Reportage: Bloggen - ett redskap vid sjukdom

Foto på Lotta Gray.

Lotta Gray

Att blogga om sin sjukdom blir allt vanligare bland människor som har cancer eller andra sjukdomar. Anledningarna kan vara flera.

För Ingela, 50, som fick bröstcancer, betyder bloggen att hon inte känner sig ensam med allt det svåra. Bosse, 63, använder bloggen till att berätta för utvalda vänner och bekanta vad som händer i behandlingen av hans prostatacancer. Se & Hör-journalisten Lotta, 43, har haft tjocktarmscancer och bloggar för en stor läsekrets under namnet Vimmelmamman.

En blogg är i sin enklaste form att skriva dagbok, fast på webben. Vad bloggen ska innehålla väljer man själv – man kan skriva texter, lägga upp foton, filmer eller ljud. En del skriver flera gånger om dagen i sin blogg, andra några gånger i månaden.

Den största skillnaden mot en vanlig dagbok är att andra kan läsa vad man skriver och dessutom reagera på det. Läsarna kan kommentera texten och till exempel länka vidare till andra bloggar eller webbplatser.

Ovärderligt att få skriva av sig

Bild på IngelaIngela Edlund

Tre månader efter att Ingela Edlund, 50, fick bröstcancer började hon blogga. Hon hade varit inne på andra cancersjukas bloggar och olika webbforum och blivit inspirerad.

Eftersom hon tyckte att det var intressant att läsa andras bloggar, borde det hon själv skrev kunna intressera andra, tänkte hon.

– För mig har det varit ovärderligt att blogga, att få skriva av mig och få kommentarer på det som jag har skrivit, säger Ingela. Det betyder mycket att känna att jag inte är ensam med mina känslor, ångest inför återbesök och frustration över situationen.

 

 

Bra sätt att berätta för andra

Ingela tycker att det är skönt och konstruktivt att formulera hur hon känner sig och vad som händer.

– Sedan är det också ett bra sätt att berätta för omgivningen hur jag mår så att jag inte behöver skriva mejl om det, eller ringa och berätta samma sak för flera vänner och anhöriga.

Ingela skriver när hon tycker att hon har något att säga. Det brukar bli en till två gånger i veckan, ibland oftare.

Bosse bloggar bara för några

Foto av Bosse SwedinBosse SwedinMånga bloggar går att läsa av alla som vill. Men man kan också välja att bara de man själv bjuder in kan komma åt bloggen. Vill man inte att vem som helst ska kunna se bloggen kan man skydda den genom att använda lösenord.

Bosse Swedin, 63, började blogga ganska snart efter att han fått besked om att han hade prostatacancer. Han valde att göra det för bara vissa utvalda personer.

– Jag bloggar för ett 20-tal särskilt inbjudna. Jag känner att det här är alltför privat för att vem som helst ska läsa om min sjukdom. Jag kan också vara mer öppen med vad jag känner och med mina åsikter om till exempel läkare eller andra jag träffar i vården. Det handlar ju mycket om att ventilera vad jag känner och tänker.

Kan kolla händelser i efterhand

Hur ofta Bosse skriver varierar.

– Det beror på ifall det har hänt något, som till exempel att jag har varit i kontakt med vården eller om mitt sjuktillstånd förändrats. Innehållet blir ofta en blandning av vad som konkret har sagts eller hänt och mina egna reflektioner.

En anledning till att Bosse började blogga var att han misstänkte att det skulle bli en ganska krånglig och omständlig process att få vård. Det har visat sig stämma.

– Det har varit väldigt rörigt med många motsägelsefulla besked och mycket onödig ovisshet. Därför har det varit skönt att kunna använda bloggen som en slags kalender för att kolla när vissa saker inträffade.

Hejaropen värmer

Den största poängen med att blogga för Bosse är att han kan sprida information till alla intresserade samtidigt. Att de kan välja hur pass mycket de vill ta del av det han berättar är också bra.

– Bloggen ger också en möjlighet till dialog, där läsarna kan kommentera och fråga hur det går. Hittills har det mest varit hejarop, men det värmer ju också väldigt mycket.

När Lotta fick cancer blev läsarna fler

Foto av Lotta GrayLotta Gray

Se & Hör-journalisten Lotta Gray, 43, har fått mycket uppmärksamhet för att hon bloggar om sin cancer. Lotta hade redan bloggen Vimmelmamman när hon fick veta att hon hade tjocktarmscancer. När hon började skriva om sjukdomen i bloggen ökade hennes publik kraftigt till cirka 55 000 besökare i veckan. Ibland får hon över 100-talet kommentarer på ett publicerat inlägg.

Lotta tycker att det mest är positivt att ha blivit så uppmärksammad. Men hon känner också ett ansvar för att hålla sina läsare uppdaterade.

– Ifall jag inte skriver på några dagar så är det ganska många som reagerar på det och undrar om jag inte ska skriva snart.

Inte bara enkelt med många läsare

Många läsare hör också av sig och ber om råd åt sig själva och andra. Det är svårt, tycker Lotta.

– Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Men jag svarar alla som mejlar.

Det har gått en tid efter cancerbehandlingen, och Lotta mår bra. Det hon skriver i bloggen är inte längre lika dramatiskt, och det märks direkt på läsarna. Hon får inte lika många kommentarer som tidigare när hon var sjuk, men försöker att inte påverkas av det.

– Jag skriver oavsett om jag har en eller tusen läsare. Jag aktar mig för att tänka för mycket på hur många kommentarer jag har fått, även om det kan vara svårt att låta bli ibland.

Tänk på hur inblandade påverkas

Det finns sidor som man bör tänka över noga när man börjar blogga, menar Lotta. En sådan är att bloggandet kan lämna bestående spår. Vill man bli förknippad med sin sjukdom även efter att man blivit frisk? Det som skrivs i en blogg kan dyka upp på andra ställen, även om man skulle radera sina egna inlägg.

Om man skriver om närstående personer i sin blogg är det viktigt att se till att de tycker det är okej. Skriver man om barn, som inte kan ge sitt tillstånd själva, måste man som förälder ta det ansvaret själv och tänka på hur barnet kan påverkas av det man skriver.

Överhuvudtaget tycker Lotta det är bra att tänka på vilka som kan läsa ens blogg. En särskild grupp läsare är vårdpersonalen.

– Dels ska man kanske inte hänga ut vårdpersonal med deras namn, utan vara medveten om att även de kan läsa ens blogg. Kan man stå för det sedan är det väl ok men hur avspänt känns det om man har skrivit negativt om en sjuksköterska att sedan möta henne nästa dag? Det är viktigt att tänka efter före.

Lotta själv skriver inte ut vårdpersonalens hela namn – är det någon hon gillar ger hon den personen ett smeknamn i bloggen, och är det någon hon inte gillar skriver hon inte ut namnet alls.

Läsarna lyfter Lotta

Men även om det finns sådant som kan vara knepigt och som man behöver tänka över, så har Lottas blogg inneburit många fördelar och varit ett stöd för henne.

– Den har ett terapeutiskt syfte där jag får ur mig mina känslor och tankar. Och jag kan hänvisa till bloggen när jag inte orkar eller hinner förklara min situation. Kommentarerna lyfter, bekräftar och får mig att känna mig mindre ensam. Det är lite märkligt, men när jag kommer hem efter att ha fått ett besked så väntar mina läsare på att jag ska skriva hur det har gått. Det blir ju lite som ett gift, men det är en kick att bli peppad av så många.

Skriv ut
Senast uppdaterad:
2011-01-14
Skribent:

Ola Ringdahl, journalist

Redaktör:

Katti Björklund, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund