Reportage: Så påverkades vår ekonomi

Skriv ut
Foto på Gunnar Hellström.

Gunnar Hellström

Skriv ut

De flesta får sämre ekonomi vid en lång tids sjukskrivning. Att få stöd av samhället är inte alltid självklart. Oron över hur man ska klara sin försörjning kan för en del kännas värre än själva sjukdomen.

Gunnar kämpade för att komma tillbaka till jobb efter sin sjukdomstid, men kände sig motarbetad av myndigheterna. Jonny hade tryggheten i en fast anställning att gå tillbaka till efter sjukskrivningen. Lee hade inget fast jobb att falla tillbaka på, utan fick ta ett privat lån för att klara sig. Tina hittade olika sätt att klara den sämre ekonomin under sjukdomstiden - hon började spara i aktier.

Gunnars initiativ lönade sig inte

Gunnars initiativ lönade sig inte

När Gunnar Hellström, 65, blev sjuk i lungcancer för mer än tio år sedan, fick han lägga ner sitt nystartade företag. Att efter sjukskrivningen få ett nytt jobb var så gott som omöjligt. Gunnar kämpade hårt, men flera gånger hindrades hans initiativ av myndigheters regler, och det ledde till att han fick sämre ekonomi. Först när han gick i förtidspension kunde han med hjälp av privata försäkringar få det bättre ekonomiskt.

– Jag har träffat många underbara handläggare med empati på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men reglerna tillåter dem inte att behandla individer individuellt, säger Gunnar Hellström, och fortsätter:

– Individer ska behandlas individuellt. Det gäller i sjukvården. Varför inte annars?

Sökte nytt jobb efter cancern

Gunnar hade just sagt upp sig från ett välbetalt jobb som försäljningschef på ett stort försäkringsbolag och startat ett eget företag när han fick besked om att han hade lungcancer. Han var 53 år, bodde i en villa utanför Göteborg, var gift och hade tre barn, varav den yngsta dottern fortfarande gick i skolan.

Att dra igång det nystartade företaget igen efter att ha gått igenom en lång och tuff cancerbehandling var inte aktuellt för Gunnar. Han stod i praktiken arbetslös och fick börja söka jobb. Till en början var han inte bekymrad. Eftersom han hade ett stort kontaktnät och goda referenser efter en lång karriär i försäkringsbranschen borde det inte vara svårt att hitta något nytt, tänkte Gunnar.

Behandlades annorlunda

Jag svarade att jag genomgått en cancerbehandling. Då såg jag hur en rullgardin drogs ner framför hans ögon.

 – Jag fick napp på ett försäkringsbolag där jag träffade en gammal kollega. Vi kände inte varandra så väl, men vi hade haft med varandra att göra i jobbet. Jag kom på intervju. Han frågade vad jag gjort på senaste tiden, och jag svarade att jag genomgått en cancerbehandling. Då såg jag hur en rullgardin drogs ner framför hans ögon. Sen kom det ett brev där han skrev att han förstod min situation men att han inte hade något jobb att ge mig. Ryggraden frös till is.

Det var Gunnars första erfarenhet av att bli behandlad annorlunda på grund av att han hade haft cancer. Han började söka alla möjliga arbeten, och blev kallad till intervju flera gånger.

– Men när de fick veta att jag hade haft lungcancer fick jag inte jobb. Och när jag sedan började skriva det i ansökningarna fick jag inte ens komma på intervjuer.

Kände sig grundlurad

Genom ett projekt på Arbetsförmedlingen fick Gunnar ett heltidsarbete på en reklambyrå. Arbetet var intressant men krävde att han arbetade mer än heltid. Eftersom Gunnars lungor var skadade efter cancerbehandlingen, orkade han så småningom inte med det höga tempot i reklambranschen. Han blev sjukskriven på halvtid, men kunde inte få någon sjukpenning på grund av att jobbet delvis var samhällsfinansierat.

Att arbeta deltid på reklambyrån fungerade inte, de behövde någon på heltid. Gunnar var nu helt arbetslös igen, sjukskriven till hälften men fortfarande utan sjukpenning.

– Då kände jag mig grundlurad. Hade jag inte börjat på reklambyrån, utan bara fortsatt vara helt arbetslös, då hade jag fått sjukpenning för sjukskrivningen. Men inte nu.

Egna initiativ lönade sig inte

Tack vare att han fick ett arv klarade sig Gunnar ekonomiskt genom den här perioden. Och han gav inte upp kampen att komma tillbaka på arbetsmarknaden. Han fortsatte att söka jobb och bearbeta sina kontakter, och lyckades genom en av sina bekanta skapa en halvtids projektanställning på Röda Korset. Men innan han hann börja, hade Arbetsförmedlingen låtit en annan person få jobbet. Det gick inte att vika jobbet åt Gunnar, även om det var han som hade ordnat det.

Först är jag ratad på arbetsmarknaden. Sedan ratar Försäkringskassan mig. Det gjorde mig fullständigt under isen

– Då var jag mycket värre däran än under min behandlingstid. Jag var rejält deprimerad.

På grund av depressionen blev Gunnar nu helt sjukskriven. Efter en tid fick han besked av Försäkringskassan att han skulle förtidspensioneras.

– Först är jag ratad på arbetsmarknaden. Sedan ratar Försäkringskassan mig. Det gjorde mig fullständigt under isen.

Förtidspension blev en förbättring

Gunnar är rejält besviken på myndigheternas stelbenta behandling.

– Ekonomiskt är det en katastrof att få cancer. Min ekonomi har klarat sig genom att jag hade avtalspension och en privat pensionsförsäkring. Så det är inte samhällets stöd som hjälpt mig, det har varit en katastrof, säger Gunnar.

I och med att Gunnar gick i förtidspension, kunde han göra uttag från både sin avtalspension och sin privata pensionsförsäkring. Så trots att Gunnars ersättning vid förtidspension var lägre än både sjukpenning och a-kassa, innebar ändå förtidspensioneringen att han nu fick det bättre ekonomiskt.

Foto på Gunnar Hellström som sitter på en klippa med sin hund.Gunnar Hellström

Nära relationer har burit Gunnar

Förtidspensioneringen förde också med sig att Gunnar kunde komma igång att arbeta igen, men denna gång idéellt, för patientföreningen Stödet. Att arbeta ideellt var inte tillåtet när han var arbetssökande. Engagemanget i patientföreningen och att kunna göra nytta för andra har betytt mycket för Gunnar, vid sidan av det stöd han fått av familj och vänner.

Det som burit Gunnar genom sjukdomstiden, säger han, är de nära relationerna till familj och vänner. Som två parallella spår har det löpt – samtidigt som Gunnar har brottats med samhällets regelverk har banden till människorna i hans närhet stärkts och utvecklats.

– Jag har fått en styrka genom att jag har klarat mig igenom svårigheterna. Men utan mina nära hade jag inte klarat mig igenom den här tuffa perioden.

Fäll ihop

Jonny drog in på utgifterna

Jonny drog in på utgifterna

Foto på Jonny Rubin.

Jonny Rubin

Jonny Rubin, 36, var sjukskriven i ett år för Hodkins lymfom. Att han hade ett fast jobb att komma tillbaka till efter sjukskrivningen var en stor trygghet. Jonny förstod tidigt att ekonomin skulle bli sämre, och såg till att familjen drog in på olika utgifter. Den minskade inkomsten blev aldrig något problem.

Jonny Rubin var 32 år och hade fast anställning som byggnadsarbetare när han fick veta att han hade cancer. Han bodde i ett bostadsrättsradhus i Hässelby utanför Stockholm med sin sambo och deras två små barn. Jonny kom att bli sjukskriven för Hodgkins lymfom i ett helt år, och under den tiden var han alldeles för sjuk för att kunna arbeta.

– Det fanns inte en chans. Kanske om jag kunnat jobba hemma med datorjobb, kanske några timmar hade gått. Men inte som byggjobbare.

Under behandlingstiden fick Jonny brev från Försäkringskassan, som ifrågasatte hans sjukskrivning. Han hade hört och läst om människor som blivit av med sjukpenningen och tvingats arbeta när de hade cancer. Det kändes oroligt, men när Jonnys läkare skickade in ett extra intyg nöjde sig Försäkringskassan.

Kunde komma tillbaka till jobbet

Efter sjukskrivningen började Jonny arbeta igen. Han började på heltid direkt, men hans arbetsgivare lät honom avgöra själv vad han klarade av. Som arbetsplatsansvarig för ett bygge kunde Jonny se till att det inte blev för tungt den första tiden.

Det värsta som finns är att vara hemma och inte ha något att göra.

– Det var väldigt skönt att komma till jobbet igen. Det värsta som finns är att vara hemma och inte ha något att göra. Men då var jag svag fortfarande. Benen skakade på mig. Jag kommer ihåg att jag skulle upp på en stege sex meter upp – stegen bara rasslade av att benen skakade så mycket. Men jag insåg att det var en tröskel som jag måste över. Det är som att börja cykla till jobbet. Man får ta träningsvärken i början, det går över sen.

Anpassade familjens ekonomi

Jonny insåg tidigt under sin sjukskrivning att det skulle bli mindre pengar att röra sig med, och bestämde sig för att göra en sanering av familjens ekonomi.

– Jag gjorde en översikt över ekonomin och anpassade den till den nya situationen. Jag tog bort bredbandet och sa upp abonnemanget till mobiltelefonen, och lade om till en billigare paketlösning med billigare mobilt bredband och kontantkort. Det gjorde jag blixtsnabbt, jag insåg att det ändå blev en fördröjning med Försäkringskassans ersättning.

Jonny visste också att han skulle kunna ansöka om anstånd för olika räkningar om han skulle behöva det, men det blev aldrig nödvändigt.

– Det är tufft att gå ner på 80 procent av det man är van vid. Men å andra sidan – de normala utgifterna gick ner de också. Och det blev ju inga partaj längre precis.

Fäll ihop

Lee fick låna för att klara sig

Lee fick låna för att klara sig

Bild på Lee

Lee

Lee, 50, hade ingen fast tjänst på skolan där hon arbetade. När hon fick bröstcancer vid vårterminens slut och måste påbörja en flera månader lång behandling hade hon därför inget jobb längre – och hennes sjukpenning blev plötsligt mycket mindre. Hon klarar inte längre att försörja sig och sin dotter och har fått ta ett lån för att klara ekonomin.

Lee är 50 år och bor med sin 17-åriga dotter i en tvårumslägenhet i Stockholm. Sedan några månader får hon cytostatikabehandling mot bröstcancer, och kommer att fortsätta behandlas i minst ett par månader till.

– Själva cancervården har varit väldigt bra. De lyssnar och är överhuvudtaget mycket bra. Där har jag inget att klaga på, säger Lee.

Alla runtomkring mig som säger att jag ska koppla av – ja det är ju lätt att säga om du får din lön den 25:e

– Men alla läkare säger att jag ska koncentrera mig på att bli frisk, och det kan jag inte! Jag måste ägna mig åt att försöka få ihop min ekonomi. Och alla runtomkring mig som säger att jag ska koppla av – ja det är ju lätt att säga om du får din lön den 25:e!

Blev arbetslös

Lee har jobbat i många år som lärare. Det gjorde hon även när hon fick beskedet om bröstcancer. Men eftersom Lee saknar formell lärarbehörighet hade hon ingen fast tjänst, utan en så kallad läsårstjänst. Det innebar att när vårterminen tog slut tog också Lees anställning slut, och därmed sjönk nivån på hennes sjukpenning rejält.

I vanliga fall brukar Lee arbeta extra på en restaurang under skolloven för att få in tillräckligt med pengar. Men nu var det omöjligt eftersom hon var sjukskriven för den tuffa behandlingen mot bröstcancer.

– Så helt plötsligt är jag i stället arbetslös. Och får en sjukpenning som är 80 procent av a-kassan.

Pengarna räcker inte

Lee är ensam om att försörja sin dotter, vars pappa inte lever. För att klara det har hon utöver lärarjobbet jobbat extra på restaurangen även under terminerna. Sammanlagt har hon haft en inkomst på omkring 25 000 kronor i månaden efter skatt.

Nu minskade hennes inkomst drastiskt, till runt 10 000 i månaden. Det är ungefär lika mycket som de kostnader Lee har varje månad för bostad, avbetalningar på lån, telefon och andra räkningar. Lee har sagt upp dagstidningen och den ena av familjens två mobiltelefoner, har slutat röka och lever så snålt hon kan. Men det räcker ändå inte.

– Det är en jätteskillnad i plånboken, det finns inte utrymme för någonting. Den här månaden är pengarna slut, så jag har inte pengar till mat heller.

Kan inte spara mera

Det tar tid och energi att försöka hålla nere kostnaderna. Lee tar fram ett papper som visar fackets avslag på hennes begäran att slippa betala fackavgift medan hon är sjukskriven. Där står att hon måste betala ”eftersom det finns en registrerad bisyssla”. Den bisysslan, det vill säga extrajobbet på restaurang, har hon inte nu. Men om Lee ska ha en chans att slippa fackavgiften måste hon överklaga fackets beslut.

Det är värst för min dotter. Hon får till exempel inga nya vinterkläder i år

– Sådant här måste man hålla på med. Papper, papper, intyg, ansökningar… Du måste vara frisk för att vara sjuk!

Att söka socialbidrag går inte, eftersom Lee och hennes dotter bor i en bostadsrätt. Den räknas som en tillgång som man först måste sälja innan man kan söka socialbidrag, eller försörjningsstöd som det numera heter. Men att sälja bostaden är inte aktuellt för Lee, särskilt inte nu mitt i behandlingsperioden. Hon tycker också att hennes dotter redan har haft tillräckligt med svårigheter, och vill inte att hon ska behöva flytta dessutom.

– Det är värst för min dotter. Hon får till exempel inga nya vinterkläder i år, och hon kan inte åka med när hennes klasskompisar ska på skolresa till London, det är inte en chans.

Måste hitta ett nytt jobb

För att klara situationen har Lee lånat pengar privat. Hon försöker röra de pengarna så lite som möjligt och bara ta till det allra nödvändigaste som mat och räkningar.

Bild på LeeLee

Att använda pengarna till dotterns klassresa är det inte tal om. Lee vet ju inte hur länge situationen kommer att bestå och när hon kan ha jobb igen. Den läsårstjänst som hon skulle ha fått förnyad har gått till någon annan, så hon måste söka ett nytt jobb så snart hon kan. När det kan bli är osäkert. Hennes läkare har sjukskrivit henne ett par månader framöver.

– Jag vet inte när jag är OK igen. Nu ska jag strålas varje dag i 25 dagar. Sen ska jag ta antiöstrogener i flera år. Man får se hur man mår av det. Men jag har sagt att om jag mår för dåligt så tänker jag inte ta dem.

Söker bidrag från fonder

Att jobba på restaurang som hon gjort förut är inte heller något alternativ.

– Jag får inte bära så mycket efter bröstoperationen. I och med att lymfkörtlar tagits bort har jag ingen känsel i en del av överarmen, så jag känner inte när jag tar i för mycket. Därför kan jag inte ta extrajobb där man bär och bär och bär. Det blir svårt med restaurangjobb i längden.

Det som återstår just nu för Lee är att söka bidrag från olika fonder och stiftelser. Hon har lämnat in ansökningar till flera stycken, och även till en av Svenska kyrkans församlingar.

– Jag har alltid kunnat påverka situationen med att jobba extra. Jag är van att jobba 50 - 60 timmar i veckan. Men nu… Jag har varit arbetslös förut, men inte så här. Hur ska jag orka?

Fäll ihop

Tina sparade i aktier

Tina sparade i aktier

Tina, 39, bestämde sig för att skaffa sig en buffert när hon blev sjuk i MS. Hon började spara på alla sätt hon kunde komma på. I början satte hon in pengarna på ett vanligt konto, men så småningom började hon handla med aktier i stället - något hon aldrig gjort tidigare.

När Tina blev sjuk hade hon i färskt minne hur orolig hon varit när hon under en graviditet fick ischias. Det hade inte alls varit givet att hon skulle bli sjukskriven och få sjukpenning. De frågor och den oro hon haft då kom genast tillbaka:

Kommer Försäkringskassan att tycka som läkaren? Får jag pengar? Min första tanke var att slippa den här oron.

– Kommer Försäkringskassan att tycka som läkaren? Får jag pengar? Min första tanke var att slippa den här oron.

Tog kontroll över ekonomin

Tina var 33 år när hon fick ett kraftigt skov av MS. Hon arbetade som förskollärare och bodde med man och två små barn i ett hus utanför Linköping. Det var omöjligt för henne att arbeta, så hon blev sjukskriven. Hon började med att se över sina kostnader.

– Jag drog in på sådant jag kunde, som jag inte tänkt till på. Det var till exempel dubbla försäkringar, man kan ju ha hemförsäkring både privat och genom facket, och prenumerationer på tidningar och tidskrifter.

– Jag kom på att det faktiskt också blev mindre utgifter, inte bara mindre inkomster, när jag inte jobbade. Ingen bil till jobbet, ingen parkeringsavgift, inga luncher på stan, och inte samma klädkonto – allt som hade med jobbet att göra gick ju bort.

En MS-buffert 

Tina bestämde sig för att skaffa sig vad hon kallade för en MS-buffert. Hon kunde inte ta kontroll över sjukdomen, men hon kunde ta kontroll över den ekonomiska situationen. Hennes familj skulle inte behöva få det sämre. Tina satte igång att spara.

– Jag var helt krass, jag tänkte: Jag kanske har tio år att jobba och spara innan jag blir så dålig att jag inte kan jobba längre. Då är det bättre att jag sparar nu så jag har pengar sen.

Sparandet blev en sport

Jag sålde allt drövel man inte behöver, som gamla cyklar och allt i förrådet man inte använt på 10 år. Det gav ganska mycket pengar.

Det innebar att Tina det första året sparade av sin sjukpenning. När räkningarna kom gjorde hon ett överslag på hur mycket hon skulle kunna spara just den månaden.

– Ja, jag sparade av sjukskrivningspengarna. Det är lite roligt faktiskt – när jag hade som minst pengar sparade jag som mest.

Tina beskriver sig själv som en tävlingsmänniska, som gjorde sparandet till en sport. Hon hittade hela tiden olika småsummor att spara. Det kunde vara återbäringspengar från matbutiken, eller pengar från försäljning av prylar som familjen inte längre behövde.

– Jag sålde allt drövel man inte behöver, som gamla cyklar och allt i förrådet man inte använt på 10 år. Det gav ganska mycket pengar.

Fonder och aktier

Till en början satte hon in pengar på ett vanligt sparkonto. Men efter en tid började hon se sig om efter andra sätt att få pengarna att växa, och började spara i fonder i stället.

– Innan jag blev sjuk kunde jag ingenting om sånt, men det var inte så svårt att lära sig. Det tog tid – men jag hade ju tiden. Jag hade en väldigt intressant dag framför mig när jag klev upp. Det gjorde att jag inte gick och ältade min sjukdom. Jag hade något konkret att syssla med.

Så småningom gick Tina över till att handla med aktier i stället för fonder, vilket är mer riskabelt men också kan ge högre vinst.

Bloggade om sparandet

Efter ett år mådde Tina så pass bra att hon kunde börja arbeta igen. Hon kunde inte fortsätta som förskollärare men fick med hjälp av facket byta till ett kontorsjobb inom kommunen i stället. Det fungerar bra idag. Hon har inte behövt röra sin MS-buffert, den finns kvar och hon fortsätter att sköta den.

Tina startade också en blogg, som en del av sitt sparprojekt. Genom att blogga om det blev hon ännu mer sporrad att spara, och hon fick kontakt med många andra sjukskrivna och arbetslösa. Hennes blogg blev väldigt läst och omtyckt, och många bad henne om råd. Men även om hon aldrig mött några negativa reaktioner på sin blogg tror Tina att hon kan vara både inspirerande och provocerande. En del kanske kan tycka att det inte är så enkelt att vara så målmedveten som Tina har varit.

– Det är ju väldigt olika, alla är ju inte som jag. Men jag är övertygad om att alla kan göra någonting. Det är först i en krissituation som man kan bevisa vem man är och vad man kan göra.

Fäll ihop
Skriv ut
Senast uppdaterad:
2011-01-20
Skribent och redaktör:

Katti Björklund, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund