkaren se de inre delarna av slidan och livmodertappen. Med fingrarna kan läkaren känna om livmoder och äggstockar är förstorade eller om de är ömma vid beröring.

Mannens yttre könsdelar (Yttre Genitalia, förkortas YG i journalen) och ljumskarna undersöks genom att läkaren tittar och undersöker med händerna. Ett eventuellt bråck hos en man kan undersökas genom att läkaren för ett finger nedifrån pungen och upp under huden i ljumsken. Då kan området där bråcket brukar komma ut genom bukväggen kännas, den så kallade bråckporten.

Fötter

Fötterna ligger längst bort från hjärta och hjärna och kan därför lättare drabbas av problem vid sjukdomar i blodkärl och nerver. Särskilt vid diabetes är det viktigt att undersöka fötterna regelbundet.

Först tittar läkaren om det finns tecken på tunnare muskulatur eller felställningar och om huden är oskadad. Läkaren undersöker med handen hur det är med pulsen i olika blodkärl på foten. Pulsen kan lättast kännas på fotryggen och bakom den inre fotledsknölen. Känseln undersöks genom beröring eller med en särskild tunn plastfiber. Förmågan att uppfatta vibrationer i ben är ett bra test för hur känselnerverna fungerar, och det undersöks genom att en vibrerande stämgaffel sätts mot till exempel fotledsknölarna. Har man nedsatt nervfunktion svettas man mindre om fötterna och det gör huden torr och skör. Om man har smärtor och dålig stabilitet undersöks även fotens olika leder.

Kroppsundersökningen ska inte ge obehag efteråt

Ändtarmsundersökningen och den gynekologiska undersökningen kan upplevas som obehaglig. Men det är viktigt att kroppsundersökningen i stort inte känns obehaglig efteråt eller kränkande på något sätt. Om det ändå skulle kännas så är det viktigt att ta upp det med läkaren eller sjuksköterskan så att det blir bättre nästa gång.

Att fråga vad läkaren ska göra härnäst är ett bra sätt att dämpa den oro man kan känna vid en kroppsundersökning.

Om det ändå känns fel efter läkarbesöket

Om det känns helt fel vid ett läkarbesök eller en undersökning går det naturligtvis att byta läkare. Samtidigt är det viktigt att inte vandra runt till flera olika läkare. Då finns en risk att man får olika råd och besked och helhetssynen tappas bort.

Att det kändes fel vid ett besök hos en läkare kan ha många orsaker. En undersökning kan ha resulterat i besked som kan vara svåra att ta till sig, till exempel att man har fått en livslång sjukdom eller att man måste förändra sina levnadsvanor. Det bästa att göra, om det kändes fel, är att ge det hela en ny chans, träffa samma läkare även nästa gång och att då ta upp hur det kändes vid förra besöket. Ett läkarbesök är ett samarbete mellan patient och läkare som fungerar bäst när man talar öppet med varandra.

Fäll ihop
Skriv ut
Senast uppdaterad:
2011-09-16
Skribent:

Martin Enander, läkare, specialist i allmänmedicin, Sundsvall.

Redaktör:

Rebecka Persson, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Lars-Olof Hensjö, läkare, specialist i allmänmedicin, Stockholm