Reportage: Susanne fick äggstockscancer

Foto på Susanne.

Nu har det gått fyra år sedan Susanne behandlades för sin cancer.

Tumörerna på Susannes äggstockar var enorma. Analyserna visade på tre sorters cancer. Efter operation och sex månaders cytostatikabehandling konstaterade läkarna att ingen cancer hade spritt sig.
– Mitt sätt att hantera sjukdomsperioden har varit att överlämna mig helt och hållet till de personer jag har mött i vården.

Det var under ett träningspass på Friskis och Svettis, när Susanne låg på mage på golvet, som hon för första gången kände att det var något som inte stämde. Någonting var annorlunda, en ny känsla i magen. Susanne var 48 år och hade börjat få oregelbunden mens och antog att hon antagligen kommit i klimakteriet, och att det kanske hade med det att göra. Hon förträngde känslan av att någonting var fel, men glömde inte bort den helt.

Sommaren kom. Susanne åkte på en utlandssemester med sin man och dotter. Trots att de hade det bra tillsammans – bodde på ett fint hotell, badade, åkte på dagsutflykter och åt gott – kom den udda känslan tillbaka.

– Jag var oftare kissnödig än vanligt och jag tyckte att magen kändes svullen. Så mycket har jag väl ändå inte ätit?

En stor knöl

På hösten var det dags för Friskis och Svettis igen. När hon återigen låg på mage på golvet kom känslan tillbaka, men nu starkare än någonsin. Fortfarande kunde hon inte sätta fingret på vad det var. En fredagskväll låg hon hemma i sängen och läste.

– Jag skulle rätta till nattlinnet och kände då plötsligt att halva magen var stenhård. Jag klämde på magen. Det kändes som en stor knöl fanns därinne. I det ögonblicket förändrades mitt liv.

Hon berättade för sin man. Ringde gynekologen för att få komma på en undersökning, men gynekologen hade inte tid förrän om en månad. Ringde vårdcentralen, där de i sin tur hänvisade till gyn-akuten.

Förtroende för läkaren

När Susanne undersöktes på gyn-akuten bedömde gynekologen genast att det var ”minst en stor cysta, kanske två” och hon remitterades till kvinnokliniken en vecka senare.

Väl där bekräftade den kvinnliga läkaren att det var "cystor" och kunde på en gång avgöra att operationen innebar att de var tvungna att ta bort allt: livmoder, äggledare och äggstockar.

– Min enda tanke var ”Vem ska utföra operationen och när ska det ske?” Som om jag genast behövde veta i vems händer jag skulle lägga mitt liv.

När den kvinnliga läkaren, som Susanne kände stort förtroende för, gick och tittade efter i bokningspärmen, kom tillbaka och sa: ”Jag kommer att operera dig och du har tid om en vecka” kom ett stort lugn över henne.

– Bara jag blir av med här så får ni ta bort det som behövs, så kände jag. 

Från frisk till sjuk

Operationen skulle ske veckan därpå. Hon beskriver den omvälvande insikten som att gå ”från frisk till sjuk på nolltid”.

– Samtidigt kände jag mig ju fortfarande frisk.

Inför operationen fick Susanne gå igenom olika förberedelser på sjukhuset, bland annat en röntgenundersökning.

När hon stod och väntade på hissen till röntgenavdelningen lade hon märke till en äldre kvinnlig läkare. Av någon anledning studerade hon nyfiket läkaren i hissen, tittade på namnskylten och memorerade hennes namn.

Som en grapefrukt

Operationen tog flera timmar. En tumörkirurg med specialisering på gynekologisk cancer fick kallas in. Den ena tumören var stor som en grapefrukt, den andra som ett barnhuvud.

När Susanne vaknade upp efter operationen fick hon veta att allt hade gått bra. Läkaren berättade att cystorna var cancer, men att tumörerna var väl avgränsade och inte hade spritt sig.

– Som ett mantra upprepade jag det för mig själv: Det har inte spritt sig, det har inte spritt sig.

Magiskt tänkande

Efter operationen fick Susanne också veta tumörkirurgens namn. Då insåg hon att det var samma läkare som hon tidigare hade delat hiss med, på väg till röntgenavdelningen.

– Plötsligt var det som att det fanns någon mening med det hade hänt. Som om det var något speciellt med att jag hade lagt märke till henne där i hissen.

Susanne berättar att hon hade många sådana tankar under behandlingstiden. Saker och ting, fraser och situationer laddades och fick ett nytt innehåll: En sorts magiskt tänkande.

– Om jag till exempel fick syn på en filmtitel som löd ”Den tid du har kvar” så kändes det plötsligt som att den titeln ville säga just mig någonting.

Foto av smycke som Susanne bär om halsen. På smycket står det "Life"Smycket som Susanne bär om halsen fick hon av sin dotter när hon var färdigbehandlad. På det står ordet "Life".

Automatisk skuldkänsla

– Det första jag tänkte när jag fick höra att det vara cancer var att jag borde ha förstått det tidigare. Både min mamma och min moster hade haft bröstcancer, och att det fanns en koppling mellan en viss sorts ärftlig bröstcancer och bröst- eller äggstockscancer hade jag hört.

På grund av det hade hon varit noga med att gå på mammografi och besöka gynekologen en gång om året. Hon hade även bett att få ta ett särskilt prov från livmodern, utöver det obligatoriska cellprovet från livmodertappen. Testet hade inte visat något.

– Trots att jag hade gjort allt jag kunnat kom ändå genast en känsla av skuld, av att jag borde ha vetat. 

Den värsta skräcken

Analysen av tumörerna tog flera veckor och det fanns inte tid att vänta in resultaten. Det var dags att börja cytostatikabehandlingen. Två olika preparat skulle hon få under sex månader och platsen var Radiumhemmet.

– Jag hade ju följt med min moster på hennes resa, just på Radiumhemmet, som slutade med att hon dog. Så jag var livrädd.

Tidigare hade läkaren frågat om hon ville träffa en kurator. Hon svarade ja och stod i kö för att så småningom få samtalsstöd. Men några dagar innan behandlingen skulle börja kände hon plötsligt hur en panikkänsla steg inom henne.

– Jag kunde inte vänta utan behövde få prata med någon. Nu! På en gång!

Hon ringde en väninnas mamma som var psykolog och pratade gråtande in ett meddelande på hennes telefonsvarare: Kunde hon hjälpa till med ett namn på någon som kunde ta emot henne på kort varsel?

– Jag kände akut att jag behövde någonting: Avslappningsövningar, något knep eller något slags nycklar att ta till för att klara av att gå igenom det här svåra. Att möta den värsta skräcken i mitt liv.

Hon blev uppringd och fick ett namn på en kvinna som tidigare arbetat på Radiumhemmet men nu var pensionerad och drev en egen psykologmottagning. Kontakten med psykologen blev en lyckträff och det slutade med att Susanne gick dit under ett och ett halvt år.

Underbar sköterska

Första besöket på Radiumhemmet kändes overkligt.

– Var det verkligen jag som skulle gå igenom detta? Hände det här mig? Var det inte en ond dröm alltihop, som jag snart skulle vakna upp ur?

Men när hon möttes av vårdpersonalen kändes det genast bättre.

– Den sköterska som hjälpte mig under behandlingen var helt fantastisk, och återigen kändes det som att jag hängde upp mitt liv på en person. Men det var helt okej på något sätt.

Cytostatikabehandlingen var inte alls så hemsk som hon trott. Och illamåendet, som hon fasat för, uteblev tack vare effektiva motmediciner.

– Som tur var fick jag fortsätta att träffa samma underbara sköterska under hela behandlingstiden.

Foto på Susanne med dottern HannaSusanne med dottern Hanna.

Klarade inte av sin spegelbild

När två veckor av behandlingen hade gått gick hon bara och väntade på en sak: att tappa håret. För att förbereda sig hade hon redan klippt sig kort och varit hos en perukmakare.

Hon kom överens med en granne som var hårfrisörska och hade sin salong i området om att hon skulle höra av sig när håret började lossna. Då skulle hon få hjälp att raka av det helt och hållet och i stället börja använda peruken.

