Krönika: Vi ville att barnen skulle ta del av allt

Bild på Monika Nyström, krönikörav Monika Nyström

I november 2007 fick min man besked om att han hade en stor tumör inuti ryggraden. Den visade sig vara en elakartad och aggressiv form av cancer. Vår son var då fyra och ett halvt år och för honom var pappa den stora idolen. Vår dotter skulle snart fylla tre år, och hon visste att hennes pappa var starkast i världen.

Den julen satt vi vid hans sjukbädd på Karolinska sjukhuset; två små barn med en nyopererad pappa och en vettskrämd mamma. Vi öppnade julklappar, betraktade operationssår och testade sjukhussängens upp-och-ner-funktion. Jag minns kontrasterna den julaftonen. Kalla, vita lysrör i taket, sterila draperier mellan sängarna och ett vinterljus utanför fönstret som inte orkade sig in i rummet. Men invid oss fanns som ett rött skimmer av varm julaftonsförväntan, barnskratt och framtidstro. Oavsett hur allt skulle gå med behandlingar, fler operationer och undersökningar kände vi oss ändå odödliga. Vi kunde klara alla motgångar, så länge vi fick vara tillsammans.

”Tror du att pappa kommer att dö nu?”

Redan den första kvällen efter att min man hade opererats frågade vår lille son:

”Tror du att pappa kommer att dö nu?”

Jag blev hastigt medveten om att man inte kan dölja något för barn. Det är klart att han insåg allvaret i situationen bara genom att läsa av mina signaler, se min gråt och höra mina vuxna samtal med familj och vänner. Jag insåg i den stunden att vi naturligtvis skulle låta barnen få ta del av allt. Jag svarade honom att jag inte hade ett svar på den frågan.

Den ovissheten var vi alla tvungna att lära oss leva med. Jag förklarade för våra barn att det finns så mycket man som vuxen inte vet, inte förstår. ”Jag vet inte” blev ett svar som både de och jag fick höra ofta. På ett sätt gjorde det att vi befann oss på samma nivå. Lika små, lika oförstående, lika rädda.

Vi lät barnen följa med till alla avdelningar som min man vistades på. De sov över bredvid pappas säng på Radiumhemmet, de såg cellgifter och blodpåsar kopplade till sin pappas arm och de följde med till strålningsapparaten. De fick utforska och ställa frågor.

”Ser strålningen ut som laser i Star Wars?”

Doktorsleksaker samlade vi ihop i en stor väska, som följde oss till alla avdelningar, alla sjukhem och väntrum.

Både jag och min man kände oss trygga i vår förvissning om att svara så ärligt som möjligt på barnens frågor. Det vi själva inte visste svaret på försökte vi fråga personalen om.

Doktorsleksaker samlade vi ihop i en stor väska. Den väskan följde oss till alla avdelningar, alla sjukhem och väntrum. Att leka sjukhus och bearbeta alla intryck blev oerhört betydelsefullt för barnen. Den livsviktiga läkande leken  –  så sökte de en förståelse i allt det obegripliga.

För oss var det centralt att få ha barnen delaktiga i allt. Inte bara barnen stärktes av det. Jag fick en trygghet i det. Och min man gladdes åt att ha sina barn nära. Tillsammans kunde vi närma oss det obegripliga. För det är svårt att förlika sig med tanken på att kanske tvingas skiljas åt. Tråkigt att fira sina födelsedagar i ett sjukhusrum. Ledsamt att inte få planera in sommarlovsutflykter. Sorgligt att inte få gå till simhallen tillsammans. Det är svårt att tänka sig att en pappa kan dö.

Vi valde att möta allt tillsammans.  Vi sov ihop, grät tillsammans och höll krampaktigt kvar hoppet. Tillsammans lärde vi oss att leva i nuet, njuta av en sista sommar och fira jul en sista gång. Ända in i slutet var vi tillsammans. Både jag och barnen fanns vid hans sida då han tog sina sista andetag. Så klarade vi även den stunden. Tillsammans.

Bild på Monika Nyströms signatur

Publicerad:
2011-12-22
Skribent:

Monika Nyström

Redaktör:

Monica Wallenius, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund