Gallsten

Gallblåsan lagrar galla

Galla bildas i levern, som är kroppens största körtel. Levern sitter högt upp i magen alldeles under mellangärdet på höger sida och är till största delen skyddad av revbenen. Gallan innehåller många olika ämnen som gallsalter, kolesterol, hormoner, vatten och gallfärgämnen. Gallan behövs för att fettet som man får i sig med maten ska kunna finfördelas innan det bryts ner och tas upp från tarmen. Den nybildade gallan lämnar levern genom levergången och lagras i gallblåsan tills den behövs för matsmältningen.

Gallblåsan ser ut som ett litet päron och ligger på leverns baksida. Gallblåsegången från gallblåsan går ihop med levergången från levern och bildar en gemensam gallgång. Den mynnar i den del av tunntarmen som kallas tolvfingertarmen, och här töms gallan ut. Det är endast när tarmen innehåller fet mat som ska brytas ner som gallan kan passera ut i tolvfingertarmen. En ringmuskel vid mynningen till tunntarmen förhindrar att gallan passerar vid andra tillfällen.

Stenar kan bildas i gallblåsan

Gallan koncentreras kraftigt medan den lagras i gallblåsan. Därför kan halten av gallsalter och andra ämnen i gallan bli så hög att de bildar kristaller. Kristallerna byggs på så att de blir större och större, och på så sätt bildas gallstenar. Storleken varierar från några millimeter till någon centimeter. Färgen kan vara gul-vit eller brun-svart beroende på stenens innehåll. Gallstenarna bildas i gallblåsan, men kan vandra genom gallblåsegången till gallgångssystemet. Vanligtvis har man flera stenar samtidigt, men ibland kan det vara en enda stor sten.

Små gallstenar följer med gallan ut i tarmen och lämnar kroppen med avföringen. Större stenar kan orsaka problem på olika sätt. Det vanligaste är att man får ont. När man har ätit försöker gallblåsan tömma ut galla till gallgången. Gallblåsan drar ihop sig för att pressa ut galla. Även gallgångarna drar ihop sig för att pressa gallan vidare. Om en sten ligger i vägen och hindrar gallflödet, stiger trycket i gallblåsan och gallvägarna. Det ökade trycket gör att man får ont. Man har fått ett gallstensanfall.

Stenarna och det ökade trycket kan även irritera gallblåsans väggar så att man får en inflammation. Dessutom kan stenarna kilas fast och hindra gallans väg genom gallgångarna. Det gör ont. Om en sten täpper till levergången eller gemensamma gallgången kan det leda till att man får en form av gulsot, som går över först när hindret upphör. En avstängd gallgång kan infekteras, så kallad kolangit, och man får då hög feber. Då måste man vårdas på sjukhus och få antibiotika. Ofta måste man genomgå operation eller ERCP för att hindret i gallgången ska kunna tas bort.

Riskfaktorer för gallsten

Orsaken till att gallstenar bildas hos vissa men inte hos andra är fortfarande inte helt klarlagd, men risken för gallsten ökar

• om man är överviktig
• om man har förhöjda halter av blodfetter
• vid snabb viktminskning
• om man har vissa sjukdomar, till exempel leversjukdomar och inflammatoriska tarmsjukdomar
• om man har ärvda anlag för sjukdomen
• under graviditet
• om man äter mycket fet mat.

Vanligare hos kvinnor

Kvinnor drabbas oftare av gallsten än män, och äldre personer drabbas oftare än yngre. Ungefär var tredje kvinna och var femte man över 40 år och dubbelt så många över 70 år har gallsten. Ultraljudsundersökningar bland äldre har visat att många har gallsten utan att veta om det eftersom stenarna inte har gett några besvär.

Extra vanligt under graviditet

Gravida kvinnor får oftare gallsten än kvinnor som inte är gravida. Det beror på att innehållet av kolesterol i gallan ökar under graviditeten, och därmed bildas stenar lättare. Om man är gravid och brukar ha gallstensbesvär ska man fråga sin läkare vilka läkemedel som är lämpliga att använda. Man kanske inte kan ta de mediciner som man brukar använda med tanke på fostret.

Livsstilen spelar roll

Gallstensbesvär kommer oftast tillbaka gång på gång. Det går att minska risken för att få tillbaka besvären genom att undvika sådant som ökar gallflödet eller sammandragningarna i gallblåsan och gallgångarna. Risken minskar om man undviker

• fet, rökt, stekt eller kolesterolrik mat som till exempel ägg
• äpplen, gurka, päron och grön paprika
• vissa läkemedel, bland annat sådana som innehåller kodein.

Smärta vanligaste symtomet

Även om man har gallstenar behöver de inte ge besvär. Oftast känner man inte av dem, men om man får besvär är det vanligaste tecknet att man får ont.

Om man får ett gallstensanfall brukar smärtorna komma attackvis med stunder emellan då det gör mindre ont. Man kan ha ont på ett skärande eller krampartat sätt under revbenen på höger sida. Det kan också göra ont högt upp i magen vid mellangärdet, och stråla ut mot ryggen och höger axel. Smärtorna kan även vara mer dova och ihållande.

Gallstensbesvär kommer ofta efter måltider, speciellt efter fet mat, och kan pågå från några minuter till flera timmar. Det känns oftast ömt över gallblåsan samtidigt som det gör ont. Man kan även känna sig uppblåst och bubblig i magen samt illamående och kallsvettig. Ibland kräks man. Det är vanligt med rastlöshet och svårighet att vara stilla.

Inflammationer kräver akut vård

Det kan hända att gallblåsan blir inflammerad. Då får man plötsligt ont under höger revbensbåge och feber. Detta är ett akut tillstånd som kan behöva behandlas på sjukhus, eftersom det annars kan bli risk för bukhinneinflammation och andra komplikationer.

Om en gallsten fastnar i en gallgång och hindrar gallflödet och man får gulsot måste man behandlas på sjukhus omedelbart. Flödet av galla har då hindrats så att man får en sorts gulsot. Det innebär att färgämnen från gallan färgar hud och ögonvitor gula samtidigt som urinen blir mörkfärgad och avföringen får en gråvit färg. Man får ofta hög feber och ont i övre delen av magen på höger sida. Ibland får man också klåda i huden över hela kroppen. Får man inflammation i gallgångarna, så kallad kolangit, måste man behandlas på sjukhus omedelbart. Man får då ofta hög feber och ont i övre delen av magen på höger sida.

Gallstenarna kan också orsaka en inflammation i bukspottkörteln. En sådan inflammation kan innebära allt från lätta övergående buksmärtor till, i sällsynta fall, ett livshotande tillstånd som kräver intensivvård.

Olika undersökningar

När man träffar läkaren får man berätta om sina besvär, hur länge man har haft dem och hur det känns. Det är viktigt att beskriva besvären så utförligt som möjligt. Läkaren undersöker magen genom att känna och lyssna på den. Oftast ger ett gallstensanfall besvär som är så lätta att känna igen att läkaren redan med hjälp av beskrivningen kan ana vad som är fel.

Ultraljudsundersökning
Läkarens bedömning kompletteras oftast med blodprov som visar hur levern fungerar och en ultraljudsundersökning. Läkaren kan då se bilder av levern, gallblåsan och eventuella stenar på en bildskärm. Undersökningen gör inte ont. Stenar i gallblåsan är lätta att se vid en ultraljudsundersökning, medan det kan vara svårare att se stenar i gallgångarna.

Gallblåseröntgen, datortomografi och magnetkameraundersökning
Gallblåseröntgen används numera inte så ofta för att undersöka om man har gallsten. Undersökningen tar längre tid att gå igenom än en ultraljudsundersökning, men en fördel är att den visar hur gallblåsan fungerar. Innan röntgenundersökningen får man ta tabletter med kontrastmedel, som sedan utsöndras via gallan och fyller gallblåsan om blåsan fungerar som den ska.

Ibland används även undersökningar med datortomografi och magnetkamera. Med magnetkamera kan läkaren se gallgångarna inne i och utanför levern utan att något instrument förs in i kroppen. Undersökningen kallas MRC och kan visa om man har förträngningar eller stenar i gallvägarna. Däremot går det inte att ta bort gallstenar vid en MRC. Om läkaren misstänker att det finns sten i gallvägarna får man därför ofta i stället genomgå den ovan nämnda undersökning med endoskop, ERCP, trots att det är en mer obehaglig undersökning.

Endoskopi
Om läkaren misstänker att man har sten i gallgångarna får man oftast genomgå en undersökning med endoskop. Det är ett böjligt slangformat instrument som man får infört genom munnen och ner i magsäcken och tarmen. Instrumentet styrs av läkaren som ser bilder av kroppens inre överförda till en bildskärm. Läkaren använder även instrumentet för att spruta in kontrastvätska, som behövs för att kunna se gallgångarna på röntgenbilder. Om det visar sig att det finns en sten brukar läkaren med hjälp av endoskopet göra ett snitt i den muskel som omsluter gallgången vid ingången till tolvfingertarmen. Stenen får då större utrymme och brukar kunna passera ner i tarmen av sig själv. Läkaren kan även ta ut stenen med hjälp av endoskopet. När endoskopi används för att undersöka gallgångarna kallas det med ett medicinskt namn för ERCP som står för endoskopisk retrograd kolangio-pancreatikografi.

Magsmärtor ska alltid tas på allvar

Smärtor i magen ska alltid tas på allvar. När man har ont i magen och inte vet varför, om smärtorna inte går över av sig själva, eller om de är mycket kraftiga ska man alltid söka läkare. Om man får plötsliga och intensiva smärtor ska man ringa sjukvårdsrådgivningen eller åka till en akutmottagning på sjukhus.

När man har mindre ont, eller om smärtorna har ökat gradvis under en längre period, kan det vara lämpligare att söka sin vanliga läkare på vårdcentralen. Om det behövs skriver läkaren remiss till en specialist. Det finns även specialister som man kan söka själv utan remiss.

Om man känner sig osäker på vart man ska vända sig kan man alltid först ringa sjukvårdsrådgivningen. Där kan man få veta om man behöver söka hjälp direkt eller om det är lämpligare att beställa en tid på vårdcentralen.

Behandling med läkemedel i första hand

Gallstenar som inte ger besvär men som upptäcks av en slump när man undersöks för något annat behöver inte behandlas. Om gallstenarna ger besvär brukar man få smärtstillande och kramplösande läkemedel, antingen som stolpiller eller sprutor.

Ofta används läkemedel ur gruppen cox-hämmare, även kallade NSAID, till exempel Diklofenak eller Voltaren. Man blir då oftast smärtfri och kan återvända hem. Man får kostråd för att om möjligt undvika att besvären ska komma tillbaka. Om läkaren vill undersöka besvären ytterligare blir man senare kallad till fortsatt utredning.

Man kan lindra besvären själv

Om man har haft gallstensbesvär tidigare och känner igen sina symtom kan man ofta lindra besvären hemma. Det går att göra antingen med hjälp av smärtstillande och kramplösande läkemedel som man har fått utskrivna på recept, eller med receptfria läkemedel som man blivit rekommenderad av läkaren att köpa på apotek.

Operation kan bli nödvändig

Läkaren föreslår oftast operation om besvären i form av framför allt gallstensanfall återkommer, om undersökningarna har visat att gallblåsans vägg har blivit förkalkad eller om man haft gulsot. Det är också vanligt med operation om man drabbas av inflammation i gallblåsan, gallgångarna eller bukspottkörteln. En galloperation kan utföras på de flesta sjukhus som har en operationsavdelning och anses vara en säker behandlingsmetod som även passar äldre personer. Som alltid är det allmänna hälsotillståndet avgörande.

Besvär av andra skäl

Man kan ha besvär av andra skäl, till exempel funktionsrubbningar i tjocktarmen, och samtidigt ha gallsten. I de fall som besvären orsakas av annan sjukdom än gallsten hjälper inte en galloperation utan besvären återkommer då ganska snart. Detta kan uppfattas som återfall av gallsten trots att besvären inte kommer därifrån. Därför är det enbart när det är gallstenen som orsakar besvär som man får genomgå en galloperation.

Så går operationen till

Under operationen är man sövd. Oftast opereras man med titthålsteknik, som innebär att gallblåsan och gallstenarna tas bort genom små hål som läkaren gör i bukväggen. Speciella instrument används, och eftersom såren blir små har man inte så ont efter operationen. Tiden på sjukhuset blir därför kort, och ibland kan man få åka hem redan samma dag. Man brukar sedan återhämta sig snabbt.

När man opereras med titthålskirurgi gör läkaren ett litet hål i bukväggen och för in titthålsinstrumentet. En gastub med koldioxid är ansluten till instrumentet så att gasen kan flöda in och blåsa upp bukhålan för att skapa bättre utrymme under operationen.

Om man har hjärt- eller lungproblem kan uppblåsningen försvåra hjärtats och lungornas arbete. Läkaren kan då välja så kallad öppen kirurgi och opererar genom att göra ett snitt under revbenskanten på höger sida. Denna metod kan också bli aktuell om det har uppstått besvärliga förhållanden efter en inflammation, vid akuta situationer och ibland när man har fått sten i gallgångarna. Även när man är gravid, har problem med blodets levringsförmåga eller någon leversjukdom väljs den öppna operationsmetoden för att minska risken för komplikationer. Nackdelen med den öppna metoden är framför allt att såret blir större. Då kan man få mer besvär med smärtor efter operationen.

Röntgen av gallgångarna kan användas under båda typerna av operationer och hjälper läkaren att ta reda på var gångarna finns.

Andra behandlingsmetoder

Det finns även andra behandlingsmetoder, men dessa används oftast inte eftersom de för närvarande inte är särskilt effektiva. Man kan till exempel få ta läkemedel som ska lösa upp stenarna. Det är också möjligt att krossa stenarna med hjälp av stötvågor från en speciell ultraljudsapparat, men den behandlingsmetoden är bara lämplig i vissa fall.

Gallstensbesvär kan komma tillbaka

Även om man har fått behandling för sina gallstenar finns det viss risk för att man får fortsatta besvär. Detta gäller även om man har blivit opererad för gallstensbesvär.

Eftersom gallvägarna finns kvar så kan man få kramper i dem som gör ont även efter operationen. I så fall kan man bli hjälpt av samma smärtstillande och kramplösande läkemedel som man använde före operationen, till exempel Diklofenak eller Voltaren. Man bör också tänka på vad man äter och undvika sådant som tidigare har gett problem.

Om man ändå inte blir av med besvären bör man kontakta läkare, som får utreda om det kan finnas andra orsaker till att man har ont.