– Sent en torsdagskväll smög jag till grannens salong med peruken i en påse. Det kändes helt absurt, som att jag var med en film.

Eftersom håret inte hade lossnat helt blev det inte kalt efter rakningen utan i stället fanns en kort snagg som kliade innanför peruken.

– Men peruken var faktiskt riktigt snygg och för det var jag tacksam.

Några veckor senare försvann även snaggen och det blev lättare att bära peruken. Men när ögonbrynen och ögonfransarna också trillat av infann sig en period när hon inte klarade av att möta sin spegelbild.

– Det var inte jag där i spegeln. Uppsvullen av kortison var jag också. Jag kunde inte förlika mig med den personen. Det var en inre kamp varje gång jag skulle vara ensam i badrummet.

Tre sorters cancer

Dagen före Lucia fick hon en port-a-cath, en venport, inopererad på Ersta sjukhus för att underlätta medicineringen. Julmaten beställdes på ICA. Det kommer fler jular, tänkte hon bestämt.

När läkarna analyserade tumörerna på Susannes äggstockar visade de sig vara två olika tumörformer. Dessutom hittade man förändringar i livmoderkroppen av en tredje tumörtyp.

Susanne fick veta att det är bättre med de tre olika sorter utan spridning än med en enda sort som har spridit sig.

– Läkaren sa att mitt fall var unikt och vi skämtade om att jag i framtiden kunde resa runt med cancerläkare som ett exempel på det unika.

Trots att diagnosen gjorde att hon fick genomgå dubbla behandlingar är hon i dag tacksam för att hon fick så mycket behandling.

– Kanske fick jag det dubbla mot vad jag egentligen behövde, men vad gör det? Vem vågar chansa?

Var inte ärftligt

Eftersom Susanne har nära släktingar med bröstcancer och det finns en koppling mellan äggstockscancer och bröstcancer, skrev hennes läkare en remiss till ärftlighetsmottagningen på Radiumhemmet.

– Som tur är visar det sig att jag inte är bärare av någon av de gener som kopplas ihop med bröstcancer. Jag måste givetvis gå på regelbundna kontroller och känna efter själv så gott jag kan.

Färdigbehandlad

Till sist var det faktiskt klart. Hon var färdigbehandlad.

– Jag kände mig lite övergiven. Nu skulle jag plötsligt klara mig själv, efter att ha blivit så väl omhändertagen av all fantastisk personal. Om det är någonting positivt som kommit ur detta, är det att jag fått en inblick i hur oerhört bra svensk sjukvård kan vara! Jag har fått en omvårdnad och en omtanke som jag aldrig hade kunnat drömma om.

Att plötsligt stå på egna ben var överväldigande. Men livet fortsatte. Våren kom. Så småningom började håret komma tillbaka. Härligast var det när ögonbrynen började växa ut, minns Susanne. Som små svarta prickar tonade de fram ovanför ögonen.

– Jag bara jublade av glädje: De är tillbaka!

Så fort hon kunde slängde hon peruken och den lilla tygmössan med paljetter som hon hade skylt sig med under vintern.

– Det kändes jätteskönt! I vanliga fall hade jag tyckt att de var fina, men för mig var de bara förknippade med sjukdom.

Foto på Susanne och hennes man. De skrattar tillsammans.Susanne med sin man Gunnar

 

 

 

 

Ny syn på livet

Susanne säger att hon ibland kan få känslan av att vara utvald. Att hon vet någonting som inte så många andra vet, att hon varit med om någonting som hon hoppas att så få andra som möjligt måste gå igenom, men som har gjort henne starkare och gett henne en ny syn på livet.

– För vad som än händer, lever jag nu. Jag har vidrörts av en dödlig sjukdom och jag har överlevt den! Och jag är stolt över att ha klarat av alla tuffa behandlingar.

Susanne berättar att hon försöker leva mer här och nu. Och har lättare att säga nej till sådant som hon inte mår bra av.

Senast uppdaterad:
2011-01-31
Skribent och redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund