Hjälpmedel och samhällsstöd om man har funktionsnedsättningar

Jämlikhet, delaktighet och mångfald

Barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättning ska kunna räkna med att samhället på politisk väg gör insatser för att man ska kunna leva ett självständigt liv med full delaktighet i samhällslivet. Diskriminering på grund av funktionsnedsättning ska bekämpas.

På internationell nivå finns FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och FN:s konvention om barnets rättigheter, den så kallade barnkonventionen. Båda dessa konventioner gäller i Sverige.

De nationella målen i Sverige för funktionshinderpolitiken är

• en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
• att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet,
• jämliket i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder.

Samhällets insatser i form av stöd får man huvudsakligen genom

• kommunen
• landstinget/regionen
• försäkringskassan
• arbetsförmedlingen.

Kommunen svarar för skola/utbildning, bostadsanpassning, äldre- och handikappomsorg samt hälso- och sjukvård upp till läkarnivå.

Landstinget svarar i huvudsak för hälso- och sjukvård på alla vårdnivåer.

Försäkringskassan svarar för socialförsäkringens ansvarsområde, till exempel pensioner och sjukpenning.

Arbetsförmedlingen har ansvaret för insatser med anknytning till arbetet.

Vem har en funktionsnedsättning?

Definitionen av funktionsnedsättning är, enligt Socialstyrelsen, nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga.

Funktionshinder definieras av Socialstyrelsen som en "begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen."

Exempel på begränsningar är svårigheter att klara sig själv i det dagliga livet och bristande delaktighet i arbetslivet, i sociala relationer, i fritids- och kulturaktiviteter, i utbildning och i demokratiska processer.

Hjälpmedel ger ökad livskvalitet

Tillgång till bra hjälpmedel och en tillgänglig miljö är grundläggande förutsättningar för att man ska kunna leva ett så aktivt och självständigt liv som möjligt om man har en funktionsnedsättning. Väl fungerande hjälpmedel kan innebära att man får en väsentligt ökad livskvalitet. Dessutom kan hjälpmedel medföra besparingar inom andra sektorer av samhället.

Vad är hjälpmedel?

Hjälpmedel är produkter som man behöver när man har en funktionsnedsättning. Ofta avses också metoder och ny teknik.

Hjälpmedel är avsedda för personer med funktiosnnedsättning för att

• förebygga framtida förluster av funktion eller förmåga
• förbättra eller bevara funktion eller förmåga
• kompensera försämrad eller förlorad funktion och förmåga att klara det dagliga livet.

Hjälpmedel som ska användas i hemmet, närmiljön och skolan för att underlätta det dagliga livet och/eller för vård och behandling, är ett ansvar för sjukvårdshuvudmännen, det vill säga landstingen och kommunerna.

Hjälpmedel förskrivs av hälso- och sjukvårdspersonal efter en bedömning av behovet av hjälpmedel. I några landsting/regioner och kommuner finns det möjlighet att göra ett fritt val av hjälpmedel. Det innebär att hjälpmedelsbehovet som vanligt bedöms av hälso- och sjukvårdspersonal, men att att den som ska använda hjälpmedlet också själv får välja det.

Hjälpmedel som gör att man med funktionsnedsättning kan arbeta kallas arbetshjälpmedel och är ett ansvar för arbetsförmedlingarna och försäkringskasorna.

De hjälpmedel som en anställd behöver för att motverka att arbetsskador uppstår i arbetet är ett arbetsgivaransvar och kallas arbetstekniska hjälpmedel.

Vem tillhandahåller hjälpmedel?

Landstinget och kommunen är enligt Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, skyldig att se till att man får hjälpmedel om man har en funktionsnedsättning. HSL är en ramlag, vilket innebär att varje landsting och kommun själv kan besluta om avgifter och regler för vilka produkter som ska betraktas som hjälpmedel och om man ska kunna få dessa utskrivna när man har en funktionsnedsättning. Möjligheten att erhålla ett visst hjälpmedel kan därmed variera beroende på var i landet man är bosatt.

Hjälpmedel på jobbet

Arbetshjälpmedel är ett ansvar för arbetsgivaren, försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

Arbetstekniska hjälpmedel är arbetsgivarens ansvar att tillhandahålla. Arbetsgivaren beslutar själv vad som ska inköpas.

Skolhjälpmedel

Skolhjälpmedel, som inte är ett ansvar utifrån HSL, är ett ansvar för varje skola att köpa in. Gränsdragning mellan skolans och hälso- och sjukvårdens ansvar kan se olika ut beroende på vilka överenskommelser som finns mellan sjukvårdshuvudmännen.

Vem kan få hjälpmedel?

Sjukvårdshuvudmännens ansvar för hjälpmedel omfattar personer som är bosatta i landstinget respektive kommunen.

Om man behöver hjälpmedel och inte är bosatt i Sverige gäller särskilda regler. Reglerna varierar beroende på om man är asylsökande eller turist, det vill säga tillfällig besökare. Asylsökande har rätt till akut vård som inte kan anstå. Detta inkluderar hjälpmedel. Som tillfällig besökare har man rätt till akut vård inklusive hjälpmedel. Betalningsansvaret varierar beroende på vilket land man kommer ifrån. Man kan få information från landstinget och vårdcentralen om vad som gäller i sitt eget fall.

Var kan hjälpmedel köpas?

Det finns hjälpmedel som man får köpa själv. Sådana hjälpmedel kan oftast köpas på apotek, i specialaffärer eller på syn-, hör-, hjälpmedelscentraler eller motsvarande samt ortopedtekniska verkstäder. Det finns även företag som säljer hjälpmedel via webbutiker på Internet. 

Lagar, förordningar och föreskrifter

Det finns en mängd lagar som reglerar de insatser och det stöd som samhället ger till personer med funktionsnedsättningar:

• Patientsäkerhetslag, SFS 2010:659
• Hälso- och sjukvårdslag, SFS 1982:763
• Läkemedelslag, SFS 1992:859.
• Lag om läkemedelsförmåner mm, SFS 2002:160.
• Lag om medicintekniska produkter, SFS 1993:584
• Förordning om medicintekniska produkter, SFS 1993:876
• Socialstyrelsens föreskrifter om användning av medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården, SOSFS 2008:1
• Läkemedelverkets föreskrifter om medicintekniska produkter, LVFS 2003:11
• Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, SFS 1993:387
• Socialtjänstlag, SFS 2001:453
• Lag om färdtjänst, SFS 1997:736
• Lag om riksfärdtjänst, SFS 1997:735
• Lag om bostadsanpassningsbidrag mm, SFS 1992:1574
• Skollag, SFS 2010:800
• Tandvårdsförordning, SFS 1998:1338
• Förordning om tandvårdstaxan, SFS 2008:193
• Förordning om särskilda insatser för personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga, SFS 2000:630
• Föreskrift om tillämpningen av förordningen 2000:630 om särskilda insatser för personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga, AMSFS 2000:6
• Arbetsmiljölag, SFS 1977:1160
• Förordning om bidrag till arbetshjälpmedel, SFS 1991:1046
• Bibliotekslag, SFS 1996:1596
• Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, SFS 1960:729
• Förordning om statsbidrag till handikapporganisationer, SFS 2000:7
• Förordning om statligt stöd till radio- och kassettidningar, SFS 1988:582
• Förordning om statsbidrag till utrustning för elektronisk kommunikation, SFS 2001:638
• Socialstyrelsens föreskrifter om statsbidrag till utrustning för elektronisk kommunikation, SOSFS 2002:2
• Diskrimineringslag, SFS 2008:567
• Förordning om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av handikappolitiken, SFS 2001:526.
• 1994 års läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet, Lpo 94
• Läroplan för förskolan, Lpfö 98
• 1994 års läroplan för de frivilliga skolformerna, SKOLFS 1994:2
• Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet, SKOLFS 1994:1
• Förordning om skolskjutsning, SFS 1970:340

Brukarmedverkan

Brukarmedverkan innebär att man som patient/brukare så långt som möjligt ska vara delaktig i utformandet och genomförandet av de behandlingar man får inom hälso- och sjukvården. När det finns flera behandlingsalternativ ska man som patient/brukare informeras om dessa och få möjlighet att välja det alternativ som man föredrar. Hälso- och sjukvården ska bygga på respekt för patientens/brukarens självbestämmande och integritet.

Brukarmedverkan sker även genom olika samverkansorgan. Exempel på samverkansorgan för brukare och verksamhetsföreträdare är handikappråd och hjälpmedelsråd.

Vart vänder man sig?

Man vänder sig till den enhet eller klinik där man behandlas eller till patientnämnden i kommunen eller landstinget.

Landstingets eller kommunens telefonväxel kan ge information om vilka samverkansorgan som finns där man bor.

Lagstiftning

Hälso- och sjukvårdslagen, SFS 1982:763.
Lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, SFS 1998:531.

Patientnämnder

I varje landsting och kommun finns en patientnämnd som ska stödja och hjälpa patienter inom hälso- och sjukvården. Till patientnämnden kan man vända sig om man inte är nöjd med den vård, det bemötande eller det omhändertagande man fått.

Patientnämnden ska hjälpa till så att man som patient får den information man behöver för att kunna ta tillvara sina intressen i hälso- och sjukvården. Patientnämnden ska också främja kontakterna mellan patienter och vårdpersonal.

Genom att rapportera iakttagelser och avvikelser av betydelse för patienterna bidrar patientnämnden till kvalitetsutveckling i hälso- och sjukvården. Nämnden är rådgivande och har inga disciplinära befogenheter.

Vart vänder man sig?

Man vänder sig till kommunens eller landstingets telefonväxel.

Lagstiftning

Hälso- och sjukvårdslagen, SFS 1982:763.
Lagen om patientnämndsverksamhet med mera,
SFS 1998:1656.

Handikappkonsulent

En handikappkonsulent kan finnas både i kommuner och landsting. Handikappkonsulenten lämnar information till allmänhet och myndigheter i handikappfrågor och verkar för förbättringar av samhällets åtgärder för människor med funktionsnedsättning.

Handikappkonsulenten är ofta sekreterare i kommunens eller landstingets handikappråd. Handikapprådet är ett referens- och samrådsorgan bestående av politiker, representanter för handikapporganisationer samt tjänstemän från förvaltningar och myndigheter. Handikappråden utarbetar handlingsplaner och policyprogram grundade på FN:s standardregler för delaktighet och jämlikhet för personer med funktionshinder.

Vart vänder man sig?

Man vänder sig till kommunens eller landstingets telefonväxel.

Handikapporganisationer

En handikapporganisation arbetar för att förbättra livsvillkoren för personer med funktionsnedsättningar och bevaka deras intressen. Medlemmar är personer som på grund av varaktiga funktionsnedsättningar möter betydande svårigheter i sin dagliga livsföring, eller anhöriga.

Handikapporganisationerna erhåller statsbidrag för att bedriva verksamheten. För att få bidrag ska handikapporganisationen vara demokratiskt uppbyggd, ha en riksomfattande organisation med ett lokalt förankrat föreningsliv samt vara partipolitiskt och religiöst obunden.

Det finns handikapporganisationer för olika funktionsnedsättningar. Handikappförbunden är en paraplyorganisation för cirka 40 organisationer. Därutöver finns andra handikapporganisationer. De största är Delaktighet–Handlingskraft–Rörelsefrihet, DHR, Synskadades riksförbund, SRF, Sveriges dövas riksförbund, SDR, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, RBU, och Neurologiskt Handikappades Riksförbund, NHR.

Förutom handikapporganisationer finns patient- och intresseorganisationer.

Vart vänder man sig?

I Gula Sidorna i telefonkatalogen kan man söka under rubriken Handikapporganisationer för att nå de organisationer som finns i det egna länet.

Lagstiftning

Förordning om statsbidrag till handikapporganisationer, SFS 2000:7.

LSS - en rättighetslag

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är en rättighetslag. Beslut enligt rättighetslagar, som LSS, kan överklagas och prövas i domstol.

Sjukvårdshuvudmannen har det grundläggande ansvaret för hälso- och sjukvård, habilitering, rehabilitering och hjälpmedel. Om man har vissa funktionsnedsättningar och särskilda behov finns dessutom lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Man själv eller en företrädare måste ansöka om insatser enligt LSS.

LSS ger rätt till sammanlagt tio olika insatser. De är

• rådgivning och annat personligt stöd, vilket är den enda insatsen som landstinget ansvar för
• personlig assistent
• ledsagarservice
• kontaktperson
• avlösarservice
• korttidsvistelse för skolungdom över 12 år
• korttidstillsyn
• boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn och ungdomar
• bostad med särskild service för vuxna
• daglig verksamhet.

Man omfattas av lagen om man har:

• utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd
• betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom
• andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i det dagliga livet och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Om man har insats enligt LSS kan man begära att en individuell plan upprättas.

Vart vänder man sig?

I de flesta kommuner och landsting finns särskilda LSS-handläggare. Den egna kommunens eller landstingets telefonväxel kan hänvisa vidare.

Lagstiftning

Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, SFS 1993:387.

Sjukvårdsrådgivningen

I flera landsting finns sjukvårdsrådgivningen, dit man kan ringa för att få råd vid sjukdom.

I några landsting finns även handikappupplysning, där man kan få svar på frågor som rör personer med funktionsnedsättningar.