Små och kortväxta barn

Med hjälp av tillväxtkurvor som används till exempel på BVC och inom skolhälsovården, går det att se hur långt barnet är i jämförelse med andra barn i samma ålder. Tillväxtkurvan beskriver hur friska barn förväntas växa och hur variationen mellan barn i samma ålder ser ut. Barnets vikt- och längdtillväxtkurva visar till viss del hur barnet mår och om det får tillräckligt med näring. Om barnet följer sina egna tillväxtkurvor är det ett gott tecken. 

Ett barn som ligger mer än två kanaler under genomsnittet på tillväxtkurvan kan ses som ovanligt kort. Om barnets föräldrar är korta är det helt normalt. Ett annat barn kan vara normallångt i förhållande till andra barn i samma ålder och ligga på genomsnittskurvan. Det barnet kan ändå vara ovanligt kort i förhållande till ärftligheten om pappan till exempel är två meter lång och mamman 1.80 m. Det kan då vara ett tecken på sjukdom eller att barnet inte mår bra på annat sätt.

Det är naturligt att för tidigt födda barn är korta under en period i jämförelse med barn i samma ålder. Ett tvåmånaders barn som fötts fyra veckor för tidigt kan jämföras med barn som fötts vid beräknad tid som är en månad gamla, när det gäller längd och vikt.

Om barnets längdtillväxt har påverkats av till exempel en sjukdom eller av mammans livsstil under graviditeten, är barnet däremot onormalt kort. Det behöver inte betyda att barnet är ovanligt kort jämfört med andra i samma ålder. Det kan finnas många orsaker till att tillväxten hämmas. Upprepade infektioner och kroniska sjukdomar kan ha betydelse, liksom brist på näring och trygghet.

Fostrets tillväxt varierar under graviditeten. Tidigt under fosterlivet bildas organen och kroppen får sin form. Under mittperioden växer barnet mycket på längden, medan barnet ökar mest i vikt under de sista månaderna före födseln. 

Om barnet har låg vikt när det föds, har det antagligen blivit en påverkan under graviditetens sista del. Det är ovanligt att barnet fortsätter vara litet. I stället brukar barnet snabbt öka till normal vikt.

Om barnet istället väger som det ska men är kortvuxet när det föds, kan det ha hänt något under den period i mitten av graviditeten då barnet växer som mest på längden. Barnet förblir ibland kort. Men de allra flesta barn som föds korta växer ikapp under sina första två levnadsår. Hur mycket barnet växer beror främst på ärftlighet.

Några få barn fortsätter att vara små, då finns ofta en medicinsk orsak till att barnet blir kort. Barn som vid två års ålder inte närmat sig en längd som motsvarar ärftligheten behöver utredas. Samma sak gäller barn som tidigare vuxit som de ska, men som tappat i längdtillväxt och inte längre växer enligt ärftligheten, alltså den beräknade medelföräldralängden.

Om barnet ska förbli litet beror alltså på om barnet är mest kort eller mest lätt. Ett barn som är både kort, har låg vikt och litet huvud förblir ofta kortvuxet. 

När det gäller barn som föds i beräknad tid, som både är korta och lågviktiga när de föds, går det i vissa fall att misstänka att barnet ändå är för tidigt fött, till exempel att tidpunkten för när barnet blivit till är felberäknad. 

Om barnet är litet i förhållande till graviditetens längd kan det vara en följd av någon sjukdom eller att mamman haft en livsstil som varit negativ för barnet under graviditeten. Det kan till exempel vara stress, ätstörningar, rökning eller missbruk.

Rökning påverkar både det nyfödda barnets storlek och dess fortsatta växande. Det ökar också risken för till exempel luftvägsbesvär och plötslig spädbarnsdöd. Både den gravida kvinnans och en eventuell partners rökning påverkar barnet.

Om den gravida kvinnan dricker mycket alkohol, särskilt tidigt under graviditeten, leder det ofta till att barnet är litet under hela uppväxten och blir kortvuxet som vuxen. Missbruk under graviditeten kan också leda till att barnet skadas på andra sätt, både fysiskt och intellektuellt.

Sjukdomar hos den gravida kvinnan kan leda till att barnet växer sämre eller blir storvuxet. Om den gravida kvinnan har giftstruma, kan hormoner föras över till barnet och göra att det får en låg vikt. Om den blivande mamman behandlas för brist på sköldkörtelhormon, är det viktigt att värdena och doseringen kontrolleras extra noga under graviditeten eftersom det kan påverka barnet på flera sätt. Hormonerna försvinner efterhand när barnet har fötts och barnets fortsatta tillväxt påverkas inte.

Sjukdomar som påverkar moderkakans funktion har också stor betydelse för barnet tillväxt. Havandeskapsförgiftning leder exempelvis ofta till att barnet väger lite när det föds, men barnet brukar ganska snabbt ta igen den förlorade vikten.

