Krönika: Till dig som blir ensam kvar

Foto av Ewa Åkerlindav Ewa Åkerlind

Minnet kryper närmare

Lördagen då jag vaknade
Ännu en dag då jag vaknade ensam

Morgonen då jag ringde
Då de sa att du sov
Då de sa att jag skulle vänta

Morgonen då jag skulle vänta med att komma
Vänta tills du vaknade
När jag kom till dig
Den dagen
Då kom jag för sent

Du vaknade inte
Men du hade inte ont längre

Den sista tiden

Om du inte är lycklig nog att din sjuka älskling blir frisk så att ni får mer tid tillsammans, då kommer plötsligt dagen då ni inte längre är ett ni.

I mitt fall kom den dagen naturligtvis inte helt oväntat. Vi hade fått en prognos, men dagen kom ändå plötsligt för mig. Efter en sjukdomstid med åtta månaders accelererande smärtor ville min man bara få somna in. Han ville bara få sova under sin sista månad på grund av sina smärtor. Han fick vakna någon gång per dag för att tala med läkaren, enligt de regler som gäller i den palliativa vården, så han fanns ändå där för mig att hälsa på.

Vi hade varit ett par som tillsammans gick på fest, hade middagar, reste bort, storhandlade, grälade och hade tvättstugan. Nu kunde jag bara träffa honom en stund varje dag.

När dagen kommer

En lördagsmorgon vaknade jag, ringde sjukhemmet och fick beskedet att han sov och att han nog skulle sova ett par timmar till, så jag kunde vänta med att hälsa på. Men när jag kom till sjukhemmet och gick in i sjukrummet möttes jag av en ovanlig tystnad. Alla de fem pumparna med smärtlindring var avstängda. Min man låg i sängen med stängda ögon och ett fridsamt uttryck i ansiktet. Jag satte mig ned och satt kvar i rummet hela dagen, tills det blev kväll. Släkt och vänner kom och gick. Jag minns att jag ringde våra respektive barn och våra vänner. Jag minns att jag fick några papper i min hand om något viktigt som jag nu inte ens minns vad det var.

Vem kan finnas där?

Om du som jag har tur att följa med dina vuxna barn hem när din man eller fru gått bort är det fint, men det fungerar inte alltid så. Det kan vara bra att tänka efter vem du skulle vilja ha som ett stöd när stunden kommer. Jag skulle kunna ha tänkt igenom och frågat någon eller några vänner: Får jag ringa efter dig när dagen kommer? Då vill jag bara att du kommer dit, sitter med mig och tar med mig hem.

Papper och praktiska ting

Det kändes hårt och tryckande tomt att vara den som står kvar. Lämnad med alla papper som ska ordnas. Det var jag och min mans barn som skulle ordna begravning, bouppteckning och arvskifte. Det kan vara svårt att orka vara saklig när din närmaste gått bort. En person som tidigare varit familjens stora stöd och klippan som alla lutade sig mot. Även en sådan person kan, djupt neddrogad av morfin och annan psykofarmaka, säga en sak till dig och en annan sak till nästa person som kommer på besök. Detta kan ställa till problem. Det är bra om ni pratar med varandra, du och de övriga närstående och berättar vad som har sagts. ”Nu har han bett mig ta hand om bilen/hunden/bankfacket.”

Alla orkar inte vara nära

Personligen kände jag att jag inte ville hålla på med bankpapper, utan helst bara sitta på golvet vid ett tänt ljus och gråta. Att bli lämnad kvar efter en längre tids sjukdom är tufft. Naturligtvis är sjukdomen alltid värst för den som är sjuk, men du står isande ensam kvar efter att ha försökt ge allt ditt stöd och all din kraft till någon som nu inte finns längre. Detta skapade i mitt fall en stor tomhet. Jag hade mina barn som stöd, och några nära vänner. Försök att hålla kontakten med vännerna även under sjukdomstiden. Du kommer att behöva dem.

I sorgen kan olika känslor komma upp. Man agerar kanske inte alltid så logiskt, artigt och trevligt som man skulle vilja. Vissa vänner kommer närmare, andra orkar helt enkelt inte med. Man får försöka förstå dem som inte orkar eller förmår.

Första stegen vidare

Jag försökte gå vidare och följde min läkares ordination; minst en halvtimmes promenad varje dag, några bitar mörk choklad, ett par yogapass per vecka. Att sova gick ibland inte utan tablett, men jag försökte att inte ta dem för ofta. Efter någon månad räckte det med en halv, sedan en fjärdedels tablett. Själv fick jag även ångestdämpande medicin under min mans sista månad. Jag tog den under en kort tid, men slutade då jag tyckte att jag blev för avskärmad från verkligheten. För mig var det viktigt att verkligen vara där och fullt ut känna sorgen. Den var som en tung kall istapp att bära i bröstet, men varje gång jag grät smälte den lite mer.

När livet fortsätter

Jag försökte att inte fatta några avgörande beslut inom det närmaste året efter dödsfallet. Efter ett år kändes allt annorlunda. Det är viktigt att också tillåta sig att skratta och ha roligt när det känns rätt. Man behöver ett halmstrå att gripa efter för att hitta någon mening med livet efter att det ofattbara hänt. Men jag tror att du måste nå botten, och vara i den bottenlösa sorgen för att åter kunna komma tillbaka och ta vara på livet igen. Jag känner en nåd att få leva, och det är viktigt för mig att ta vara på dagen, tiden och livet så länge det finns kvar. Det var så min man ville att det skulle vara. Han är borta, jag är kvar.

I ljuset

Du är i ljuset nu

Du finns på andra sidan nu

Du har inte ont nu

Jag saknar dig

Jag klarar mig

Men du betydde så mycket

Du fattas mig

signatur

Skriv ut
Senast uppdaterad:
2011-01-31
Skribent:

Ewa Åkerlind

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden