Vad kan man göra själv?
Det är viktigt med regelbundna matvanor med en allsidig kost som innehåller tillräckligt med fibrer. Fysisk aktivitet och motion är också viktigt. Det är bra om man undviker fet mat och mat som ger lös avföring.
Det är också bra att gå på toaletten när man känner att man behöver tömma tarmen. En god regel är att gå på toaletten minst en gång om dagen och att man tar god tid på sig så att man hinner tömma tarmen ordentligt. En ännu mer fullständig tömning av tarmen kan åstadkommas med att ta lavemang på morgonen och på så sätt minska risken för läckage. Att dricka för mycket alkohol kan skada nervvävnaden och bidra till att försämra tarminkontinensen.
Man ska inte dra sig för att söka hjälp även om det känns genant eftersom undersökningar visar att man mår väldigt dåligt av avföringsinkontinens. När man får hjälp så kan ofta livskvaliteten förbättras avsevärt.
När bör man söka hjälp?
Att det läcker ut avföring enstaka gånger när man till exempel har diarré är inte ovanligt och behöver inte utredas av läkare. Det är också vanligt att man har lite svårare att hålla tätt de första månaderna efter en förlossning. I övrigt bör man söka läkare om man får avföringsinkontinens. Om besvären börjar plötsligt eller om man också har blod eller slem i avföringen eller blödning från ändtarmen bör man inte vänta med att söka hjälp.
Var söker man hjälp?
Man kan söka hjälp på vårdcentral, hos husläkare eller hos en läkare som utreder och behandlar tarmsjukdomar. Det går också att ringa sjukvårdsrådgivningen för att få råd om vart man kan vända sig. Efter förlossning kan man rådfråga barnmorskan, gynekologen eller mödravårdscentralen.
Utredning av tarminkontinens
I många fall används frågeformulär för att ta reda på symtomen. Det är också vanligt att man får fylla i en dagbok där man noterar hur många och vilken typ av läckage man har under ett par veckor. Det är viktigt att man gör det noggrant eftersom dagboken används för att mäta effekten av behandlingen.
Man brukar också få genomgå en noggrann undersökning där läkaren med en handske på handen känner med ett finger i ändtarmen. Ibland behövs det göras en så kallad rektoskopi. Rektoskopet är ett plaströr som är ungefär lika tjockt som en tumme. Vid undersökningen förs 15-25 centimeter av röret in genom ändtarmsöppningen. Genom röret kan läkaren inspektera tarmen för att utesluta tumörer eller andra förändringar. För att rektoskopet ska glida in lättare används en glidgelé.
Ibland behöver man också genomgå en undersökning av tjocktarmen genom röntgen eller med så kallad koloskopi. Ett koloskop är ett instrument som består av en böjlig slang som är en och en halv meter lång och drygt en centimeter i diameter. Slangen förs in genom ändtarmsöppningen och genom hela tjocktarmen. Längst fram finns en liten lins med belysning och ett datachips som överför bilder av tarmens inre till en bildskärm. På så sätt kan läkaren granska slemhinnans utseende på skärmen.
Andra specialundersökningar är:
- Kryströntgen där tömning och knipfunktion kan kontrolleras med en speciell teknik. Man får kontrastmedel i ändtarmen och sedan får man sitta på en toalettstol och knipa för att till slut tömma tarmen genom att krysta. Förloppet ses på röntgen och då kan läkaren upptäcka om det finns sjukliga förändringar, som till exempel framfall eller olika typer av bråck.
- Analtrycksmätning där slutmusklernas funktion kontrolleras. Det går till så att en kateter förs in i ändtarmen och sedan mäts trycket i vila och när man kniper. Känselförmågan mäts genom att registrera den lägsta volym som man känner i ändtarmen, och hur stor volym man tål innan man måste tömma tarmen.
- Nervfunktionen mäts med elektromyografi. En tunn nål förs in i slutmuskeln och mäter den elektriska aktiviteten i muskeln. Undersökningen kan visa om man har en nervskada. Nervernas förmåga att föra vidare en impuls kan också mätas med metoden.
- Med ultraljud kan läkaren på ett ganska enkelt sätt se om det finns skador på ringmusklerna. En liten apparat som sänder ut ultrajlud, sätts in i ändtarmsöppningen. Slutmusklerna syns då som två ringar och om det finns skador syns de som avbrott i ringarna.
I speciella fall behövs ytterligare undersökningar för att ta reda på diagnosen, till exempel med magnetkamera. Undersökningarna kan upplevas som både besvärliga och tidsödande, men det är viktigt att få en diagnos för att man ska få bästa möjliga behandling.
De beskrivna undersökningarna kan upplevas som obehagliga, men de är vanligen inte smärtsamma och kan utföras utan bedövning. Undantaget är elektromyografin där nålsticket kan göra att man får ont en kort stund.
Kosten har betydelse
Man brukar få en enkel behandling först. Om man har problem med att det läcker ut gaser behandlas det bäst genom att undvika sådant som orsakar gasbildningen. Vanligen får man börja med en diet som minskar gaserna och påverkar konsistensen på avföringen så att man slipper diarré. Vissa typer av grönsaker, till exempel lök och kål, ger mycket gasbildning i tarmen och kan därför undvikas. För att få fastare avföring kan man pröva att äta mer kostfiber eller ta bulkmedel. Exempel på bulkmedel är Lunelax, Vi Siblin och Inolaxol. Om det finns möjlighet är det bra att diskutera sina matvanor med en dietist.
Viktigt att ha regelbundna vanor
Om man har regelbundna toalettvanor, till exempel om man tömmer tarmen fullständigt varje morgon, kan risken för att det ska läcka avföring minskas. Man kan också hålla tarmen tom genom att använda laxermedel, som gör att man lättare kan tömma tarmen. Laxermedel bör användas i samråd med läkare.
Många läkemedel påverkar tarmfunktionen. Därför är det viktigt att diskutera medicinerna med den läkare som har skrivit ut dem om man har avföringsinkontinens. I vissa fall kan stoppande medicin vara bra, till exempel loperamid, som både gör avföringen fastare och gör att slutmusklerna kan knipas ihop bättre. Om man har en tarmsjukdom som orsakar diarré bör den behandlas så att avföringen blir normal.
Träna slutmusklerna
För att träna slutmusklerna efter förlossning och operarationer är det bra att göra knipövningar. Man bör rådgöra med sin läkare om hur snart efter operationen eller förlossningen man ska börja med knipövningarna. En typ av muskelträning, så kallad biofeedbackträning, ges av särskilt utbildade sjuksköterskor. Vid träningen används elektrisk utrustning så att man själv kan se eller höra sina knip och på så sätt träna upp musklerna. Denna träning pågår ibland under flera veckor eller månader. Elektrisk stimulering av slutmuskeln kan ibland förbättra resultatet ytterligare.
Lindra irriterad hud
Huden runt ändtarmsöppningen kan bli irriterad när det läcker ut avföring. Man kan också få klåda av läckaget. Därför är det viktigt att hålla huden ren med en mild tvål. Undvik starka och parfymerade tvålar. Alltför mycket tvättning kan slita på huden och därför kan det vara bra att använda någon täckande salva som skyddar huden efter att man har tvättat sig.
För att minska irritationen av avföringen är det viktigt att ha trosskydd eller blöjor. Så kallade inkontinensskydd kan skrivas ut på hjälpmedelskort och ingår i högkostnadsskyddet.
Det finns en speciell typ av tampong som man kan föra upp i analöppningen. Den antar då en svampliknande form som sitter kvar och hindrar inkontinens. Tampongen kan vara till viss hjälp särskilt vid mindre läckage.
Sök läkare om besvären är långvariga
Lättare inkontinens efter en förlossning brukar förbättras efter sex till tolv månader, men om besvären fortsätter bör man söka läkare för att utreda orsaken. Inkontinens som orsakas av operation brukar också bli bättre med tiden, men det kan ibland dröja upp till ett år innan tarmfunktionen blir bättre.
Operation
Om det visar sig att inkontinensen beror på en tarmsjukdom bör den behandlas, vilket i sin tur kan bota eller lindra besvären. Exempel på behandling är operation av ändtarmstumör eller inflammation i grovtarmen. Operation av ändtarmsframfall brukar göra att inkontinensen förbättras, men det kan ta upp till ett år.
Om man får slutmuskelskador efter förlossning kan man opereras genom att de trasiga musklerna sys ihop. De flesta blir betydligt bättre efter en sådan operation, men tyvärr försämras många igen efter några år. Om avföringsinkontinensen beror på en nervskada kan slutmuskeln förstärkas genom operation, så kallad bäckenbottenplastik.
En relativt ny behandlingsmetod innebär att man sprutar in ett ämne som fyller ut och försnävar övre delen av analkanalen, vilket kan göra att man får mindre problem med inkontinens.
Om det inte går att laga slutmuskeln eller om en eller flera operationer invid slutmuskeln har misslyckats, används ibland en metod där en elektrod läggs in genom bäckenbenet. Elektroden stimulerar sedan slutmuskelns och tarmens nerver. Först får man en tillfällig elektrod som får elektriska impulser av en stimulator som fästs i midjenivå. Om resultatet är bra under en treveckors testperiod kan man få en permanent elektrod och en pacemaker inopererad. Elektroden stimuleras genom att pacemakern sänder elektriska signaler.
En annan operationsmetod innebär att en muskel från lårets insida flyttas och placeras som en ny slutmuskel. Den nya muskeln stimuleras genom en pacemaker, som opereras in i bukväggen. Om ingen av dessa operationer hjälper mot tarminkontinensen eller om operationerna inte bedöms att lyckas kan man i stället stomiopereras. Det innebär att en konstgjord tarmöppning skapas genom att tarmen läggs ut genom ett hål som görs i främre bukväggen, så kallad stomi. Avföringen samlas sedan upp i en stomipåse. Har man haft stora inkontinensproblem under längre tid kan man uppleva en kraftig förbättring av sin situation genom en stomioperation.