De flesta korta barn har ärvt sin kortvuxenhet från föräldrarna. Om släkten vuxit upp under goda förhållanden i flera generationer blir barnet ofta inte längre än sina föräldrar. Har föräldrarna haft en svår uppväxt medan barnet under hela uppväxten haft goda förhållanden kan barnet bli något längre.

Ett friskt barn som har korta föräldrar kan ibland vara längre än förväntat vid födseln. Under de två första levnadsåren brukar barnets längd anpassas efter ärftligheten och barnet blir kort. Barn som inte har korta släktingar ska däremot växa i vanlig takt och mer eller mindre följa sin kurva från början. Det är ovanligt att långa föräldrar får mycket kortare barn.

För att kunna räkna ut barnets beräknade slutlängd, medelföräldralängden, lägger man ihop föräldrarnas längder och drar ifrån 13 cm för en flicka eller lägger till 13 cm för en pojke. Därefter delar man med två. Nio av tio barn får en längd som hamnar i intervallet mer eller mindre än tio centimeter från de biologiska föräldrarnas beräknade medellängd.

Längden ärvs på ett komplicerat sätt och anlag som finns längre bak i släkten kan antagligen påverka ett barns längd, även om det inte märks hos föräldrarna.

Den vanligaste orsaken till att ett barn är kortvuxet i skolåldern är att det växer långsamt, vilket brukar vara kopplat till att puberteten startar sent. Dessa barn brukar växa något långsamt ända från tvåårsåldern. Det brukar vara ärftligt. Antingen brukar mamman fått sin första mens sent eller så var pappan liten och spenslig i 14-15-årsåldern.

Om sådan ärftlighet saknas, är det möjligt att barnet är litet till följd av en sjukdom. Om ett barn växer så långsamt att längden skiljer sig mycket från de ärftliga förutsättningarna redan under förskoleåldern kan barnet behöva utredas.

Om barnet växer långsamt under de första två åren kan idet bland bero på någon kronisk sjukdom. Genom att ta reda på om barnet tappat i vikt eller längd mest eller först, kan läkaren lättare hitta orsaken till barnets symtom.

Om ett barn minskar ordentligt i vikt kan det vara symtom på en sjukdom. Det är inte ovanligt att friska barn väger ganska lite. Men det är inte normalt att barnet först tappar i vikt och sedan i längd. Det kan vara tecken på att barnet har en sjukdom som påverkar närinsupptaget, till exempel glutenintolerans. Vid mag-tarmsjukdom kan barnet ibland vara mer kortvuxet än magert.

Barn som tappar ordentligt i längd men har kvar sitt babyhull under sina två första levnadsår kan ibland ha brist på tillväxthormon. Barnet kan ibland börja gå lite senare, har ofta dålig matlust och kan vara ovanligt lugnt och medgörligt.

Medfödda genetiska sjukdomar brukar också ge andra symtom förutom kortvuxenheten. Barn med Downs syndrom är korta, men då finns också andra tydliga symtom som lett till en diagnos innan man börjar fundera på barnets längd. Även vid andra medfödda genetiska sjukdomar, som cystisk fibros eller mer svåra missbildningar, kan barnet bli kortvuxet.

Det kan vara svårt att förutse om ett kort barn kommer att bli kort som vuxen. Bara några få av de barn som är mycket små när de föds, fortsätter att vara korta under uppväxten.

Mycket korta barn behöver undersökas tidigt. Ett barn som var litet redan när det föddes behöver undersökas vid två till tre års ålder om det fortfarande är kort. Barn som växer långsamt eller stannar av i tillväxten behöver undersökas. Barn som blir korta i förhållande till andra i 9-14 års ålder, på grund av sen pubertet, kommer däremot att växa i kapp när puberteten väl startar. Det är ovanligt att barn som är korta till följd av sen pubertet blir korta som vuxna. Men barn som alltid varit små blir nästan alltid korta vuxna.

Många barn är små i början av tonåren för att de har en sen pubertetsstart. En del tycker att det är jobbigt att både vara mindre och se yngre ut än vad de är. Ibland kan det kännas bra för barnet att få prata med någon, till exempel en skolsköterska eller personal på en ungdomsmottagning.

Om en flicka både är kort i förhållande till sina föräldrar och inte har kommit i puberteten när de flesta jämnåriga har det, behöver man kontakta skolhälsovården eller barnläkarmottagning för att utesluta att det finns någon sjukdom.

Ett barn som har varit kort under hela uppväxten blir nästan alltid kort som vuxen. Möjligheten att spurta ikapp under puberteten är liten. En senare pubertetsstart ger oftare en högre slutlängd, jämfört med en tidig pubertet. Barn som varit långa som små, som har långa föräldrar och som startar puberteten sent blir ofta långa som vuxna.

Barn som är korta till följd av en sjukdom kan i vissa fall behandlas för sin sjukdom och därigenom bli längre. Behandlingen beror på vilken sjukdom barnet har.

Om barnet är kortvuxet men inte har någon behandlingsbar sjukdom, finns ingen behandling för själva kortvuxenheten.